Rakt in i riksdagen

Jag kan bara vädja till alla som kämpar mot FRA, Ipred, SOPA osv att gå med i ett av de politiska partier som finns representerat i riksdagen.


Även Piratpartister bör gå med, vilket jag skrivit om tidigare, och naturligtvis fått på flabben för. Min enkla tanke är att Pirater mycket väl kan vara med i ett annat parti och bedriva sin hjärtepolitik där, allt medan de aktivt är kvar i Piratpartiet. 


Därutöver kan jag bara vädja till alla som vill se en förändring, eller rent av, pressa fram ett misstroendevotum mot sittande regering att gå med i ett av oppositionspartierna. 

________________ 

Jag har valt att vara med i (S), eftersom jag anser att (S) har fel i många Internetfrågor, men också för att jag känner värdegemenskap med den socialdemokratiska solidaritetstanken. 


I tisdags träffade jag riksdagsledamot Gunnar Sandberg (S). 
   Jag framförde hårt och envetet att han skulle ta med sig till riksdagen att genast utföra det som kallas "Utskottsinitiativ" kring FAS3. Jag begärde att oppositionen skulle tvinga regeringen att sätta en bortre parentes för när de måste ta bort åtgärden FAS3. 
    Gunnar höll förbehållslöst med - och agerade genast i frågan. 


Vi har mejlat lite och idag kom han med svaret han fått från Arbetsmarknadsutskottet. (Det kan se negativt ut, men är det inte. Vi måste bara komma på bättre argument, samt ligga på våra riksdagsmän, inte för att tjata på dem, utan för att ge dem styrka att kämpa vidare därinne i den politiska taktiserande snålblåsten).

"Jag uppfattade aldrig något aggressivt beteende från din sida Anders, så ha inte dåligt samvete. Det är väldigt viktig fråga om fas- tre som vi måste ligga på regeringen om. Vi vill fasa ut åtgärden fas-tre. Problemet är att vi i dagsläget inte på rak arm kan presentera något annat.     Förslag håller på arbetas fram och i tisdags stoppade jag Ylva Johansson och lyfte din fråga om bortre gräns, alltså stoppdatum i Fas-tre.    Ylva erkände att deras utskottsinitiativ inte blev det bästa men hade inte för avsikt att göra ett till på samma tema. Initiativet var att skapa förbättringar i modellen en bättre kontroll på mottagare av fas-tre och regeringen har gjort vissa förbättringar som de kan luta sig emot. Därför hade bla ditt förslag och kanske det om sjukersättning, semester osv varit tacknämligt i samma initiativ.      Vi måste sprida vilket vansinne och lönedumpande samt utnyttjande av folk denna arbetsmarknadsåtgärd är... måste lyftas hela tiden på bred front för att väcka hela befolkningen som ska rösta nästa val och tänka till.      Arbetsmarknad [sutskottet har ingen avsikt att]* väcka nytt initiativ om Fas 3 tyvärr under det här året i alla fall. 
Jag ska läsa vad forskaren säger, vi kan skriva något Anders. Vi hörs!!! "

----------------------------------------
MVH
Gunnnar Sandberg (S)
Jämtland-Härjedalen


*Fotnot, Jag införde text inom klammer för att förtydliga 

Mosa Mona-kampanjens briljanta baksida

Vissa företeelser är svåra att ta på och det är först i efterhand, när vi alla får facit i form av fakta, som en förändring av vår upplevelse av varat sker; då plötsligt ser alla klart.

Ett obegripligt stort exempel:
En hel fucking värld gick med på att USA skulle bomba Irak tillbaka till stenåldern. Påstådd orsak; Irak var fullt av terrorister, ingick i "Den onda axeln av satanism" (Fritt översatt från Bush's tal i TV) och dessutom hade Irak enligt Bush biologiska- och kemiska massförstörelsevapen.

En enda människa i hela världen skaffade sig fakta och stod emot; Hans Blix. Det tragiska är att ingen lyssnade på Hans Blix. Inte ens vårt lands politiska representanter protesterade. Bomba skiten, tyckte även de.

Och nu när USA bombat Irak tillbaka till stenåldern och inga terrorister från 11/9 kröp fram ur dammolnen, för de terroristerna kom ju från Saudiarabien, USA:s mesta kompisland i den delen av världen. Och precis som Hans Blix sagt; det fanns inga otäcka vapen.

Nu står allt klart. Alla vet att USA:s intåg i Irak var och är en lika förfärande tragedi av minst lika stora mått som Vietnamkriget. Ändå är det tyst. Det är som att vi inte längre bryr oss.

Vi lever i en tid där meningen och själva betydelsen av ordet Solidaritet har suddats ut ur våra sinnen.

Även om det är så kan jag inte förstå nästa problem som detta vårt kollektiva beteende och förnekande döljer: Varför i hela friden står vi ut med att leva i lögn helt plötsligt?
Hur har det blivit så?

