Jag läste just ett bra men sorgligt inlägg hos Sagor från livbåten. Det handlar om den stora blåa Pudel Beatrice Ask åstadkommit. Göran skrev bland annat så här:
Jag skrev en spontan kommentar som jag nu även klistrar in här.
Det som slår mig med sådan kraft att jag tappar andan är att ni två liberaler, Marcus och Göran, faktiskt tvingas ställa er i sådan hård opposition mot en regering och minestär som borde vara er egen. (Jag tänker bla tillbaka på Marcus tidigare postning om "Grälla kuvert och barnkiss" med fin teckning).
Det är bekymmersamt. På många punkter är jag "troende socialdemokrat" men vet också att mitt eget parti ibland trampat snett. Historiskt kanske särskilt i integritetsfrågor... Alltså ser jag det som en fråga av yttersta vikt att vi har ett parlament som fungerar, att där finns Äkta Liberaler som ställer sig i talarstolen och talar sig hesa när övriga partier inte förstått vissa fundamenta för att vi ska kunna behålla vår demokrati och rättsstat; kanske rent av förädla den.
I sina bästa stunder kan jag se demokratin som ett lagspel, fungerar den nöter exv liberaler och socialdemokrater idéer mot varandra tills det faller ut något bra. Inte en kompromiss alla tycker är dålig, utan något bättre och sundare och närmare människorna en om endera parten hade haft ensamt herravälde.
Jag försöker vara saklig, men hur jag än vrider på det kan jag inte se annat än förakt och nonchalans riktad mot oss alla från denna regering.
Man föraktar riksdagens procedurer och oppositionen.
Och sist men inte minst, man föraktar folket.
Andra på detta: Alliansfritt Sverige Stefan konspirerar
SvD Expressen
Frågan är räcker det att hon nu backar på alla punkter. Det har gått nästan en vecka. Justitieministern har under denna vecka haft gott om möjligheter att förklara sin tankegång. Vid några tillfällen har hon också modererat sitt första uttalande. Nästan omedelbart tog hon tillbaka idén med gredelina kuvert t ex.
Men när man sett videoklippen från seminariet, så känns det inte som att det handlar om några förflugna ord som därmed snabbt kan tas tillbaka. Beatrice Ask förde ett resonemang i torsdags på seminariet om prostitution. Ett resonemang som när man fick följa det sa saker om hur hon resonerar kring frågor som brott och straff, sexualbrott, oskuldspresumtion, värdet av skam i det juridiska systemet.
Jag skrev en spontan kommentar som jag nu även klistrar in här.
Det som slår mig med sådan kraft att jag tappar andan är att ni två liberaler, Marcus och Göran, faktiskt tvingas ställa er i sådan hård opposition mot en regering och minestär som borde vara er egen. (Jag tänker bla tillbaka på Marcus tidigare postning om "Grälla kuvert och barnkiss" med fin teckning).
Det är bekymmersamt. På många punkter är jag "troende socialdemokrat" men vet också att mitt eget parti ibland trampat snett. Historiskt kanske särskilt i integritetsfrågor... Alltså ser jag det som en fråga av yttersta vikt att vi har ett parlament som fungerar, att där finns Äkta Liberaler som ställer sig i talarstolen och talar sig hesa när övriga partier inte förstått vissa fundamenta för att vi ska kunna behålla vår demokrati och rättsstat; kanske rent av förädla den.
I sina bästa stunder kan jag se demokratin som ett lagspel, fungerar den nöter exv liberaler och socialdemokrater idéer mot varandra tills det faller ut något bra. Inte en kompromiss alla tycker är dålig, utan något bättre och sundare och närmare människorna en om endera parten hade haft ensamt herravälde.
Jag försöker vara saklig, men hur jag än vrider på det kan jag inte se annat än förakt och nonchalans riktad mot oss alla från denna regering.
Man föraktar riksdagens procedurer och oppositionen.
Och sist men inte minst, man föraktar folket.
_____
Andra på detta: Alliansfritt Sverige Stefan konspirerar
SvD Expressen
5 kommentarer:
Manuell trackback:
Kulturnyheter från TT - Beatrice Ask
Ja, Anders, så är det.
Det är för sorgligt. Ett förfall jag aldrig trodde mig behöva uppleva.
Det var sannerligen långt ifrån bra under sossetiden, maktmissbruk, arrogans etc.
Men då fanns sanna liberaler - till och med i riksdagen, och Erlander har ju erkänt att Bertil Ohlin alltid fanns med "vid bordet", att s alltid förstod att de måste agera så att Ohlins reaktion skulle minimeras.
Och jag vet att när jag satt i fullmäktige, inte fick jag igenom så mycket. Men, jag vet från insiderrapporter att sossestyret här alltid hade mig i bakhuvudet, hur ska nu den där forsgren reagera. Vilka luckor o brister finner han i våra förslag. Det var ett indirekt och nyttigt inflytande.
Numera verkar det vara helt borta att försöka komma fram till något som fler än en knapp majoritet (av knapptryckare) kan gilla.
Jag tror att om vi två anförde var vår "styrka" skulle vi oftast komma fram till något som inte bara är en kompromiss, utan just blir ngt bättre än vart vårt förslag.
DET kallar jag sann demokrati.
Lars-Erick. Precis så. Aktar man varandra, trots att man är motståndare och har olika uppfattningar kan otroligt mycket slipas fram i de förslag man lägger fram i en kammare, oavsett om det sker i riksdagen eller in ett kommunhus.
Respekt och aktning. Två ingredienser som behövs i en demokrati, märker jag nu!
Men sådant går ju inte att skriva in i en författning....
Anders,
Först vill jag säga tack! Tack för den här kommentaren och för alla andra kloka kommentarer och vänliga inlänkningar och omdömen till och om Livbåten.
Jag tror du har rätt. I ett riktigt ideologiskt samtal mellan motståndare som respekterar varandras åsikter uppstår äkta kompromisser som inte är resultatet av kohandel utan av att man förstår vilka lösningar på ett problem som är godtagbara för båda sidor. Respekten gör att man inser att dessa lösningar förmodligen är en bättre väg framåt än den egna lösningen trots att man egentligen fortfarande kanske tror att den är bättre.
@ Widham. Tack själv. Ni håller en bra blogg!
Själv har jag inte känt mig värst klok den senaste tiden i mina postningar, jag mer reagerar än reflekterar...
...så det var vänligt av dig att kalla mig klok!
Den andra saken, att man kan komma fram till bra saker utifrån helt olika ståndpunkter tror jag verkligen på.
Som vapenvägrande officer har det slumpat sig att jag har samarbetat med en överste i lite olika ärenden. Det har gått alldeles utmärkt trots våra olika syn, trots att det vi skulle lösa faktiskt handlade om gränssnittet mellan civilförsvar, frivilligorganisationer och krigsmakten.
Skicka en kommentar