Utkastad ur paradiset

– Pappa har varit ”arga gubben”. Han låter precis som arga gubben i filmen om Loranga och Mazarin.
– Han blir arg och jag går och ritar en teckning till Tula.

(Så vill Naya, 2 dagar efter incidenten att jag ska berätta. Hon har lagt ett stort tungt lock över, men ändå pyser sanningen egentligen ut. Det är svårt att le tappert med tårar i ögonen).

* * * * * * * * * *

(Pappas version, samma incident)

Det senaste halvåret har jag vaggats in i trygghet. Jag har med hela mitt väsen känt att jag gör ”rätt”, eller snarare, jag och barnen har varit i harmoni. Större delen av tiden leker vi, lagar mat, sover, byter blöjor, skrattar och emellanåt höjer jag rösten för att säga ifrån. Min höjda röst gäller oftast någon form av städning eller att det ska slutas kivas.
Har någon blivit ledsen för att jag har höjt rösten har jag genast kunnat trösta. Jag har bara behövt ta dem i min famn.

De senaste fjorton dagarna har det skett en glidning. Odin och Tula fortsätter att reagera likadant, de är kvar i barndomens paradis. De är lätta att trösta och ropar jag ”Goshög” så kommer de springande och vill göra goshög.

Men plötsligt finner jag min äldsta, femåriga Naya, ensam på sitt rum med stängd dörr. Hon kommer inte fastän jag ropar Goshög!
Hon har dragit sig undan och står på knä som i bön vid bordet. Stora tårar rinner utför kinderna.

Jag frågar om jag får komma in.
Hon skakar på huvudet.
Jag säger att jag vill komma in eftersom jag älskar henne.
Hon tvekar, till slut nickar hon motvilligt.
Jag frågar vad det är.
Hon svarar:
– Du älskar inte mej, du skäller vad jag än gör.

Jag funderar, säger:
– Jag måste få säga ifrån när ni kivas.

Naya ruskar på huvudet, säger:
– Jag vill inte prata om det. Jag vill bli liten igen.

Naya fem år har nått en ny mognad och har därmed knuffats ut ur paradiset och hon vill tillbaka. Av hela sitt hjärta vill hon tillbaka. Men det finns ingen återvändo och tårarna rinner. Hon känner instinktiv men förstår ännu inte varför jag från denna stund inte kan trösta henne så som jag tröstade henne i går.

Jag sväljer. Jag måste hitta nya vägar, vuxnare vägar, även om det inte finns något i denna värld som kan ändra på det som hänt.

Att bli utkastad ur paradiset är att inte längre obetingat tro på den villkorslösa kärleken.

Med ens blir världen så mycket kallare. Med ens måste barnet växa och skaffa nya förmågor för att klara kylan.

Också min roll som förälder ändras radikalt.

* * *
(Naya vill att detta inlägg ska läggas ut. Ändrar hon sig kommer jag givetvis att ta bort det)

Uppehållsplatser

En hemmapappas världar:
- Vi är prinsessor, vi kan inte gå ut i det här vädret.
- Men det är ju strålande vårsolsken, säger jag.
- Det är geggigt säger prinsessa nr 1.
- De’e geggit, ekar prinsessa två.

Odin har redan smitit ut flera gånger utan kläder. Jag klär honom lämpligast möjligt men muttrar att vi borde haft dykardräkt. Jag släpper iväg honom och har honom under sträng bevakning eftersom hans tendens är att dra till skogs eller ner till vägen.
Köksfönstret står på vid gavel för att jag även ska kunna serva prinsessorna därinne.

Och där står jag i solgasset och hör de första inflygande tranornas klagoskrik mellan flickornas värld och Odins värld.
Samtidigt: Inuti välver sig andra saker som vid andra tidpunkter hamnar i sporadiskdagbok.
Portarna till alla möjliga världar står vidöppna.

Anteckningar och dikter

Jag har länge haft för avsikt att börja lägga upp de dikter jag håller på med, men något tar emot.

Jag försöker komma runt motståndet på olika sätt.

Jag har startat 2 nya bloggar för att slippa lägga allt skräp här.
En blogg kallar jag "Sporadiskdagbok" . Där är det tänkt att jag skall kasta ut allt skräp som kommer ur mig helt ocensurerat. Så som jag alltid skrivit i mina lösbladssystem.

