Manifest? Det är jag och den nakna texten

Ibland förstår jag ingenting. Folk skriver manifest. Först ut var ett gäng trötta och arga och konstiga så kallade författare och skrev hur man INTE får skriva böcker i DN.

Jag läste det där och förstod inte. Sen kom jag på! Jaha, de vill skriva och tala om för världen hur de själva skriver! De vill helt enkelt göra reklam för just sina böcker. Fiffigt.

Några dagar senare svarar ett annat gäng sk författare. (jag skriver sk författare eftersom jag själv här i bloggen kallar mig just författare, vilket jag väl gör med en blandning av både glädje, löje och allvar).

Det andra gänget är roligare, de öppnar gränserna, medger att det finns både lek och lån i det de gör - framförallt vill de skriva lite hur det faller sig av sig själv. Också de skriver i DN.

Anna Troberg är en av de som ger ett svar: Hon lovar att aldrig bli pretto.
Jag förstår precis vad hon menar och hur hon känner. Jag delar hennes uppfattning.
Samtidigt. Jag har pretentioner. Det ska jag inte sticka under stol med.

Hm. Jag brukar aldrig ge mig in i sådana här diskussioner. Vilket är fel, inser jag. Det är så här sk kulturpersonligheter och sk författare håller på i media. Man grälar. Man hittar på pseudohändelser.

Allt för att skapa reklam. Kanske får man till och med ett litet honorar från DN när man skriver?

* * *

Hm, nummer två. Nu har jag ändå gett mig i kast att skriva om saken, vad har jag då att säga?

Att jag lever på annat håll? Att jag är med barnen, hämtar barnen, lagar mat, bygger ut huset och annat viktigt i det som kallas vardagen och där det inte finns plats för fånerier som litterära manifest? Att jag när jag får tid över försöker stoppa vansinneslagar som att FRA ska få massavlyssna, datalagringdirektiv och annat?

Att jag i övrigt, när jag får tid över att vara det jag vill, alltså författare, ja då skriver jag på saker som jag finner intressanta.

Är det det jag ska berätta här?

Summan blir att det så kallade kulturlivet och även kulturdebatten oftast visslar förbi mig utan att jag märker av den.

När jag skriver tänker jag inte på något annat än att försöka få till texten så bra det går i varje given stund.

Det är jag och den nakna texten. Något annat finns inte.

Väl försjunken i det arbetet får jag ibland för mig att jag måste böja och bända i språket, ändra form och tempo, för att bättre gestalta det som händer inte bara på det prosaiska planet utan även inuti.

I all anspråkslöshet är jag Gud när jag skriver. Jag skapar världar som tar mig och förhoppningsvis även läsaren till andra platser.

För mig är det stort att skriva, men det är lite som "Enligt min humla" säger om musik och fenomen som Idol och den möjligen "smalare" musik han själv föredrar. Det finns massor av litteratur som har till ändamål att förströ och underhålla. Sådan litteratur roar inte mig. Jag lägger min tid på att läsa helt andra saker än topp tio.

Det handlar inte om snobberi. Det handlar om smak. Om vad jag som person får ut nöje av - och njutning.

Det finns en annan sorts litteratur än det som säljs mest och är populär, som vill mer, som har ambitioner, och ibland lyckas öppna nya portar i våra medvetanden.

Sputnik och kreativiteten

Igår googlade jag på "teorin om allt". Det som fångar mig är att de fysiska konstanterna är vad de är.

Man kan fråga sig varför dessa konstanter har sina värden. Hade de inte dessa värden skulle inte solen brinna så länge som den gör, vara för varm eller kall. Universum så som vi känner det skulle kollapsa.

Vetenskapen har tagit fram och räknat ut konstanterna, men kan inte svara på frågan: Varför har de fått just sina exakta värden?

Här fladdrar jag ut i oändliga fantasier. Jag struntar i att jag inte har någon som helst skolning, vare sig i astronomi eller fysik.

Jag tänker: Vårt kosmos är en lokal företeelse bland många.

Bara en enda sådan tanke, som jag har svårt att förklara och dela med mig av, förskjuter på ett häpnadsväckande vis alla mina tidigare perspektiv och tankar.

Samtidigt är satsen helt värdelös. Den tar mig inte vidare till en ny förståelse, men kanske kanske är den ett litet steg på vägen.

* * *

Fantasi och kreativitet står inte särskilt högt i kurs. Det är inte riktigt vad våra regeringar prioriterar. Tvärt om, våra styrande uppträder närmast som vore de paranoida.

Strax innan jag föddes fick ryssarna för sig att skjuta upp Sputnik. Denna uppskjutning, som skrämde skiten ur västvärlden, satte fart på saker. Plötsligt chockades det igång åtgärder som skulle befrämja kreativa insatser. Man inledde rent av i stor stil en hel del kreativietetsforskning i USA.

Man insåg att kreativitet förutsätter fantasi. Man lärde sig stora saker och det stod inte på förrän man satt människan på månen.

Det är över 50 år sedan man kom på detta. Idag gör vi precis tvärt om och det ser nästan ut som en samlad tanke, som en signal eller ett bevis på att liberalismen är död och det progressiva i socialdemokratin också det lever en tynande tillvaro.

Istället för att möta informationsteknologins möjligheter med ny och bejakande lagstiftning försöker man strypa och kontrollera medborgarna med åtgärder och lagpaket som FRA, IPRED, ACTA, Stockholmsprogrammet, datalagringsdirektivet.

Istället för att skapa en skola som befrämjar kreativitet och utveckling sätter vår till namnet liberala skolminister igång att införa en total kontrollapparat allt längre ned i åldrarna, där man ska mäta helt ointressanta kvantiteter fakta, istället för att lägga krutet på att utveckla den kommande generationen.

