tisdag, januari 08, 2008

Acceleration mot stillheten

Man kan undra. Jag har tre underbara barn som säger och gör roliga saker hela dagarna så att jag blir tvungen att byta namn på dem till Marodören, Ligisten, Söta Ärtskidan och Retstickan, bara för att nämna några. Jag borde alltså skriva om dem.

Jag har också fått det tipset från flera håll. Att det rentav skulle kunna bli en kommersiellt bra sak.
Men inte då. Mitt psyke vägrar. Istället skriver jag obegripligheter, så kallad poesi. Det mest icke kommersiella man kan pyssla med. Ingen fan läser poesi.

Några timmar i veckan lånar jag ut tjejerna till dagis. Jag tycker det är pest, men det påstås att människor är sociala varelser och därför ska vi prompt umgås flockvis med främlingar. Alltså är det en nödvändig inskolning för dem till det vanliga mänskliga liv som förväntas av dem och jag vill naturligtvis ge dem den möjligheten. Så att de i sinom tid kan välja fritt.

Själv är jag glad att jag är gammal nog att slippa tvingas till sådant längre och jag glider allt längre bort från det vanliga varat.

Varje gång jag tvingas åka till stan i något förment viktigt ärende (läs skatteverket eller bilbesiktningen) finner jag den smutsigare och larmigare och hetsigare än sist.

Städer är cancersvulster i landskapet. De suger inte enbart ut omgivande landskap på dess rikedomar, utan gör det numer i global skala, och förbrukar hela jorden i sådan takt att det förutom avgaser osar av människors kvalm; stresshormoner blandade med parfym och illa fungerande syntetiska doftdöljare, deodoranter kallade.

Jag vet inget som äcklar mig mer än folkhopar i rulltrappor eller i köer till kassorna på systemet, och den som utsöndrar mest stresshormon är givetvis jag.

Usch!
Fy fan!!
Vilken tillvaro de flesta väljer!!!


Jag vill vara ensam
här i skogsbrynet
och medan jag lär mig
att baka bröd för att slippa
dessa satans förskurna skumgummilimpor
som åkt lastbil ända från Skåne och ungarna
leker och klättrar på köksbänken
så diktar jag.

För mig är det livet.

Jag accelererar i enstörighet.

Det finns ingen återvändo.


(Uppkopplingen fortfarande dålig)

11 kommentarer:

Anonym sa...

Hej! Ann har! Efter att ha fatt en ytlig titt pa bade landsbygd och storstad i Nepal sa haller jag med och jag funderar en hel del pa livet hemma. Det blir tydligt att det ar dom som lever pa det dom sjalva producerar, dom som har tid att vara med sina nara som ar lyckliga o harmoniska. Dom som lever sa blir gladare om dom kan skorda lite mer men inte lyckligare, dom ar lyckliga i "sitt". Medans dom som hela tiden langtar till nagot annat o vill ha mer, som lever av att nyttja andra aldrig tycks hitta lyckan. A ju mer dom forsoker ju langre bort fran losningen kommer dom. Kidsen ar lyckliga som har dig-er! Kram!

Anders sa...

Hej Ann!
Kanske handlar det om kontroll???
Jag har full kontroll när jag bakar.
Jag har full koll när jag skriver en dikt...

När jag jobbade som datakonsult tjänade jag ungefär 1000 gånger mer per tidsenhet än jag tjänar in på att baka mitt bröd själv, men jag hade ingen koll...
Värst var det när man bad mig producera saker jag själv tvivlade nyttan med.
Då mådde jag verkligen dåligt och utan att jag märkte det själv uppsökte jag tröstbutiken (LÄS SYSTEMET) oftare under sådana perioder.

Märkligast av allt. När jag jobbade som datakonsult var arbetet organicerat på sådant vis att ingen, precis ingen, var lycklig.
Ingen hade kontroll över sin egen bit. Ingen såg heller helheten.
Vi vimsade runt i en blå rymd och tjänade massor av stålar för att stå ut med att befinna oss i detta fria fall på väg mot vi visste inte vad, mer än en lönecheck till.