Men det vill sig inte, märker jag. Jag har ingen lust att kasta ur mig allt till läsning.
Ändå ska jag nu försöka tvinga mig att åtminstone lägga ut något. Ibland.

Ytterligare en blogg heter "Poesiutbrott" där det är tänkt att mer färdiga dikter ska hamna. Det skulle alltså kunna ligga väldigt många dikter där, men så är inte fallet.
Det enda jag kunnat förmå mig att lägga ut är 2 stycken som är över 30 år gamla och som tidigare publicerats i Månskensligisten.

Vi får se vad som händer med detta.

Fiffiga farsan

Skiss till framsida


För drygt två år sedan skrev jag en rad barnbokmanus.
Jag tror att jag även nämnde i bloggen att jag skickade iväg ett av dem till några förlag, men tröttnade innan jag ens kommit igång riktigt.

Efter någon månad kom de första svaren. Så här lät det exempelvis från Bonnier Carlsen:
”Vi har läst det med intresse men kan tyvärr inte passa in det i vår utgivning och har därför beslutat oss för att tacka nej till ditt erbjudande om publicering.”

Då, för två år sedan, tyckte jag att det var surt. Jag hade hellre tagit beskedet att förlagen tyckte det jag skrivit och min illustratör ritat var skit. Men det sa inte något av förlagen.

Idag kom jag av en slump att bläddra igenom det manus jag skickat iväg. Jag tyckte att det var riktigt bra.
Jag läste det därför högt för barnen. Även de tyckte att det var bra.

Så, vad göra nu?
Ska jag börja skicka igen, till nya förlag, frågar jag mig?
Här ligger en hög med bra manus, som jag inte på något sätt skäms för – och jag har inte ens orkat skicka iväg dem!

Inte underligt att sådana där mer kamerala typer rynkar på näsan åt oss konstnärstyper.

De kan inte förstå att jag redan haft mitt roliga. Det roliga är att skriva storyn. Att leka försäljare och ringa och skicka till en massa förlag – fy fan!

Det är bara att erkänna
Jag behöver en agent som kan ta hand om mig.
Även i Sverige. Inte bara i utlandet för mina djingisböcker.

Definitioner

Pappa säger att jag inte ska rymma. Det ska jag inte heller.
Jag ska bara på äventyr.

En ny dag

Mikropaus

Vardagen rymmer mer än de flesta tror.
De mest magiska saker händer
mittframför ögonen på en
mest hela tiden och när
man minst anar det.


Fast ibland somnar man.

En morgon

Världsrymdhjältarna gör sig klara för start.

- Vi ska till regnbågen och pappa följer med, sa Naya.

- Fast vi måste åka på dagis också, sa Tula.

- Det gör vi sen, starta nu, sa Naya.

- OK, klart för start, sa jag och vred på startknappen.
(Andra tror att det är espressomaskinen)

Och så flyger vi.

Trägen vinner

Jag skjutsade flickorna på dagis och laddade upp med
1) Bäddning av säng
2) Tändning av vedspis
3) Fixa undan frukostdisk
4) Napplaskmatning av Odin

Så ringde jag Försäkringskassan kl 0942 och hamnade som 279 i kön.
Med lugn i hjärtat kunde jag lägga av luren och bädda sängen och tända spisen.

Vid kontroll 0948 var jag på plats 217 i kön.

0955 var jag 121 i kön och frukostdisken var borta.

1002 var jag 41 i kön och hade bytt en oplanerat tillverkad bajsplöja.

Strax efter 22 minuter i telefon denna dag fick jag äntligen prata med en trevlig person.

Det tog bara en vecka och jag vågar inte riktigt kolla hur många gånger jag försökt …
Men jag har fått mycket läst – och gjort…

Att vara ensam hemma med tre barn och stå i sådan telefonkö som numera begärs av en är inte helt lätt…

Jag skjutsar ju på dagis, säger kanske någon.
Jag kan bara erkänna: Det är de krångligaste dagarna. Jag tvingas pendla tre mil dessa dagar för att lämna bort 2 av 3 till dagis under 5 timmar. (Att få på vinteroverall och hitta vantar till 3 barn kräver sin man, jag lovar och när den andra är klar ska den första kläs av för kissning eller bajsning och så där håller det på. För att komma i tid till dagis måste man starta påklädning ganska exakt 47 minuter innan avfärd).