Istället för att möta klimathotet med nya kreativa lösningar, så börjar man mäta och kontrollera och dividera om påhittade gränsvärden, man börjar handla med utsläppsrätter och kvoter som är tagna ur luften och inte har det minsta med vad atmosfären tål, allt för att låta industrin fortsätta köra med befintlig och energislösande teknologi - och dessutom tjäna pengar på handeln med de nya fiktiva värdepapperena gällande utsläppsrätter.

Kort sagt, man inför olika kontroller inom alla områden som är mänskligt kända. Man gör det utan att fråga sig vad man egentligen bör kontrollera, än mindre frågar man sig vad man kan vinna med kontrollen. Man har bara fått för sig att kontroll är nödvändigt.

Man kontrollerar snart sagt allt och dödar därmed all frihet och kreativitet, och kommer därmed allt längre bort ifrån att kunna skapa en ny sputnik.

Ett träds och min färd genom världarna

Det står ett ensamt träd på stranden vid Lyme.

Utifrån dess förstelnade grenar rekonstruerar jag min unika vitalitet.

Min spruckna röst, en fonetisk fontän i universum, kallad att framföra de förbjudna orden:

Det finns ingen frälsning i lidandet, inget förlösande i smärtan och jag vill inte dö om det är en övergång som kräver förlåtelse.

Jag saknar absolut gehör och tvingas förbereda mig på sådant sätt att jag faller för saker endast om de inte är särskilt billiga.

De måste vara på riktigt och jag aktar mig för den sortens tidvatten som sägs kunna utradera alla de viktiga spåren.

Det sker en mängd saker för att universum ska existera just på denna plats utan att förgrenas i oändligt många förtvinade paralleller.

Det träffar mig på stranden vid Lyme, i österlandet och i västerlandet, i världarna jag tillfälligt passerar; undvik alla förvridna universa utan nåd.

Vi är beroende av att en rad små detaljer är fixerade; protonens vikt, elektronens exakta laddning, gravitationens storlek och vår innerliga men glömda längtan att nå det som är verklig människohamn.

* * *

pic from Panoramio

Bristande fokus

Pic from iliadis.eu

Vad kan jag konkret göra för en arbetsgivare?

Praktiskt taget ingenting mer än att visa mig surmulen.

Jämte denna bloggtext ligger mitt sk CV i ett fönster bredvid.

Jag vill ingenting med det där CV:t.

Möjligen vänster-klick-färga texten och högerklick-ta-bort.

Det känns som en krigsförklaring.

Jag upplever det som om någon håller på att tränga in över min gräns.

Nu har jag stängt det där fönstret.

Man måste hålla vakt. Ursinnigt.

Jag har funnit min väg.

Jag vill vara författare.

Jag måste skapa mig utrymme till det.

Ändå lät jag en annan värld och värdering komma in i mig. Förgifta mig.

Det är inte världens fel eller någon annans fel: I min värld bär jag ansvaret.

Jag kan inte skylla på ekonomisk kris. Regeringen. Taskiga omständigheter.

Ansvaret är mitt.

Endast mitt.

Tyst medgivande gäller

För en vecka sen gjorde jag min senaste postning. Jag skrev om regeringens totala nonchalerande av den demokratiska processen.

Demokratin är en skör sak, och till min glädje tar just nu åtminstone några få på den borgerliga sidan på sig skammens mantel. Hultin (C) skriver:

"Regeringen ska i fall som detta både informera och lyssna på vad riksdagen har att säga, men man valde en helt annan väg. Man skickade ett sms till riksdagens ledamöter med information om att det inom kort kommer ett mail om förhandlingsdirektivet samt att man vill ha svar inom 30 minuter från det att sms:et skickades. Sen kommer vi till det riktigt groteska, och här måste jag helt enkelt citera sista meningen i detta sms. ”Tyst medgivande gäller.” Ingen tid till eftertanke och kanske 15 minuter för att sätta sig in i frågan och då under förutsättning att samtliga ledamöter hade telefonen i fickan samt datorn intill sig och igång. Dessutom så utgår man ifrån att ledamoten stödjer det hela om de inte svarar (givet dessa omöjliga förhållanden). Så mycket är den svenska demokratin alltså värd för regeringen."

I mina ögon är regeringens övertramp fullkomligt oförlåtligt. Det finns inget som helst hopp för demokratin om de som är medlemmar i de partier som bildar regering inte reagerar.

Tack och lov reagerar Erik Hultin, och via honom ser jag att även Håkan Larsson skriver om det.

Från oppositionen har Leif Pagrodsky tack och lov åtminstone anmält händelsen till KU. Från (S) hemsida:

Riksdagen dribblades bort när regeringen som ordförandeland skulle förhandla om amerikanska myndigheters insyn i européers bankkonton.
Utan insyn och utan att kunna påverka, gav riksdagen sitt godkännande till den svenska regeringen att förhandla med USA om att ta del av hemliga bankuppgifter. Frågan är av integritetskaraktär och rör alla EU-medborgare.

Trots att regeringen hade information i god tid om att detta och flera högnivåmöten i EU tog upp ärendet, informerades inte riksdagen förrän minuter innan beslutet skulle fattas. Och trots att den grundlagsfästa riksdagsbehandlingen inte hunnits med valde utrikesministern att sätta upp ärendet på dagordningen och att klubba beslutet på ministerrådet.

- Jag fick ett sms där jag uppmanades att godkänna ett förhandlingsdirektiv åt regeringen gällande viktiga integritetsfrågor. Frågan var helt ny för mig och jag fick inte ta del av någon information om vad saken handlade om förrän efter det att beslutet redan fattas i Bryssel, säger Leif Pagrotsky.

Just nu önskar jag att det fanns ett betydligt vassare forum än KU.