Låt mig göra en halsbrytande jämförelse. Egentligen är den omöjlig, men jag parar ändå ihop den med ovanstående eftersom båda handlar om en kollektivt genomförd lögn - och som massan, vi alla låter passera.

För vem vågar säga att vår (i jämförelse) lilla politiska tilldragelse i Sverige är sann? Den som vi bara kan kalla "Mosa Mona-kampanjen"?

De borgerliga partierna och den till 80% borgerligt ägda pressen lägger verkligen inte fingrarna emellan. Mona ska mosas. Men det är inget vi kan ta på och rent och faktamässigt bevisa, ännu. Vi har bara känslan av obehag. Av att det luktar illa och att det hänger många lögner i luften.

Det finns andra lögner i omlopp. En stod Thomas Bodström för i tisdags när han debatterade om EU:s datalagringsdirektiv. Han påstod att det skulle kosta Sverige 30 miljoner per dag i straffavgift om det inte genast infördes. Något som SvD:s faktakoll ger gult ljus för.
Hur kan man vara så klantig? Vad vinner man på att vara så nonchalant med sanningen? I ett sådant lättkontrollerat fall förstör man ju bara sin egen argumentering om man far med osanning.

I ett annat inlägg i en annan debatt påstår Fredrik Reinfeldt att 270 av 290 kommuner tar emot ensamkommande flyktingbarn.
Återigen en siffra som är otroligt lätt att kontrollera och migrationsverket säger att det idag endast finns överenskommelser med 168 kommuner.

Varför all denna lögn?
Är politikerna dåligt pålästa? Skulle inte tro det. De jobbar med det här varje dag, minst 10 timmar. De kan de här sakerna. De är dessutom intelligenta.

Alltså: Är det tecken på nonchalans eller vill man med sina lögner framställa sin egen politik i bättre dager?
Jag tror det sista. För även om man i efterhand kan beslå en politiker med lögn så lät det i debatten så övertygande och bra. Minnesbilden från debbatten i TV blir ändå det som avgör.
Man räknar kallt med att de flesta väljarna är ute i "arbetslinjen" och arbetar så hårt att deras enda källa i det jäktade livet till information blir en snabb titt på TV-nyheterna.

Det är bara några hundratusen medborgare som tar sig tid - eller har tid och intresse - att sätta sig in djupare i den politiska diskursen.

Fredrik Reinfeldt kan alldeles i lugn och ro fortsätta att ljuga. Han vet dessutom att pressen till 80-procent är allierad.

Därför vadar vi fram i så många lögner från politikerna så att även vi, fåtalet som är eller åtminstone har haft ett djupare intresse, börjar känna, först äckel, därefter vanmakt.

Vad gäller Mosa Mona-kampanjen - som ingen ännu kan bevisa att den är iscensatt - så har jag från två helt oberoende håll fått klart för mig att den börjat få oväntad effekt. På en arbetsplats jag besökte sade en person som aldrig tidigare röstat på Socialdemokraterna:

"Det är så djävla fult att jag tänker lägga min sympatiröst på den kvinna som orkat stå mitt i denna kanonad av smutskastning. Jag kommer att rösta på Mona."

Den andre sa: "Må Schlingman vrida sig i sin säng och sen i sin grav."

____________

Och här ett blogginlägg som har bäring på det värsta sveket i Alliansens lögnaktigt förda politik - och varför det är vansinnigt att sänka skatterna med 100 miljarder för dem som redan har mest. 

Solidaritet eller fascism - Demokrati eller slaveri

Ironisk informationsaffisch i London, eller är den på riktigt?

Svar, den är på riktigt.

Senaste tiden har jag suttit fast lika illa i livet som myran som kämpar mot tuggummit. Jag har mått rent fysiskt illa av att vara utsatt för en arbetsmarknadspolitisk åtgärd där man hellre slår sönder mina möjligheter att starta upp min lilla författarröelse och på så sätt hjälpa mig upp på självförsörjande fötter.

Istället skickar man mig till ett museum där jag ska jobba med saker som aldrig kan leda till någon jobb för min del. Jag lär mig inget nytt och jag ökar således inte min konkurrenskraft på arbetsmarknaden, som min arbetsförmedlare ihärdigt påstår. Det finns inga tjänster där att få, kommer heller aldrig att finnas. På museet finns ungefär ytterligare 50 personer i samma situation. En del av dem högt utbildade akademiker, men som tvingas gå på praktikplatser eller andra av arbetsförmedlingen finansierade projekt.

På så sätt vänjer sig arbetsgivaren att få högt utbildad arbetskraft alldeles gratis.

Inte nog med det. Har en människa råkat vara i praktik ett år så flyttas man ytterligare ett steg ned på skalan.

Då är man i FAS 3 som den moderata alliansledningens reform kallas och som ger arbetsgivaren 225 kronor om dagen för att man arbetar gratis åt honom.

Arbetsgivaren tjänar alltså 4500 kronor i månaden på att du arbetar åt honom.

Fiffigt vad!
Eller inte, ur ett mänskligt solidariskt perspektiv.

