måndag, februari 08, 2010

Döden igen

Hustrun ringde. Hon hade läst i tidningen att en gemensam vän skjutits ihjäl när han patrullerade. Jag blev chockad, försökte lamt trösta utan att kunna. Jag sitter i chock ännu.

Det är så många av mina vänner som dött unga i den sport jag älskar. Gunnar var också fallskärmshoppare, men han dog efter att ha blivit påskjuten av talibaner.

Fingrarna räcker inte till på mina båda händer, så många vänner är döda. Jag sitter här och kämpar för att abstrahera händelsen, räkna istället för att känna.

Gunnar är död. Skjuten.

Jag gråter och torkar tårarna från ansiktet och blir så blöt att jag slinter på tangenterna.

En period av lugn. Så väller vreden fram. Den vanmäktiga vreden.

Gråt igen.

En smärta som inte har något mål och ett slag överväldigas jag av den kyrkogård som öppnas av vänner som ligger där, den öppnas på vid gavel av Gunnars våldsamma för tidiga död. Genom honom minns jag med förödande kraft alla de andra.

Jag behärskar mig och skjuter bort kyrkogården och jag minns bara roliga saker tillsammans med Gunnar. Vi hoppade alltid fallskärm och det fanns aldrig något krångel eller hinder i vägen.

35 kilometer väster om Mazar-i-Sharif sköts min vän ihjäl i en för mig obegriplig konflikt. En stund håller detta faktum på att bilda en egen meningslös svart punkt i mitt psyke jag inte kan retirera ifrån.

Jag rycker mig loss från vanvettet som lurar i mig själv. Jag minns. Den samlade minnesbilden är att Gunnar alltid log och det gör mig bara ännu mer ledsen.

*
(skrivet i affekt och borde kanske inte postas, kanske lyfter jag bort posten. I sådana fall får läsaren respektera)

8 kommentarer:

Lars-Erick Forsgren sa...

Det var mycket privat. MEN på ett riktigt sätt. Personligt privat om starka känslor.
Som man kan känna när man drabbas av att någon man känner, känner nära på ett eller annat sätt, går bort. Oväntat eller i vart fall plötsligt.
Eller när det bara händer, om än väntat.

Men den galna ondska som driver dessa mördare... den förstår jag inte.

Beelzebjörn sa...

Jag beklagar sorgen Anders.

Björn Felten sa...

Usch och fy. "Så jäkla onödigt" är ju en sådan där pinsamt dålig kliché som ofelbart dyker upp i bakhuvudet, närhelst någon får sätta livet till i förtid.

Man skall helt enkelt inte behöva ha människor som får sätta livet till långt innan deras tid är ute, det är onaturligt.

Mina tankar går till dig och din fru (eftersom jag inte kände Gunnar). Det är alltid värst för de efterlevande.

Och måtte vi alla besinna hur skör vår livslina är, och hur kort vår tid egentligen är, och måtte vi därför alla försöka att göra det bästa av den korta tid vi fått till vårt förfogande.

perraj sa...

Nej, kände du en av dom? Jag stod i kassakön idag och såg deras ansikten på löpsedlarna, greps av en tom känsla av meninglöshet. Vart leder det? När ska det sluta? Och vad ska man säga?

Mina tankar går till en kille jag kände, som också älskade att vistas i luften. Han byggde ett flygplan helt själv, var flyginstruktör på Eskilstuna flygklubb. Men han var samtidigt så höjdrädd att han inte tordes gå ut på min balkong, på femte våningen.

Men så ville han en dag åka till Tallinn. Fel båt. Ja, just den. 1992.

Qeruiem sa...

Jag beklagar. Verkligen.

Att acceptera att någon för alltid är borta är tungt, att behöva acceptera när det händer trots att det inte borde behöva hända är ett helvete.

Och jag tycker inte att du behöver känna att den här postningen inte skulle gjorts. Den är känslosam, javisst, men den visar verkligen hur väl du tyckte om Gunnar. På sitt eget sätt är den ett monument över honom, ditt monument över dina känslor för och din relation till honom.

Tack för att vi fick ta del av det,

perraj sa...

Jag gick och funderade på det här ett tag, apropå det du säger om din tvekan huruvida du ska låta detta inlägg vara kvar eller inte. Jag tycker du ska låta det vara kvar. Absolut.

Jag kom att tänka på vår vän Marcus Birro, och hans bok Svarta Vykort; jag letade fram den och fann direkt när jag slog upp den (!) stället jag sökte:

"
Ingen sorg får bli så privat att den äter oss inifrån
All sorg är allmängiltig
Det är därför jag envisas med att skriva om min
För jag är inte unik. Eller åtminstone lika unik som du
"

Markus "LAKE" Berglund sa...

Jag var rädd att jag skulle få läsa något sådant här. Beklagar verkligen Anders. Nu gråter jag också, igen.

Anders sa...

@ Alla. Tack.