Föraktet som föder arbetarrörelsen

Vad ska man göra med dem som visar inte bara mig utan hela folkrörelser ett svepande förakt? Ska man ignorera dem?

Ska man göra som Jesus sade och vända andra kinden till? Ja, ska man efter att ha vänt andra kinden till även gå i hans sold, inte en mil som han ber om, utan två mil? Och därefter ge bort också sin skjorta trots att han endast frågat efter ens mantel?

Eller ska man resonera med den hatiske och försöka lösa upp hans sinne och få honom på bättre och gladare tankar?

Mina frågor kommer sig av att jag talade om att jag var arg på den egna partistyrelsen som inte ännu rakt ut skrikit den enda valvinnande frasen: "Vi vill riva upp FRA-lagen. Punkt!"

En frihetstörstande liberal skrev genast på sin blogg att medlemmar i folkrörelser är värsta sortens losers, hoppade vidare till min blogg för att förtydliga genom att berätta att "vi kan snacka hur mycket vi vill på våra (underförstått löjeväckande) kafferep". Att FRA handlar om "internationell säkerhetspolitik, inte om partiföreningen i Knäckebröhult."

Jag antar att han vill framstå som frejdig. Ja, det finns en ton av frejdighet, det medger jag, men den bygger inte på människokärlek som när Babben konstruerar sina skämt och långsamt berättar dem på gotländska utan den dryper av en bitterkonservativ syn på folk i gemen som ett sorts pack.

Var kommer hans bitterhet ifrån? Beror den på att folkrörelsen i modern tid haft den mesta makten över tiden, trots att den i hans ögon ter sig så erbarmlig och enfaldig?

Hans inställning förvånar mig, för vad kan vi annars göra åt den internationella säkerhetspolitiken annat än att ta upp den i våra nätverk och sen skicka alla sorters signaler till dem vi utsett som våra demokratiskt valda företrädare att vi vill se en ändring på kursen?

På kafferep jag varit på, inte i Knäckebrödhult då, men väl i Östersund och i Lit, så har lilla jag, anarkisten Anders Widen, hållit föredragningar i ämnet FRA, bland annat.

Ibland är riksdagsmän med på de där föraktliga kafferepen. Det händer att en snubbe som heter Jens är med. Han kandiderade nyss till EU, men fick ingen biljett, vilket ur mitt perspektiv var synd eftersom han har hjärtat på rätt ställe när det gäller inte bara integritetsfrågor, utan även i många andra ämnen.

Inom folkrörelsen sker sådana saker som att lilla föraktliga jag ringer och mejlar riksdagsmän som kommer från mitt län, Berit Andnor, Marie Nordén, Gunnar Sandberg. Jag pratar om FRA, IPRED, ACTA men också om att reglerna för småföretagare är fullständigt kafkalika och uppfuckade.

För mig är det obegripligt att en liberal som vill samma frihet som jag i dessa frågor strör förakt över inte bara mig, utan alla de kamrater jag har som vill samma sak som han.

Felet tycks vara att vi tillhör ett nätverk som sedan länge kallas folkrörelse.

Men jag är tacksam. Jag tar tacksamt emot varje gång jag får ett nytt ansikte på detta förakt. Jag vänder andra kinden till. Igen och igen.

För det är precis detta förakt som en gång i tiden födde kampen mot den lilla privilegierade rika klick som styrde och ställde över oss. Som inte gav oss rösträtt, inte gav oss utbildning. Inte gav oss någonting just annat än förakt.

Vi slutade att tigga och bete oss som slavar. Vi växte och tog oss makt. Vi började ge bort skjortor och mantlar och traska alla milen alldeles självmant.

I själva verket har detta förakt alltid varit arbetarrörelsens största tillgång. Och handen på hjärtat: Det var länge sedan vi lyckades prestera storslagna och vackra visioner för vår framtid.

Att vi har så många väljare kvar beror till stor del på att vi fortfarande kan känna att de på den högra sidan på den nu gamla och söndervittrande politiska skalan fortsätter att förakta oss.

Trots att höger och vänster fått allt mindre betydelse lever föraktet kvar.

Vi erfar fortfarande strömmar av förakt från representanterna i alliansregeringen. Föraktet slår igenom i hur de vill föra sin politik, i skattesatser, i hur de omformar försäkringskassan, arbetsförmedlingen, i allt. Därför vill vi inte välja dem, ens om de råkar presentera en eller annan god idé som de har triangulerat fram för att rent retoriskt positionera sig mer i mitten, där de tror att de flesta väljarna befinner sig.

På sitt sätt är de alldeles hjälplösa eftersom deras förakt föder vårt motstånd.