fredag, september 18, 2009

Änglars behov av upphovsrätt


En bräcklig ängel blev sänd till jorden och gudarna valde noga ut två duktiga artister att bli föräldrar. De födde en flicka som gavs det inte fullt utvecklade namnet Frances Gumm.

Flickan Frances, två år gammal och färdig på ett sätt som ingen av oss jordiska kan förstå, klev upp på en scen och rev ned applåder för sin sång, och blev inkallad att göra numret igen och igen och igen. Senare sade hon att den kick hon fick av att befinna sig på en scen var som att äta nittonhundra upppiggningstabletter.

Ljuden i namnet Frances Grumm var inte stora nog. Strax erövrade hon Hollywood och därpå hela världen till det fonetiskt bättre klingande Judy Garland.

Hennes stjärna steg, men i ensamhet; ett virrvarr av droger, hon sågs ofta ragla skamlöst på gatan, hamna i slagsmål, och hade enligt samtiden utsvävande kontakter med män; langare, tölpar, agenter, filmmagnater, skivbolagsdirektörer, kriminella. Hon blev insyltad i saker, tvingades vittna i en mordrättegång.

Vad ingen såg; ängeln kämpade för sitt liv, för att bli människa, jordisk. En hel värld beundrade henne, men hon erfor ingen kärlek.

Hon gjorde lika många akuta resor i ambulans för att magpumpas, för att fås att kräkas, för att stoppa blödningar, för att hindras från att dö, som hennes sånger och filmer hade makalösa kassasuccéer.

Filmbolagen ställde in hennes gager för att få bukt med henne. Det blev kanske bättre om hon inte hade pengar, men ingenting hjälpte.

Kritikern Clifton Fadiman urskiljde kärnan i hennes väsen när han skrev:

"Varför fortsatte vi att ropa henne tillbaka om och om igen - inte för att hon gjort en bra föreställning, utan som om hon erbjudit oss frälsning?
När vi lyssnade till hennes röst... följde hennes rörelser... glömde vi - och det är beviset för hennes storhet - vem hon faktiskt var, vilka vi själva var... Man uppfattade henne varken som man eller kvinna, ung eller gammal, vacker eller ful. Här fanns ingen plats för 'glamour', det var ren magi. Hon uttryckte några få, enkla känslor så rent att de svävade kring i den mörka teatersalongen, ett väsen utan kropp, som lösgjord från en bestämd personlighet."

Åren gick. Tidlös och enastående fortsatte hon att hänföra proppfulla arenor tillsammans med dottern Liza Minelli.

Allt borde vara bra, i balans, men ängeln som med sin röst och sitt väsen trollband en hel värld kunde inte hålla sig fast. Hon orkade inte längre. Hon tog sitt liv på en toalett, på årets ljusaste dag, sommarsolståndet.

____

Historien borde sluta där, men gör inte det. Fortfarande slåss nöjesindustrin om de pengaströmmar hennes sång fortfarande kan fås att generera. Minns jag rätt är det EMI som äger Judys "50-tal". Samma industri skickar lobbyister till alla länders lagstiftare; de säger att de slåss för upphovsmännens rätt till betalning.

Upphovsrättstiden för en del av Judys sånger är på väg att gå ut. Genom lag vill industrin förlänga upphovsrättstiderna till 90 år.

Det var länge sedan Garland valde bort detta liv.

Frågan är, kommer ängeln Judy någonsin att få vila i frid?

______


Länk till Youtubeklipp där en ung Judy sjunger: Over the Rainbow

Länk till Spotify, sång: "The Battle Hymn Of The Republic (live).

9 kommentarer:

Peter Madison sa...

Word. Igen.

Denna text borde få mer utrymme även i andra sfärer än i bloggens. Skicka den till tidningar, EMI, IFPI, STIM.
SKAP å alla andra intresseorganisationer som påstår sig värna om upphovsrättsinnehavarna...

Anders Nilsson sa...

Fantastisk text, som borras sig fram till sin uppenbara sanning. Instämmer med Peters kommentar. Skick den till alla ställe den hörs och ses och läses.

Anders sa...

@ Peter.
@ Anders.

Jag vet inte vad jag ska svara.
Jag sitter här, som en sentimental gubbe, med rödsvullna tårkörtlar.

På något sätt drabbades jag av alltihop på en gång när jag skrev: Äckel över en bransch, och så vrede som slår tillbaka till äckel. Därpå kommer sorgen över att mammon inte bara vill styra över våra liv medan vi lever, utan helst sekelvis sedan vi är döda, såvitt vi råkat skapa något som den fortfarande kan tjäna pengar på...

Farmorgun sa...

Hoppas att jag inte ställt till det för dig, men jag sände en länk till den här texten till P3, som hade inslaget med Leif Pagrotsky.

Anders sa...

@ Farmorgun:
Jag hoppas med texter som denna att komma utanför den sfär av redan insatta och pålästa, som väl de allra flesta som besöker min blogg är.

En annan sak. Jag skulle gärna nå Leif med denna text. Jag träffade honom för säg 20 år sen, då i egenskap landsortjournalist. Jag intervjuade honom, jag minns inte om vad.
Men jag fann honom, klok, känslig, full av inlevelse.

Det finns ett gäng nyckelpersoner inom S som bör påverkas. SAP är landets största parti, och vi kan inte vinna denna kamp utan att vi får S att svänga.

Lars-Erick Forsgren sa...

Bra Farmor, Anders texter bör spridas. De är så fulla av inlevelse, en känsla som spränger förnuftets gränser. Genom att de innehåller en sån mängd sunt förnuft att de exploerar inom en.

Och Anders, du om någon, har förmågan att nå utanför kretsen av pålästa!

Anders sa...

Tack Lars-Erick. Jag hoppas verkligen att vi kan börja nå ut till fler...

perraj sa...

Briljant skrivet. Så känsligt. Så vackert. Så få ord, så mycket sagt.
En pärla.

Anders sa...

Perraj, tack.