Utifrån dess förstelnade grenar rekonstruerar jag min unika vitalitet.
Min spruckna röst, en fonetisk fontän i universum, kallad att framföra de förbjudna orden:
Det finns ingen frälsning i lidandet, inget förlösande i smärtan och jag vill inte dö om det är en övergång som kräver förlåtelse.
Jag saknar absolut gehör och tvingas förbereda mig på sådant sätt att jag faller för saker endast om de inte är särskilt billiga.
De måste vara på riktigt och jag aktar mig för den sortens tidvatten som sägs kunna utradera alla de viktiga spåren.
Det sker en mängd saker för att universum ska existera just på denna plats utan att förgrenas i oändligt många förtvinade paralleller.
Det träffar mig på stranden vid Lyme, i österlandet och i västerlandet, i världarna jag tillfälligt passerar; undvik alla förvridna universa utan nåd.
Vi är beroende av att en rad små detaljer är fixerade; protonens vikt, elektronens exakta laddning, gravitationens storlek och vår innerliga men glömda längtan att nå det som är verklig människohamn.
* * *
pic from Panoramio
3 kommentarer:
Underbart.
Jag tror det där trädet kommer att bli lummigt, och bära frukt som aldrig förr...
Oj, du skriver bra.....ett antal rysningar...och att älska alla!!!
@ Perraj
@ Lasse.
Tack. Ibland vet jag inte vad jag ska svara.
Den här texten vill jag något mer med och den är inte färdig.
Jag hoppas en dag kunna göra den färdig.
Eller tänka formulera klarare tankanrna bakom i en helt ny text.
Skicka en kommentar