Det värsta är att jag har talat med fackliga representanter, mest från kommunal. Inte ens de begriper vad det är fråga om. De uttrycker till och med att det kan vara bra att arbetsgivaren inte bara får välutbildat folk gratis utan även pengar. (be mig inte återberätta argumenten, för de var så röriga).

Inte ens  facket har alltså fattat vad det här handlar om. Att det rör sig om att införa total lönedumpning. De facto en ny form av slaveri.

Man håller på att skapa en klass av välutbildade som aldrig kan få ut mer än maxbelopp för a-kassa i lön.
Dessutom saknar denna grupp alla de rättigheter och förmåner verkligt anställda ännu så länge har.

_______________

Jag har alltså själv dragits in i detta mörka och varit förtvivlad. Särskilt förtvivlad blir jag ju när inte ens arbetarrörelsens representanter begriper vad som är å färde. Det i tider då en stark arbetarrörelse verkligen skulle vara på sin plats för att försvara det som tagit 120 år att bygga upp.

Tyvärr handlar det inte bara om att bli slav. För samtidigt börjar den horisontella solidariteten att vittra sönder. Och dess organiserade del utsätts för systematiska attacker från nuvarande alliansregering. Det blir dyrare att vara ansluten, man vill luckra upp lagar på arbetsmarknaden, allt i den fria marknadens namn.

Alla som ännu har ett fast jobb klamrar sig fast för allt vad tygen håller och förblir inte solidarisk med sina fränder på samma nivå. Nej, av rädsla omformas solidariteten och riktas uppåt, mot arbetsgivaren.

Jag ber dig tänka: Vad händer med ett samhälle där all horisontell solidaritet byts ut mot vertikalt lismande?

Jag säger inte att vi är där, det finns ännu rätt stora öar av horisontell solidaritet, men det rör sig om snabbt krympande ytor.

Vad brukar man kalla vertikala samhällen och varför känner vi aldrig igen dem när de är i antågande?

Det beror på att de alltid kommer omärkligt och byter form men jag tvingas här att kalla det vid dess rätta namn. Vi är mitt i en smygande fascismifiering utan att vi inser det. Oftast sker allt detta med det allra bästa för ögonen. Ingen vill något ont. Ännu. (Tänk de nya lagarna FRA, Datalagringsdirektivet och justitieminsiterns förslag att det inte behövs rättegångar).

Vilken grad av fascism ett samhälle till sist uppnår är det tragiska måttet på hur medborgarna underlät att försvara de två viktigaste värden vi har: Solidariteten och demokratin. (Allt medan man i valrörelsen pratar om butlers och RUT och skattesänkningar, burkaförbud och personaltäthet på fritids.) 

_________

Edit, läs gärna en "liberal rebell" och hur han för resonemanget vidare, mest med spets riktad mot ett förfärligt stystem. Han påpekar mycket riktigt att även Socialdemokratin får ta åt sig delar av skulden för att vi begåvats med ett mycket märkligt regelverk kring de som råkar hamna i arbetslöshet. Men viktigare, han vågar ta upp det tredelade landet Sverige.

Edit 28/8. Scaber Nestor för resonemanget vidare på sin blogg.

Edit 30/8. Klara (PP) har satt ihop en debattartikel med andra i PP och väntar på vem som kan tänkas ta in den. Samtidigt rekommenderar och återpublicerar hon "Liberal rebells text om det tredelade samhället.

Kärlek i universums periferi

Jag vill inte vara med i någon valdebatt. Jag kan inte ens. Det är inte min bag. Jag är och förblir anarkist.
Även om jag anslutit mig till socialdemokraterna och är medlem.

Det konstiga är att de tagit emot mig. Att de till och med nominerat mig på någon lista som jag inte förstår vad det innebär. Jag har sagt precis som det är:

- Hör ni. Jag är anakist. Jag är pirat. Jag är till och med liberal när det kommer till frihetsfrågor, men inte när det kommer till neoliberalers syn på marknaden.

Jag kan aldrig sätta en abstraktion som marknaden före den konkreta varelsen i kött och blod; människan.

Ändå låter de mig vara kvar.  De där konstiga sossarna ser sig omkring, slår ut med armarna och säger: "Fan kolla! Vilken märklig bukett av blommor vi är!"

Och så är det ju. Det där partiet som alltid blir anklagat för att vara värsta pampnästet består av alla möjliga, från sådana misantroper som jag som lufsar omkring i  m59 köpta för 20 spänn på militärt överskott till kritstrecksnissar som byter från bruna till svarta skor kl 17.00 för annars känns det fel för dem i salongerna.  (eller om det är tvärt om, jag har aldrig fattat varför och vilken färg man byter på pjuck sådär vid olika klockslag).

Ska jag sammanfatta varför jag har valt att gå med i det för en anarkist så märkliga partiet socialdemokraterna så handlar det om en enda sak.

Socialdemokrater är snälla människor. Dom vill sin nästa väl.

