Årets tiggarbrev

Dags att skriva årets tiggarbrev. Jag är kluven inför det och jag mår kräk varje gång.

Jag ska inte sticka under stol med att jag behöver pengar. Det är helt vanvettigt vilken prekär situation mitt författarskap fört mig in i. Men det har varit helt frivilligt. Ingen har tvingat mig. Det kostar tid, därmed pengar att skriva tjocka, grundligt efterforskade historiska romaner.

Jag har jobbat över 6000 timmar för att skriva dem. Före skatt och sociala avgifter vill jag som egenföretagare gärna ha in 300:- i timmen. (från det dras sociala avg 36%, skatt 32%, försäkringar osv)

Så sett har jag satsat 1,8 miljoner. Eller det är vad jag hade tjänat om jag haft en målarfirma eller snickarfirma. Nu valde jag att skriva böcker. Jag har tjänat noll kronor efter kostnader. Jag har alltså haft andra arbeten för att täcka denna rätt enorma förlust.

Jag erkänner, det är lite tungt att vara trebarnsfar och författare. I alla fall ekonomiskt.

Men mätt med ovanstående mått har det trots allt gått bra. Underskottet i firman är just nu bara 104000:-

Så ser min ekonomi ut. Så ser många "kulturarbetares" ekonomi ut. Det är den verklighet vi lever i.

Inte konstigt då att många instinktivt reser ragg när de hör slogans som "gratis är gott", eller ännu värre med det örat påslaget: "Det är kärlek att fildela".

Någonstans blir jag och andra kulturarbetare såååå trötta på det flåshurtiga i att vi ska skaffa oss "följare", eller följa de fina råden som står på websidor som Xtremecreator.

Allt det där är rätt och riktigt, men det har ett fel. Det tar tid. Massor av tid. Och jag har ett annat hårdare namn för det; marknadsföring.

Nu säger man åt oss: Du ska inte bara kreera. Du ska marknadsföra din egen kreation också.

Jag erkänner. Jag ser gärna en rollfördelning här. Jag skriver, någon annan marknadsför. Kanske ett förlag, kanske någon annan form av samarbetspartner som för detta besvär får andel i vinsten, inte som nu, tar det mesta och förhandlar bort alla mina rättigheter.

På min turné efter släppet av första Djingisboken gjorde jag allt det där. Jag fick "följare", och jag var snäll och lade upp register och adresser på folk som ville ha nästa bok. De mejlade mig, jag mejlade dem. Allt var frid och fröjd.

Jag lade ned, jag vet inte hur mycket tid och hade ett tag 2000 sådana "följare".

(Färdiga prenumeranter, som förläggaren kallade det och gnuggade händerna).

Sen kom skrivperioden. Jag lade all tid under ett år att skriva. Förutom familj med då två barn, förutom en lantgård på 16 hektar, förutom att samtidigt tjäna in en årslön genom att jobba tills jag såg i kors.

Jag hann inte prioritera mina följare. Det var en omöjlighet. Det tar fantastiskt med tid att föda folk med umgänge. Och just jag ville inte ge dem halvfärdiga skräpanteckningar ur det pågående arbetet.

För när jag köper en bok eller går på bio är jag helt ointresserad av både recensioner, var författaren fjärtade eller rökte eller krökade sist när han eller hon inte skrev den bok jag håller i handen.

Jag vill ha boken, eller biofilmen, som exklusiv upplevelse, på ett sätt lite frikopplad från den där lägre varelsen som skrivit den!

Nå. När boken var klar hade 70% av "följarna" liksom runnit bort. Inte för att de var elaka, men för att de bytt mejladresser osv.

Med allt detta sagt vill jag bara säga att jag sitter och skriver på det där tiggarbrevet till Författarfonden. Den baserar sig på ersättning vi författare ska få för böcker som lånas ut på biblioteken. En ersättning som inte fungerar alls, utan delvis lottas ut genom dessa stipendier.

Leif GW Persson skrev år 1984 till fonden och man hör hur det spottar och fräser i hans penna:

"Hur i helvitte kommer det sig att man skall behöva tigga - för det är ju det som det handlar om - från sig själv?"

Ovan är hämtat ur en riktigt kul artikel i Expressen om några av våra mer namnkunniga författares härliga tiggarbrev. Och jo, Leif fick avslag!

Jag återkommer med mitt tiggarbrev när jag lyckats klämma ur mig det.