Kvinnan i hatt

Jag hade en dröm inatt. Jag gav mig ut att leta efter en främmande kvinna i stråhatt. Jag fann henne inte. Istället för att bli besviken bestämde jag att få ett återfall, att bli författare igen och gick därmed in i min skrivtunnel.

Jag lyckades inte skriva.

Jag lyckades inte komma ut.

Drömmen fortsatte att vibrera i ögonvrån i tre hela dagar. Jag tyckte mig se flygplan. Kanske en DC3. Namnet Ana, eller Anis kom för mig, men det hela gled bort.

Jag stod inte längre ut i min skrivtunnel och dröm, bortkopplad från världen. Jag behövde komma "dit ut igen". Jag tog kontakt med IFG; frågade om de någonstans hade en raket redo.

Åt mig.

* * *

Om allt stämmer lyckas ni se uppskjutningen genom att trycka på länk nedan.
Kanske man behöver MS mediaspelare. i vart fall är formatet ”Streaming Windows Media Video File”. Storlek 18Mb. (Jag har inte tillgång att konvertera format här).

LÄNK till Logg: Spaceman Mr Anders Widén Launch july 30 (PDT) or july 31 (UTC) 2008

Sätt på ljudet så får ni en mer korrekt audiovisuell upplevelse av hur det är att skjutas ut i rymden.

(Denna raket levererades av en ny aktör på marknaden).

* * *

Eftersom namnet i drömmen aldrig blev klart kommer jag efter landningen att vända mig till Cleopatra. Se länk Perceptioner

Cleopatra ersätter kvinnan i drömmen till den dag kvinnan i drömmen materialiserar sig.

Semester

Barnen vaknar tidigt.
De vill bada fastän det inte blivit varmt än.
Jag ser mig omkring. Jag ryser. Åt alla håll husvagnar.
Jag tänker. Det här är inte klokt.
I tredje världen bor folk i kåkstäder med dåliga hus av papp och plåt och vad de hittar.
I den fattiga kåkstaden hämtar man vatten någontsansifrån, oftast en kran alla delar.

Likadant beter vi oss på campingar. Det finns bara en skillnad; i kåkstäderna är husen byggda av så billig materiel som möjligt. På en camping kostar varje rapplig husvagn, med detta världsmått, en hel förmögenhet. I övrigt beter vi oss lika, går för att köa vid vattenkranen, sedan diska i klunga under ett dåligt tak, man tömmer sin egen stinkande latrin och om kvällarna startar varje familj sin eld att tillaga mat över. Dock, vi ägnar inte dagen åt att samla ved, istället köper vi färdiga bricketter och häller på någon liter tändvätska för att det verkligen ska ta sig. Fort.

Varför trängs vi i den rika världen frivilligt i eländiga och tillfärlliga kåkstäder bestående av husvagnar om semestern?

Jag fattar inte – och kommer aldrig i mitt liv göra om misstaget att hyra en husvagn.
Jag avskyr hela grejen.

Men som vanligt. Inget bekymrar barnen.

- Pappa! Vi vill bada!!

Morgonen är ung och kall.
Jag klär på barnen mer än de vill.
Jag går med barnen till stranden.
De vill inte klä av sig.
Först nu är det kallt, känner även de.

Flickorna stannar i vattenbrynet. Tåspetsarna på sandalerna snuddar precis vattnet.
Det är den gräns de finner förnuftig.
Odin stannar inte.
Han traskar i vattnet utan att blinka.
För honom finns ingen gräns.

Så förefaller det.
Så olika är våra världar – och äntligen glömmer jag mig. Jag glömmer att jag har tusentals idiotiska husvagnar i ryggen, fyllda med fulla feta svenskar på semester som jag snart ska tvingas stå i stinkande latrinkö med.

Båttur

Med flickorna fungerar det som så att man säger: "Stå still här och håll i er".

Med grabben, som jag märkt begriper mer än han låtsas om, går inte samma trick. Han låtsas helt enkelt inte höra.

Istället får vi vuxna jobba i skift.

Och eftersom både jag och hustrun har ett militärt förflutet kör vi med ordentliga överlämningar:

- Jag tar befälet över O.

- Jag tar över här.

- Du tar befälet när han kommer upp. Jag går tillbaka till flickorna.

Under tiden klättrar och undersöker unge hr O precis allt som går att beklättra på båten.

Några detaljer jag minns som jag fick hejda honom från att slutföra:

* Att dra ur sprinten ur brandsläckaren i serveringen.

* Att vrida kulventilen till stora vattensprutan på övre däck.

* Att pilla loss hakarna till räcket vid landgången.

* Att klättra upp i livbåten.

* Att ge sig ut på akterdäck där det inte längre fanns reling utan mer endast bildade tak.

* Att klättra stegen hela vägen ned i maskinrummet.

* Att ha ut allt toalettpapper ur hållaren. (Han hann bara ca 7 meter papper).

Tja, listan kan göras längre; allt medan flickorna satt eller stod på sina anvisade platser...

En del påstår att det märks att det är min son och att det har med genuppsättningen att göra. Jag minns bara att när jag var i Odins ålder så selade fröknarna på dagis alltid fast mig i staketet. Alla andra barn fick springa omkring fritt. Jag satt eller stod fastselad.

Eller också fick jag sitta på föreståndarens kontor, som straff och varnagel för att jag gjort något. Grejen är att jag aldrig begrep att jag gjort något fel. Jag bara satt där och hade tråkigt och bröt av hennes pennuddar när hon inte såg. (Det var mitt straff tillbaka och den enda njutning jag kunde utvinna på hennes tråkiga kontor)

Jag tyckte dom vuxna var astaskiga, och jag hatade vuxna och sedan alla auktoriteter långt upp i åren.

På båten, betedde sonen sig så som jag som barn, upp och ned för lejdaren hundra gånger, och den var så pass säker att jag kunde ta kort. Det kunde jag inte när han hängde över relingen och räckena och andra ställen. Eller snarare, jag kunde gjort det, men vågade inte.

När vi kom i land på verkön såg hr O intressanta djur på andra sidan och ville förstås in direkt, en enkel staketklättring på land som jag kunde ta bild på.

Om 14 dagar fyller Odin 2 år.

Jag började rymma ordentligt när jag var 3 år.
Jag tror min mamma och mormor, som också hade hand om mig ibland, tillkallade polis för att hjälpa till att leta efter mig sju gången innan jag ens fyllt 4.

Vad beror sådant här på?

I mina ögon rymde jag aldrig! Och jag ser på min son att han heller inte rymmer eller gör dumheter. Det är bara det att toarullen får sån skön fart när man snurrar den och räcken sitter där för att beklättras; man kommer närmare den häftiga bogvågen som sprutar då...

Skratt klarare än kristall

Sommarkväll i huset vid skogens rand

Dukar ute
barnen springer omkring
tjo ho
och över allt
förbi ängarna
högre än fågelsången
och molntussarna
hörs mänskobarnens
- mina barns -
skratt klarare än kristall

en klump i halsen av
det dubbla jag allt oftare erfar
och jag sväljer
klarar rösten och ropar
- Ra ra ra rabaaarber paj!

och barnen rusar fram
över så mjukt grönt gräs
att mitt öga en kort stund
verkligen, verkligen,
får för sig, att världen,
hela världen,
är precis så vacker
som mina näthinnor
och öron
i denna stund tror