Det vill inte det blå laget.
Det blå blockets ledare upprepar en enda sak och han sa det med extra eftertryck i Västerås förra året när han ville återvinna sina gamla kärntrupper som börjat tvivla starkt på vad deras ledare höll på med i sin retorik. Den lät så vänster, men där, i Västerås bedyrade Fredrik:

"Färdriktningen har inte förändrats, det är mer en fråga om tid."

Här talar han klartext. Moderaterna har alltid, i alla tider, i mina ögon varit motståndare till all utveckling och befrielse av människan. Framför allt vill man inte hjälpa sin nästa.

På många sätt är socialdemokratin en klen motvikt för att försvara de värden jag tror på. Men det finns ingen annan till hands.

Därför har jag valt att ansluta mig till den snälla sidan, men det skaver mig på något sätt att vara medlem.

I hjärtat är och förblir jag en misantrop, en anarkist, en ensam irrande röst som söker snällhet och vill hitta fler sätt att uttrycka kärlek på. Inte minst i stunder när jag påminns om att jag endast en kort liten tid benådats att vistas här, på en liten blå och grön och alldeles överväldigande vacker planet i periferin av ett galet stort och ofattbart universum.

Det förskrämda ordet jämlikhet

Vad vet vi människor? Även när vi tror oss veta, tror vi. Eller kanske bättre uttryckt, även när vi är bergsäkra på en sak så tror vi.

Ord och tankar har förmågan att förtrolla oss på ett närmast hypnotiskt sätt.

De senaste decennierna har politiska fördelningstankar fått stryka på foten. Till och med "Liberalismen" har slutat att vara liberal, det vill säga sträva efter frihet, istället har man talat om ny- eller neoliberalism. På något sätt har man satt marknaden före människan.

All tro har satts till att marknadskrafterna ska reda upp problemen.

Bara marknaden fungerar så kommer även människan sen att få det bra.
Något sådant har man trott.

Jag tror tvärt om. Jag tror tvärt om helt utan politisk eller ekonomisk analys. Jag tänker: Vad kan vara viktigare än människan? Hur kan man ens få för sig att sätta ett tankesystem, en abstraktion, före människorna som ska leva i det?

På ett lite tafatt sätt försöker ett parti, socialdemokraterna, markera att de tänker annorlunda. De säger, men inte så högt och inte så ofta, men ändå: "Vi sätter människan i centrum".

Det låter lite tomt och naket, nästan förskrämt, för även socialdemokraterna har gått med på att vi alla förflyttat våra tankar långt utåt höger. Även socialdemokratin har på något sätt gått med på det som kallas Washington consensus, en term vars mening även den har glidit högerut och mer och mer kommit att betraktas som en överenskommelse om att marknadsfundamentalism det är bra det.

Att bara den fria marknaden får råda så blir allt så himla bra.

Men gång på gång visar det sig att det jag känner i magen, kanske även de flesta som på den svenska politiska skalan lite tvehågsna ändå ställer sig på den rödgröna sidan, att fördelning är bra.

En bättre fördelning gör människor friskare, mer välutbildade, mindre brottsbenägna.
Det har man forskat fram.

Trots denna forskning, som stöder min magkänsla, så känner jag viss hopplöshet. För sådana som Maud Olofsson, Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund kommer aldrig att dela min syn.

Man kan lägga fram hur många forskningsrapporter som helst, Maud, Fredrik och Janne kommer ändå aldrig att begripa. Därmed finns det också ett stort gäng väljare som kan komma att fortsättas bli indoktrinerade med deras bild av vad som är bra; dvs att marknaden ska sköta allt.

De på den rödgröna sidan tvingas därför att fortsätta att kämpa för att göra vår lilla pyttebit av världen lite drägligare.

Den kampen är svår. För vi har levt i minst två decennier nu med en sorts snedvriden indokrinering vars ursprungskällor inte är så illa i sig, jag tänker bland andra på Milton Friedman. Det är bara det att hans apostlar  tror så hårt och håller så fast vid att allt ska avregleras, allt ska marknaden sköta, så de blivit fundamentalister: Marknadsfundamentalister.

* * *

Läs för all del en glimt om forskningen som visar att "Jämlika samhällen nästan alltid är bättre", som Richard Wilkinson skriver i Expressen.

Skärpning Pagrotsky - läs på

En vän till mig, Jens Nilsson (S) som precis blivit MEP, har bla försökt hjälpa mig att bla bli sk "facebookvän" med Pagrotsky. Pagrotsky har inte svarat.

(Edit: Jens' idé med detta var givetvis att vi tillsammans skulle öka inte bara Pagrotskys kunskaper i dessa frågor, utan att partiet som helhet skulle bli bättre på dem, förstå dem. Nu har det gått månader sedan Jens försökte föra ihop mig och Pagrotsky).

Till sossarnas partikongress skrev jag och flera sosialdemokrater en Stopp-motion för all vidare integritetskränkande lagstiftning, från FRA till IPRED till ACTA. Allt ville vi stoppa.

