Storkyrkan i Stockholm är en märklig arkitektonisk skapelse. Som namnet antyder är den stor, men väl inne märker man att det behövdes så många pelare och stöttor för att hålla upp taket att det ändå blir som att sitta i en mycket liten kyrka. Pelarna bildar ett otal rum, nästan som små grottor, och där sitter man och hör basarna gå igång i kyrkorgeln, man ser en och annan vit skjorta eller klädnad svepa förbi i det man förmodar är huvudgången i mitten, sen ljudet av röster och körer och prästens prat.
Högmässa med prästvigning är i full gång och hustrun sufflerar att Mona Sahlin sitter där och LO-basen där. Jag ser ingenting. Jag är redan helt tagen invärtes, samtidigt som jag försöker hålla reda på sonen.
Jag måste erkänna. Jag är inte helt vän med kyrkorglar. De sätter min själ i dallring på ett sådant sätt att jag aldrig kommit underfund med om det är en behaglig känsla eller om den går mot det oangenäma hållet. I vart fall börjar jag nästan alltid att gråta. Denna gång behövdes bara tre takter innan jag vätte ned sonens tröja.
Det otäcka med kyrkorgelns effekt på min kropp och mina sinnen är att jag inte vet om instrumentet är en nyckel till himmelens portar och om det är detta som gör mig djupt berörd, eller om det är tvärt om, att mitt inre får för sig att självaste avgrundsanden är i antågande.
Jag skämtar inte. Jag försöker varken vara rolig eller att framstå som hädisk. Men på många sätt framstår orgeln hellre som satanisk än himmelsk för mig. Hur organisten än spelar och trampar och drar i spakarna blir jag aldrig odelat glad av att höra en kyrkorgel. Den flåsar alltid ur sig som en mängd bakgrundsstämmor som hellre hör hemma i skräckfilmernas värld än till den ljusa himmel jag har i mitt inre. Som jag tror på.
Jag dras alltså nedåt av kyrkorglar. Jag lyfts inte uppåt, vilket jag vill.
Jag vill bli lyft uppåt, mot glädjen, mot ljuset. Mot kärleken.
När kyrkorgeln dånar slungas jag istället in i ett depressivt kaos, och jag tror varje organist gör detta med flit, för aldrig någonsin att de spelar rena enkla saker. Nej, kantorer är specialister på att leta upp dissonanser. De får alltid den stora och flera ton tunga pjäsen att skälva och flåsa och självsvänga i avsiktlig disharmoni.
Varför? Vem har hittat på?
Blir andra upplyfta allt medan jag börjar famla i vanmakt efter en mening med livet?
Egentligen var det inte kyrkorglar jag skulle avhandla här, utan min väns prästvigning.
Tyvärr har jag inte mycket att säga om den, men min sammanfattning lyder: Orgeln väckte till liv min totala hjälplöshet och oförmåga att förstå sammanhanget mellan tid och rum, sen luktade det om sonens blöja och jag fick byta på honom på golvet i en av jättekyrkans pyttesmå och äckliga toaletter. När jag kom ut var det hela över. Kompisen var vigd.
Min kompis är nu en värdebärare. Jag kan inte se det på annat sätt eftersom kyrkan i sig själv inte kan bära, utan värdet är tvunget att lyftas fram av levande personer genom tiden.
Genom två årtusenden har den kristna kyrkans präster burit detta värde ända in i vår tid.
Envetet envisas de att framföra idén att det finns nåd och outsäglig kärlek.
**
Om jag som poet skulle tvingas reducera alla mina dikter och allt inbillat stort jag tänkt till ett enda ord så finns det endast ett ord att till sist skriva:
Nåd.
…Och någonstans här kommer kyrkorgeln in. Instrumentet blir förskräckligt och jobbigt och närmast sataniskt påtagligt för mig, eftersom det samtidigt som det pärlar ur sig outhärdligt vackra toner även bjuder basar och dissonanser direkt hämtade ur skärselden.
Orgeln tvingar mig att söka nåd. Att öppna mig för nåden. Att be om nåd.