Tyvärr tycker jag alla större arbetsplatser är organiserade just så. Ingen vet. Ingen har koll.
Och måldokumenten för hela verksamheten är alltid så luddiga och allmänt hållna att man lika gärna skulle kunna vara utan dem.

Anonym sa...

Hej Anders efter jul och nyårsstök. Stök och stök egentligen var det lugnt då en förkylning infann sig de sista dagarna i december som utplånade alla möjligheter att jaga rådjur. Harjakten fick också se sig förpassad till någongång sedan....
Vinden däremot under nyårshelgen var bland de konstigaste jag upplevt under en vinter. Vårt hus i skogen ligger öppen mot ostnordost, men i lä av de större bergen mot Höga Kusten, så egentligen har vi alltid en anings vind men aldrig någon större. Under dessa nätter gick vinden direkt in i skorstenskupan som gjorde vår stora vedspis till en ässja. Jag satt uppe för att hålla koll under natten. Elden brann inte den glödde till träkol i spisen. Jag hade kunnat smida ett svärd i glöden om jag hade demonterat lien från orvet....
Baka hårdbröd har vi gjort, så enkelt och gott att man kan äta ihjäl sig, vill du ha recept?
Kufvarningen behöver jag nog inte säga men jag förstår dig till 100%.
Jag önskade att min situation var den att det gick att bli skogskuf,
hälsar UiU.

Helena von Hofsten sa...

Exakt formulerat. Snyggt.

Anonym sa...

Fn..jag hade just skrivit en lang tanke o sa forsvann den! Ska forsoka aterskapa min tanke...Tror kontroll ar en viktig nyckel. A om omgivningen inte medger ktrl sa kan man som overlevnadsstrategi forsoka snava in sin egen bubbla oh skaffa kontroll over den, funkar en stund i alla fall. En annan viktig sak ar nog " kansla av sammanhang" (den mgn som man fann hos de judar som klarade av helvetet i konlager bast), att kanna att man tillhor och att man ser mening. Tror du har ratt om arbetsplatserna idag, sarskilt nar allt snurrar sa fort o nar infoflodet ar extremt. Och brodbakandet blir ett sarskilt bra exempel for da, om nagongang, far man gora nagot klart, se resultat, lata det ta den tid det tar osv. Dvs allt som konsultlivet ofta inte ar. Sjalv ar jag pa just den resa som jag bast behovde, jag far tid att fundera pa vad som ar viktigt o vad jag vill gora med min tillvaro. Du verkar ha formulerat ditt viktiga (idag) och det ar lyxigt! Kram! Ann

Anders sa...

UiU: Recept på hårdbröd, gärna!
¨Vår skorsten uppträdde också sådär en gång, men då hade kåpan lyft i stormen och stod som ett vindspjäll i vinden och så att säga föste maximalvind ned i pipan.

Anders sa...

Helena: Vi är tydligen fler än man själv anar i sin ensamhet, i att tycka att den civilisation vi byggt inte känns helt utan skavighet.

Anders sa...

Ann: det är lyx att känna sig forulerad och där man vill vara. En oerhörd lyx.
Min psykologiska djupdykning i somras behövdes den också, för att hamna här jag är nu.

fru bäver sa...

Underbart!

Anders sa...

Fru Bäver:
Där ser man! Hustrun däremot blev en smula betänksam när hon sent omsider läste detta inlägg.
Hon tyckte det lät lite hotfullt att jag "Accelererade i enstörighet".

Riktigt så farligt är det nu inte.
Jag väljer inte bort vare sig henne eller barnen, men allt onödigt umgänge struntar jag numer i.

fru bäver sa...

Jag tyckte "Jag vill vara ensam här i skogsbrynet..." var fantastisk, fantastisk som i finurligt fantastisk :)

Att accelerera i enstörighet tycker jag kan vara skönt ibland, helt tillåtet enligt mig...sålänge man inte glömmer bort sina kära, vilket du inte verkar ha gjort! :)