Kongressen sade JA till två av vår viktigaste fyra ATT-satser.
Dessutom, mina och mina kamraters formuleringar tvingade Pagrotsky att backa några hack vad gäller Ipred, inte för att jag är nöjd, men vi integritetsvänner inom SAP har trots allt viss framgång.

Nu till det aktuella ämnet #Voddlergate:

Eftersom jag är 3-barnsfar och försöker få mitt lilla företag att snurra hinner jag inte göra på annat sätt denna gång än att saxa in Intensifiers text nedan. Mest för att uppmärksamma sossar, främst till sist Pagrotsky, på att vi måste börja se rätt saker.

Mvh
Anders

Inklipp från Intensifier som jag instämmer i. Det är ytterst allvarligt att SAP's kulturtalesman inte verkar insatt:

"Själv tycker jag det är allvarligt att kulturtalesman Leif Pagrotsky vill understödja GPL-förbrytare. Kanske dags att läsa vad Rasmus skriver om varför Voddler hackades istället.

Om nu Pagrotsky vill ha “framåtsyftande möjligheter, som infrastruktur och utbildning” kanske det är dags att bjuda in någon annan än underhållningsindustrin att “ställa krav på politiker”.

Det finns till exempel hur många som helst som sysslar med fri mjukvara och fri kultur, istället för “gratis men låst” som Voddler och Spotify."

Reinfeldt och socialdemokraten

Från CC CopyCat byrån

Jag anser att en resonerande ton är att föredra i debatter. Men idag ställer jag på lek två diamentralt olika värdesystem mot varandra.

Många säger att det inte är någon skillnad mellan riksdagspartierna. Att alla strävar mot mitten.

Likväl är det en väsentlig ideologisk skillnad på hur en borgerlig tänkare angriper problem jämfört med exempelvis en socialdemokrat.

Jag låter ett av mig själv sammanfattande uttalande i bilden av Reinfeldt stå för vad borgerligheten anser. Jag gör det efter att ha bläddrat i hans borgerliga uppbyggelsebok: "Stenen i handen på den starke", men framför allt "Det sovande folket".

Min bildtext är alltså lite tillspetsad. Eller är den det?

Bara titlarna på Fredriks böcker är fascinerande, man får vibbar av att det är en högre stående varelse som skrivit. En sorts representant från herrerasen som nedlåtit sig att berätta för oss idioter hur det är.

Nu ställer jag detta Fredriks tänkande mot hur en socialdemokrat tänker.

Vi förflyttar oss till en blogg där jag hittar ett inlägg med lite småfel i språket eftersom det är skrivet i hast, men det genomsyras ändå av en helt annan ton och angreppssätt än vår statsminister någonsin presterat. Med allvar funderar skribenten över hur vi kan skapa en justare värld.

Inga svar ges, men processen att försöka formulera världen bättre börjar precis så här;

Hos Johan i detta fall, i andra fall hos helt 'vanliga' tanter och farbröder jag träffar afk i min egen sosseförening. Dessa människor representerar för mig ett ständigt levande försök att förbättra världen för alla.

Spontant skrev jag något sådant här i kommentarsfältet till postningen hos Johan:

Det är med detta allvar en riktig socialdemokrat närmar sig svåra frågeställningar kring hur vi bygger ett rättvisare, men också friare samhälle.

Det är inte lätt. Det precis så här mödosamt.

Mig veterligen är det bara socialdemokrater som någonsin försöker.

Här någonstans finns socialdemokratins absoluta ideologiska kärna.

Man vill befria människorna, inte genom att skrika FRIHET, utan genom att ställa till rätta, försöka skapa justa och likvärdiga förutsättningar.

Moderater är moderater om än i ny språkdräkt

Idag läste jag det skarpaste som skrivits om moderaterna sedan de äntrade Rosenbad efter valet 2006. Det är Lena Andersson som getts utrymme i det annars lydiga alliansorganet DN att demaskera delar av det moderata nyspråket.

Hon skriver om arbetslinjen som kodord för sänkt skatt. Hon skriver om den totala manipulation av språket moderaterna hängett sig åt.

"I vissa lägen framträder sakernas tillstånd klara och odiskutabla, och nyspråket skrumpnar. Då finns inget sätt ens för Per Schlingmann, nya moderaternas lingvistiska innovatör, att ompaketera fakta. Givetvis ville ingen att livet skulle bli hemskt för de svårt sjuka. Det var inte avsikten.

Men det blir så om språket används till manipulation av tanken och inte till att främja dess klarhet. Om man säger att man vill häva utanförskapet när man menar att man vill sänka skatterna blir det vid någon punkt fel, eftersom de två inte är samma sak."

"De retoriska figurerna arbetslinjen och utanförskapet handlar helt uppenbart om samma sak som det alltid handlat om för Moderaterna, att statens utgifter ska sänkas och individens beroende av dem minska."

Det är exakt så - och vi får inte lura oss att tro något annat.

