Manifest? Det är jag och den nakna texten

Ibland förstår jag ingenting. Folk skriver manifest. Först ut var ett gäng trötta och arga och konstiga så kallade författare och skrev hur man INTE får skriva böcker i DN.

Jag läste det där och förstod inte. Sen kom jag på! Jaha, de vill skriva och tala om för världen hur de själva skriver! De vill helt enkelt göra reklam för just sina böcker. Fiffigt.

Några dagar senare svarar ett annat gäng sk författare. (jag skriver sk författare eftersom jag själv här i bloggen kallar mig just författare, vilket jag väl gör med en blandning av både glädje, löje och allvar).

Det andra gänget är roligare, de öppnar gränserna, medger att det finns både lek och lån i det de gör - framförallt vill de skriva lite hur det faller sig av sig själv. Också de skriver i DN.

Anna Troberg är en av de som ger ett svar: Hon lovar att aldrig bli pretto.
Jag förstår precis vad hon menar och hur hon känner. Jag delar hennes uppfattning.
Samtidigt. Jag har pretentioner. Det ska jag inte sticka under stol med.

Hm. Jag brukar aldrig ge mig in i sådana här diskussioner. Vilket är fel, inser jag. Det är så här sk kulturpersonligheter och sk författare håller på i media. Man grälar. Man hittar på pseudohändelser.

Allt för att skapa reklam. Kanske får man till och med ett litet honorar från DN när man skriver?

* * *

Hm, nummer två. Nu har jag ändå gett mig i kast att skriva om saken, vad har jag då att säga?

Att jag lever på annat håll? Att jag är med barnen, hämtar barnen, lagar mat, bygger ut huset och annat viktigt i det som kallas vardagen och där det inte finns plats för fånerier som litterära manifest? Att jag när jag får tid över försöker stoppa vansinneslagar som att FRA ska få massavlyssna, datalagringdirektiv och annat?

Att jag i övrigt, när jag får tid över att vara det jag vill, alltså författare, ja då skriver jag på saker som jag finner intressanta.

Är det det jag ska berätta här?

Summan blir att det så kallade kulturlivet och även kulturdebatten oftast visslar förbi mig utan att jag märker av den.

När jag skriver tänker jag inte på något annat än att försöka få till texten så bra det går i varje given stund.

Det är jag och den nakna texten. Något annat finns inte.

Väl försjunken i det arbetet får jag ibland för mig att jag måste böja och bända i språket, ändra form och tempo, för att bättre gestalta det som händer inte bara på det prosaiska planet utan även inuti.

I all anspråkslöshet är jag Gud när jag skriver. Jag skapar världar som tar mig och förhoppningsvis även läsaren till andra platser.

För mig är det stort att skriva, men det är lite som "Enligt min humla" säger om musik och fenomen som Idol och den möjligen "smalare" musik han själv föredrar. Det finns massor av litteratur som har till ändamål att förströ och underhålla. Sådan litteratur roar inte mig. Jag lägger min tid på att läsa helt andra saker än topp tio.

Det handlar inte om snobberi. Det handlar om smak. Om vad jag som person får ut nöje av - och njutning.

Det finns en annan sorts litteratur än det som säljs mest och är populär, som vill mer, som har ambitioner, och ibland lyckas öppna nya portar i våra medvetanden.