De dagar vi alla är hemma är helt ljuvliga, tycker vi alla.
Men väl på dagis får tjejerna pyssla och måla och göra sådant jag faktiskt inte klarar ensam hemma med alla tre. Ocin blir helt enkelt sjövild så fort glitterfärger och pysselpärlor kommer fram.
Att han stökar till är en sak jag kan städa undan, men tjejerna kan helt omöjligt pyssla när han river omkring. Det går bara inte.

Det onda och det goda

Paris igår, nu vidare, men facklan har inte ens hunnit till Frisco innan folk är igång.
De klättrar. De sätter upp banderoller.

Jag blir glad, rentav lycklig!

Gärningen rör inte enbart Tibet. Den rör hela mänskligheten.
Att folk protesterar visar inte enbart att det finns engagemang.

Det ligger djupare än så.
Det handlar om allas vår värdighet.
Det handlar om att bekämpa dumhet och ondska.

Att vi inte får vara overksamma när brott begås av stark mot svag.

Det här är en god sak eftersom dumhet och det onda endast kan bestå i frånvaro av det goda.

Det går inte att sprida godhet med passivitet.
Att vara god innebär handling.

Gud, meningen och telefonautomaten

Meningen med livet har många ansikten – och teorier. Böcker jag läser i telefonkö - för att behålla friden.

Igår var en dag av förkrosselse. Det behövs sällan mycket för att få mig ur jämvikt, helt tvärt emot vad jag tycktes beskriva i ett blogginlägg ”Svär inte över smulorna i sängen” för bara några dagar sedan, där jag skildrar hur man kan välja att njuta av livet, bara man har rätt inställning.

Dagen igår höll helt på att gå om intet, bli en dag av bedrövelse. Ändå började den bra. Jag åkte till dagis med mina två tjejer. De sjöng i bilen och var glada. Jag och Odin vinkade av dem, sen hem för att ordna dagens enda ärende:
Ringa till försäkringskassan för att ordna med mina pappadagar så att jag kan fortsätta att vara hemma med barnen.

Först möttes jag av en automat som begärde att jag skulle slå en 2:a (i mitt speciella fall) och när det var gjort begärde en ny automatisk röst mig att välja ytterligare en siffra. Efter ett tag, kanske någon minut, efterfrågades jag att lämna personnummer.
Jag tryckte in mitt personnummer, men så snart det var gjort kopplades jag ned, inte vidare! Jag stod där, smått snopen, med den tjutande tonen i örat.

Tre gånger gjorde jag lite olika varianter till ovanstående procedur innan jag slopade att ge mitt personnummer och därmed kom fram till ytterligare en ny maskinröst som hälsade: ”Du är 164 i kön, vi beräknar din väntetid till 46 minuter.”

Jag väntade ganska precis 28 minuter, sen hände något med linjen. Jag kopplades ned.

Så tvingade jag mig själv att hålla på ett tag tills jag fattade ett nytt beslut som baserade sig på följande: ”Nu har 3 timmar av denna dag förflutit och jag har lyssnat på maskiner och slagit in siffror och blivit nedkopplad utan att komma fram.”

Således tog jag en kopp kaffe och försökte glömma det som hänt.
Kaffet hjälpte inte, däremot att jag behövde byta blöjor på Odin och fixa lite mat till honom. Dessa sysslor distraherade mig tillräckligt för att jag inte helt skulle gå sönder.

Det är inte lätt att klara ett modernt liv och möta dessa vansinnigt tillämpade tekniska lösningar.

Ingen människas psyke klarar att hantera detta att äga ett viktigt ärende och vara i behov av att tala med en annan människa för att lösa det, men istället bli mött av en maskin som tar massor av ens tid i anspråk utan att lösa det den ska göra, skapa kontakt med den andra människan.

Jag klarade själsfriden igår genom att avbryta mina försök efter 3 timmar. Jag vet att alla mina grannar och vänner gör likadant. Men samtidigt tvingas vi på så vis att bygga upp svårartade psykiska spänningar inom oss för framtiden. Vi vet att vi måste ringa en annan dag. Dessa samtal hänger som svarta moln över oss. Bara att veta att återigen tvingas att använda timmar åt något som tar högst 15 sekunder att säga, bara man får kontakt med en person.

Min räddning igår var som sagt att jag hade Odin att pyssla om, samt att när han sov middag så passade jag på att skriva en dikt om helt andra saker.

I förmiddags gjorde jag ett försök men jag lade på redan när första automaten började tala. Jag lade på eftersom jag redan då kände hur illa min kropp reagerade, jag hyperventilerade redan efter några sekunder.