Det är vad som händer i min själ när jag hör en kyrkorgel.
Mot min vilja!
Jag får alltså inte välja tillfälle själv, vilket jag som styvnackad poet vill.
Orgeln våldför sig på mig.
Det får aldrig kyrkan göra, våldföra sig på människor för att sprida idén om nåd.
Hur vansklig och svår och viktig och glädjefylld är inte min väns, värdebärarens, uppgift!
En stafett eller fackelväxling som pågått genom två årtusenden och burit på en idé utan att förvanska den får åtminstone mig att stanna upp ett slag och reflektera.
Nåd och kärlek.
Hur bär vi fram det bäst till varandra?
5 kommentarer:
Jag har exakt samma känsla som du när det gäller ljud från orgel. Jag tror orgel är ett vackert instrument men att den trakteras väldigt ofta av människor som inte förstår dess väsen, trots att det krävs 120 hsp och två års studier att bli kantor...
Som med allting annat för att förståelsen ska öka, oavsett om det käller orgelmusik, kyrkans budskap eller konsten att gilla fotboll så är det de som utövar som ska förmedla det rätta budskapet. Annars funkar det nog inte... plus att vi andra som lyssnar och ser på kanske måste vara lite mer lyhörda också! :)
HÅRT BRÖD!
Gör som följande:
5 dl ljummet vatten och lös upp
50 gr jäst tillsammans med
2 tsk salt och en
skvätt olivolja
Vält i 10-12 dl rågmjöl och låt jäsa över natten.
Vält upp på bakbordet som du har vanligt vitt vetemjöl på
knåda lätt till en lång sak som du sedan tar några centimetar av för varje kaka att kavlas ut med en KRUSKAVEL till tunna tunna kakor i lämplig storlek. ( Du får prova dig fram vilken storlek du vill ha. Det beror på storleken av plåtar förståss...gärna 2 kakor på varje plåt.)
Grädda i vedspisugnen eller i elugn på ganska hög värme ca 250 grader tills kakan lättar från plåten. Man närker snart när den är färdiggräddad, det tar sällan mer än 7-10 min. Kavla upp ett antal kakor för rationell hantering.
Den degklump som detta recept baseras på blir det ca 20-25 kakor.
Som vanligt blir det lite taffligt i början men man lär sig snart hur tunnt man kan kavla för att enkelt kunna ta upp dem från bakbordet, ju tunnare ju godare tycker jag. Kakan skall ha en brun/grå yta, den blir lite grå av vetemjölet som man bakar ut på. Kakorna skall vara hård när den torkat annars har man gräddat för kort tid.
Sedan gör du en brännvinsost som du brer på kakan.
Gör som följande:
ostkanter eller en bit lagrad ost som du hackar sönder, gärna i en foodprocessor tillsätt lite Kesella och några teskedar med lämplig sprit eller sherry. Gärna med lite grovmalen vitpeppar men kan kryddas med vad som helst, gärna kummin eller varför inte lite chilli. Massan skall vara som en tjockare pepparkaksdeg och håller i max 14 dagar. Läggs på en keramikburk eller liknande och förvaras i kylskåp.
Hua va gött de vara att gör saker själv och slippa affär´n.
Allt detta och friheten därtill hälsar UiU.
Hoppas ingen missförstår.....att brännvinsosten skall man använda som tilltugg till en färdiggräddad kaka.UiU.
Peter: Ja, det krävs ju två, en avsändare och en lyssnare. I bästa fall uppstår sedan det vackra vi kallar kommunikation.
Inom parentes kan sägas; heavy death metall-banden försöker med elgitarrer och hemska röster uppnå det bombastiska med sin musik. Bah, säger jag. Varför sätter de inte igång en kyrkorgel istället för att hamra sönder sina i sammanhanget små och ynkliga elguror? Och hesa sönder rösterna sina???
UiU:
Många tack för receptet!!!
Det ska prövas när jag kommer hem. Just nu sitter jag med ljuvligt BREDBAND på något som heter BUSfabriken i Linköping.
Skicka en kommentar