"Ett visst mått av egoism måste männi-skan medges i varje system för att det ska fungera psykologiskt. Statsvetaren och rättviseteoretikern John Rawls idé om ”the veil of ignorance”, ovetandets täckelse, klargör hur egenintresset motiverar solidariteten i välfärdstanken. Rawls menar att ett samhälles regler och villkor bör bestämmas utifrån den hypotetiska tanken att vi var helt utan vetskap om vårt öde och vår plats i hierarkin. Då skulle vi inte våga annat än skapa ett system där den mest sårbara och minst privilegierade garanterades ett drägligt liv.

De flesta har en intuitiv känsla för det riktiga och anständiga i denna moraluppfattning. Det är nog av det skälet som moderaterna bara får göra korta inhopp i regeringsställning. De ges en chans då och då, men vid minsta tendens till oförstående inför lidande och utslagning bekräftas misstankarna om dem och då röstas de bort.

De flesta anar att om det inte fanns något sjukförsäkringssystem alls, skulle det inte vara Moderaterna som uppfann det. Och att vilket sjukförsäkringssystem som än fanns, rudimentärt eller utvecklat, skulle Moderaterna vilja skära i det."

Det finns inget att tillägga. Egentligen. Men ska jag sammanfatta Lenas briljanta kolumn blir det med orden:

Moderaterna är på alla plan en förstörande kraft i samhällskroppen.

Och stödpartierna har villigt låtit sig dras med.

* * *

Edit: kort om vårdval Stockholm i Dagens medicin där man kommit fram till att moderaternas politik har bränt upp 270 miljoner i onödiga läkarbesök på grund av att den moderata politiska styrningen gynnar detta beteende hos vårdgivaren.

Politk är att få till stånd små, små förskjutningar som till sist leder till framgång

Thomas Bodström (S) skrev igår, lördag på sin blogg:

"Så skrivs då ytterligare ett kapitel i den eviga politiska följetången FRA (Försämrad Rättsäkerhet vid Avlyssning). Idag kan man läsa i Svenska Dagbladet att SÄPO ska få använda FRA utan tillstånd. Det snabbutreds nu i regeringskansliet. Sådana snabbutredningar har vi sett förr när det gäller FRA. Den här gången har det gått så snabbt att inte ens alla regeringspartierna är informerade. Men egentligen fattar nog alla att det egentligen handlar om att inte låta c eller kd få vara med från början. Sedan när allt är klart är det bara att acceptera för dem. Sådana överkörningar har vi sett förut.

Detta visar att det bara blir ännu tydligare att det finns en sak att göra: riv upp, gör om, gör rätt."

Av döma av kommentarerna litar inte besökarna på Thomas. Misstron mot de etablerade partierna, och särskilt då deras topplistade representanter, har av olika anledningar blivit grundmurad.

I själva verket föddes Piratpartiet ur denna sorts misstro. Så långt är Piratpartiet ett missnöjesparti, vilket det för allt i världen inte får vara eller hemfalla till. Frågorna som hanteras och piraterna gjort till sina är för viktiga för det.

Särskilt nu när saker på ömtåligaste vis går vår väg litegrand.

Vi var sju stycken socialdemokrater som skrev en motion om totalt moratorium mot all integritetskränkande lagstiftning.

Två av de viktigaste ATT-satserna i motionen bifölls. Det var och är kongressens gällande beslut. Det är vad socialdemokratin vill och har förbundit sig till.

Vad som är bättre än det, mycket bättre, är att jag får rapporter om att Thomas Bodström börjat förstå vad kongressen faktiskt sade. Det har sjunkit in i honom. Det Thomas skriver på sin blogg är inget spel för gallerierna. Ingen list. Han försöker uttrycka att FRA-lagen är skit och att regeringen slingrar sig och att han inte gillar det.

Thomas 'Bodströmssamhället' Bodström står i mina ögon allt mer på rätt sida vad gäller FRA och han skriver vidare:

"Låt en oberoende utredning få undersöka vilka som får avlyssna, när de ska få göra det, hur avgränsningen ska se ut, hur komtrollen av mydnigheten ska vara , hur rättssäkerheten i det enskilda fallet ska vara."

Att vinna i politik tar tid. Kampen går vidare inom SAP och att få över nyckelspelare till det man själv anser vara rätt sida kanske är bland det mest produktiva vi kan syssla med.

Nu återstår att tackla datalagringsdirektivet och samme Thomas, samt IFPI och Pagrotsky.

Klargöranden att datamining inte fungerar och att massavlyssning därför bara är kostsamt och inte ger önskat resultat kan vara vidare små vettiga informationspuffar att kontrollera att de sjunkit in, hos både nyckelpersoner och andra inom samtliga riksdagspartier.

En sak jag märker i kommunikationen inom och utom socialdemokratiska partiet är att FRA utanför partiet undantagslöst är synonymt med 'Massavlyssningslagen' medan man inom sossekretsar som kan frågorna pratar i förkortningar som Rps/Säk/Must/FRA, och där FRA står för Försvarets Radio Anstalt - och inte en skitdålig lag.

FRA betyder alltså två helt olika saker utanför och innanför SAP i de kretsar där man diskuterar och vill bygga en ny försvarspolitik och där FRA bara utgör en liten futtig del i resonemang kring informationsinhämtning.