Därför kan jag skönja två lite trista framtidsscenarier:
1) Jag hamnar på dårhus om försäkringskassan inte lyckas svara inom ca 20 minuter någon dag framöver, eller
2) Jag har inte längre råd att vara hemma med mina barn, trots att jag har hundratals med pappadagar innestående.

Samtidigt försöker jag finna nya strategier för att överleva rent själsligt. Jag tänker; kanske är detta med telefonautomater ett bra sätt att öva upp tålamodet. Man kanske ska se det som en övning i Zen.
Kanske man kan uppöva nya andningstekniker medan man sitter och väntar på automatröstens; ”Du är nu på plats 123 i kön…”

Meningen med livet har många ansikten, det märker jag inte minst när jag läser i de travar med böcker i religionsfilosofi jag har till hands just för telefonköande.

Nu ska jag på telefonen igen. Böckerna, som bland annat tar upp gud som ”ett nödvändigt väsen” och sufismens sjufaldiga väg till ”förnöjsamhet”, som är den högsta graden och kommer efter det mycket enklare förvärvade ”tålamodet” har stärkt mig så pass att jag nog ska klara några minuter med försäkringskassans automater!

Uppnåbara ideal

Ett av tre barn lever i fattigdom i England. Det är 20 gånger fler än på 70-talet.
1 Procent av USA:s rikaste äger lika mycket som resten tillsammans.

Siffrorna är Noreena Hertz, hon är engelska och professor i ekonomi. Hon var en av invigningstalarna på Färgfabriken i Östersund igår.

En annan siffra: I Afrika dör det varje dag omkring 60.000 barn.

Det finns en enda orsak till att det är så här; vi människor har valt att tro på den råa otyglade kapitalismen. Att marknaden av sig själv ska reglera sig till det goda. Tydligen gör den inte det.

Att England var bättre under 70-talet än vad det är idag beror på att Margret Thatcher slog sönder de sociala reformer man under decennier byggt upp i landet. Hon införde med järnhand det borgarna vill införa i vårt land nu.
Landet har inte hämtat sig än och 33% av barnen lever därför i fattigdom.

Jag har inget emot att folk kan bli rika, men de flesta experter är överens om att när skillnaderna mellan fattig och rik ökar i ett land, ökar också spänningarna.

I USA finns flest interner per invånare i världen.

Beror det på att amerikaner är genetiskt mer kriminella än andra, eller kan det vara så att samhällsstrukturen med sin grava ojämlikhet skapar detta?

I vissa kvarter råder gängkrig. Vanliga poliser vågar vare sig gå in eller åka med sina patrullbilar där. Man måste vara många och klä sig i skyddsväst. Man måste ha specialfordon och ha specialutbildning.

Jag upprepar. I USA äger 1 procent lika mycket som resten tillsammans.
Är det en av orsakerna till landets inre spänningar?

Vår regering ser USA i allmänhet och Margret Thatchers politik i synnerhet som uppnåbara och önskvärda ideal.
Det gör inte jag.
Gör du?

Vuxet arbete och barnlek

- Kan du leka med oss, pappa, snälla?
- Absolut inte, säger jag bestämt och påstår att jag jobbar när jag sitter vid datorn.
I själva verket leker jag, skriver dikter.

Min väg till tillfredsställelse är en enda; när jag kommer på saker själv och därefter hamnar i ivrig lek, med ord, med pilbågar, eller vad det nu kan vara.
Denna lek kan vara nog så allvarlig och ibland både svår och krävande. Likväl är det ur lekens ursprung jag skapar allt äkta engagemang i mitt liv.

Hur lär man ut initiativförmåga till egen lek?
Jag tror inte att det går.
Snarare tror jag att man förstör om man försöker lära ut.

Däremot kan man skapa en viktig förutsättning:

Leda.

Låt barnen känna av ledan!

Rätt snart har de byggt om hela köket till sitt eget ”Hawaj”.

Se: Detta otroliga språng från trista vanliga hemma - där det inte finns något kul att göra och pappa dessutom sitter och skriver utan att knappt svara - till ett helt nytt Hawaii.
Kan det läras ut eller blir varje vuxen inblandning snarare beskäftigt övernitisk?

Kanske är det så att vi måste lita till att barnen själva har förmåga.
Måhända är det den bästa gåva vi kan ge dem.