Kärlek i universums periferi

Jag vill inte vara med i någon valdebatt. Jag kan inte ens. Det är inte min bag. Jag är och förblir anarkist.
Även om jag anslutit mig till socialdemokraterna och är medlem.

Det konstiga är att de tagit emot mig. Att de till och med nominerat mig på någon lista som jag inte förstår vad det innebär. Jag har sagt precis som det är:

- Hör ni. Jag är anakist. Jag är pirat. Jag är till och med liberal när det kommer till frihetsfrågor, men inte när det kommer till neoliberalers syn på marknaden.

Jag kan aldrig sätta en abstraktion som marknaden före den konkreta varelsen i kött och blod; människan.

Ändå låter de mig vara kvar.  De där konstiga sossarna ser sig omkring, slår ut med armarna och säger: "Fan kolla! Vilken märklig bukett av blommor vi är!"

Och så är det ju. Det där partiet som alltid blir anklagat för att vara värsta pampnästet består av alla möjliga, från sådana misantroper som jag som lufsar omkring i  m59 köpta för 20 spänn på militärt överskott till kritstrecksnissar som byter från bruna till svarta skor kl 17.00 för annars känns det fel för dem i salongerna.  (eller om det är tvärt om, jag har aldrig fattat varför och vilken färg man byter på pjuck sådär vid olika klockslag).

Ska jag sammanfatta varför jag har valt att gå med i det för en anarkist så märkliga partiet socialdemokraterna så handlar det om en enda sak.

Socialdemokrater är snälla människor. Dom vill sin nästa väl.

Det vill inte det blå laget.
Det blå blockets ledare upprepar en enda sak och han sa det med extra eftertryck i Västerås förra året när han ville återvinna sina gamla kärntrupper som börjat tvivla starkt på vad deras ledare höll på med i sin retorik. Den lät så vänster, men där, i Västerås bedyrade Fredrik:

"Färdriktningen har inte förändrats, det är mer en fråga om tid."

Här talar han klartext. Moderaterna har alltid, i alla tider, i mina ögon varit motståndare till all utveckling och befrielse av människan. Framför allt vill man inte hjälpa sin nästa.

På många sätt är socialdemokratin en klen motvikt för att försvara de värden jag tror på. Men det finns ingen annan till hands.

Därför har jag valt att ansluta mig till den snälla sidan, men det skaver mig på något sätt att vara medlem.

I hjärtat är och förblir jag en misantrop, en anarkist, en ensam irrande röst som söker snällhet och vill hitta fler sätt att uttrycka kärlek på. Inte minst i stunder när jag påminns om att jag endast en kort liten tid benådats att vistas här, på en liten blå och grön och alldeles överväldigande vacker planet i periferin av ett galet stort och ofattbart universum.