Lagen ska rivas upp.

Det har man sagt - inte minst på kongressen. Man orkar inte ens tjata om saken mer.

FRA, Försvarets Radioanstalt, ska spana, men på ett annat sätt. Reglerat och rättssäkert.

Det är vad socialdemokratin försöker uttrycka. Så även Thomas B.

Själv tänker jag fortsätta att försöka förskjuta positionerna ytterligare något snäpp år rätt håll.

(Och de som läser min blogg vet redan var jag står och vill. Blir det något skit som jag får reda på kommer jag givetvis att larma).

________________

Vi som skrev motionen:

Johan Westerholm
Thomas Hartman
Erik Laakso
Ann-Catrine Brockman
Ulrika Sandberg
Kristian Krassman

Edit 14/12: Länk till artikel i Svd som tar upp delar av detta och påvisar den rivalitet som finns mellan justitiedepartementet och försvarsdepartementet som jag missade igår när jag skrev.

Via Farmorgun får jag även länk till Isobel som skriver om "hur den fria världen sviker sina ideal" så att vi får massavlyssning.

Att fläcka ned människovärdet och utrota solidariteten

Jag har inte ord. Och var går gränsen för vår integritet? Hur skamligt får man som regering behandla de som redan är i nöd eller i en ytterst trängd situation, som sjuk, som därpå tvingas ut i arbetslöshet i ett konjunkturläge som gör det svårt även för friska att få jobb?

Är moderata ministrar korkade, eller genomför de enbart konsekvent den politik de så länge drömt om att få genomföra?

En politik som enligt en del läkare leder till att folk tar självmord? (DN)

Hur mycket lögner ska vi som väljare behöva ta?





Mitt i steget bloggar bra i ämnet, även Eva-Lena.

Själv klarar jag inte av det.
Jag är för arg.

Och här någonstans rör sig en verklighet som jag anser att piratpartiet på det ena eller andra sättet bör närma sig.

För mig går det att koppla mänsklig värdighet till kärnfrågan om varje människas rätt till integritet. Verklig integritet.

Det ligger ett helt politiskt fält här och väntar på att utforskas och formuleras med nya politiska färger.

Eller så gör det inte det. Högern är så här brutal. Har alltid varit. Kommer alltid att förbli.

Det är en avgrund mellan vänsterblocket och den så kallade alliansen i synen på människan och värdigheten.

Solidaritet är inte bara ett ord, här ser vi vad som sakta men säkert fräter sönder ett samhälle om man låter processen fortskrida.

Solidaritet, ett närmast undanskuffat ord. Vem fläckade det så att vi inte längre använder det?

Vi har att återerövra mycket.

Folkpartister när dom är som bäst!

När något är bra eller gläder en vill man kopiera för att spara men också för att sprida vidare. Man vill dela med sig.

Jag har en lång tid varit upprörd över Alliansens arrogans, inte enbart i frågor som FRA och IPRED. Jag har tyckt att FP och C har lagt sig platta för M. Man har inte stått upp för sina centrala och viktiga socialliberala värderingar.

Ett än värre svek är att man lagt sig i frågor som FRA och IPRED. Så glädjande då att nedan motion nu kommer på Folkpartiets landsmöte i Växjö.

Följande text har jag kopierat rakt av från Madeleine Sjöstedts blogg. Jag gör det som en hyllning, men också för att sprida en gnutta hopp.

Njut en stund av ett gäng folkpartister när de är som bäst!

"För en ny upphovsrätt på Internet

Motionärer: Madeleine Sjöstedt, Stockholm, David Ekstrand, Uppsala, Daniel Forslund, Johanneshov, Jonas Förare, Spånga, Erik Jennische, Stockholm, Seved Monke, Stockholm, Teodor Koistinen, Stockholm, Olle Nilsson, Umeå, Patrik Silverudd, Stockholm

Förslag till landsmötesbeslut:

1. att partistyrelsen ges i uppdrag att verka för en utredning om en ny upphovsrättslag

2. att partistyrelsen ges i uppdrag att utarbeta Folkpartiets ställningstagande kring den nya upphovsrätten med utgångspunkt i den positiva syn på Internets möjligheter till informationsspridning som ges uttryck för i motionen

3. att den nya upphovsrättslagstiftningen måste söka efter en bättre balans mellan upphovsrättsinnehavares intressen och allmänintresset genom att utöka de legala möjligheter fildelningen och andra tekniker ger

Under de senaste åren har användningen av Internet och de möjligheter till informationsutbyte, åsiktsbildning, faktainhämtning och kulturkonsumtion som detta ger lett till mångaviktiga diskussioner. Genom nya lagar och domslut ställs nu frågan på sin spets. Ska politikens uppgift vara att sätta gränser för Internets användning eller att söka efter metoder att bejaka den nya tekniken?

Enligt vår bedömning är behovet av en ny sammanhållen lagstiftning för upphovsrätten på Internet akut. Dagens lagstiftning tar uppenbarligen inte hänsyn till den positiva kraft för kunskaps-, kultur- och informationsutbyte i världen som finns i fildelningen och i andra tekniker, utan pressar in något helt nytt i en form som försökte lösa 1900-talets upphovsrättsproblem.

Målet för en ny lagstiftning ska alltså inte vara att förhindra fildelning, som Pirate Bay-domen och Ipred-lagen kommer att leda till. Målet ska i stället vara att skapa en lagstiftning som både gynnar den kunskaps- och kulturexplosion som fildelning och annan teknik innebär, samtidigt som man skyddar upphovsmännens intressen. Även med ett kort historiskt perspektiv är det svårt att förstå varför det skulle vara omöjligt.

Man ska betala för musik och film som man laddar ned på Internet om någon äger upphovsrätten till den. Men i dagsläget är det t.ex. mycket svårt för den enskilde personen som laddar ned musik från t.ex. The Pirate Bay att veta om den är upplagd lagligt eller inte. Risken är alltså att många människor låter bli att ta del även av det lagliga utbudet som finns.

Det vore en katastrof. Att kriminalisera teknik som möjliggör för människor att ta del av kunskap och kultur de aldrig haft tillgång till tidigare är stötande. Internet är något av det största som hänt mänskligheten, fullt jämförbart med revolutionen kring boktryckarkonsten. Tillgängligheten till information via Internet är vårt århundrades viktigaste bildnings- och kulturfråga. Vi måste alltså förhålla oss till detta på ett öppet och konstruktivt sätt. Därför är också utmaningarna för politiken svåra. Lagstiftningen måste utformas så att den överlever ett par decennier.

Många komplicerade frågor ställs på sin spets. Hur ska en lagstiftning se ut som tillgodoser de motstridiga

intressen som kan finnas mellan upphovsmän och användare? Självklart måste vi ha ett system där artister kan få betalt för sina alster, men samtidigt måste kunskapstörst och kulturutövande uppmuntras. Var är det rimligt att gränserna för upphovsmännens äganderätt går, och hur lång tid ska upphovsrätten gälla?

Dessa frågor och många andra som finns i debatten kan inte besvaras genom förändringar i praxis eller anpassningar av EU-direktiv. Det behövs en djupgående analys av hur de viktiga värdena av yttrandefriheten, kunskapstörsten och upphovsrätten ska kunna garanteras på Internet i framtiden. För Folkpartiet med sin tradition till försvar för individens rätt till förkovran och kamp för människors rätt att uttrycka sig och skapa opinioner är en ny politik kring upphovsrätten nödvändig. Denna politik måste omsättas i handling. Därför måste Folkpartiet verka för att tillsätta en utredning för att modernisera lagstiftningen kring upphovsrätten på Internet."

(Tipstack Lars-Erick)

Är det så här trevlig makten ser ut? - Om vi vill?

Jag måste erkänna att jag blir förvånad när jag reflekterar över åren sedan maktskiftet. Jag har haft den trista synen att politik är hopplöst ur den aspekten att det är svårt att komma till tals.

Och ja, det är svårt att komma till tals om man inte är medlem i ett parti. Så känn på den här berättelsen. Det kan bli du:

1) Anders har varit anarkist i hela sitt liv (röstat blankt), men haft en sorts solidarisk värdegemenskap med Socialdemokratin. (knäppt tycker en del av Anders liberala vänner:)

2) För tre år sen gick Anders med i Socialdemokraterna. Sen dess har han endast bevistat tre möten i arbetarkommunen. Han har inte deltagit i något politiskt arbete. Han har fått förfrågan att sitta i kyrkofullmäktige men tackat nej.

3) Det enda han gör är att driva en blogg, mejla och facebooka och ringa lite nu och då till vissa av partiets politiker.

4) Till (S)-kongressen skrev han några motioner, varav en tillsammans med flera andra.

* * *

Vad har utfallet av detta minst sagt måttliga engagemang i partiet blivit?

Jag är fortfarande jag. Ingen partipiska viner över mig. Däremot och utan att jag ber om det försöker man hjälpa mig med mina hjärtefrågor. Man lyfter dem. Man bär dem ända in i kongressen och kämpar för att mina skrivningar ska få betydelse. Man strider rent av för det jag tror på.

Man strider eftersom man tror på samma sak som jag.

Man gör det till och med obekvämt för en del av partitopparna eftersom man vill förändra.

Man vill ha en annan riktning.

Jag har aldrig i någon församling blivit så väl bemött som i min arbetarkommun. En av anledningarna är förvisso att jag råkade sätta på pränt saker de själva kände var viktiga. Med glädje antog de så mina motioner.

På så sätt tog man mitt engagemang på största allvar.

För mig går kampen vidare. Jens Nilsson (S) som strax kommer att åka till Bryssel kämpar vidare för att utveckla den landsända jag bor i. I förbifarten gör han sitt för att hjälpa mig i min kamp kring integritetsfrågorna. Han försöker hjälpa mig att få kontakt med bla Pagrodsky.

Hur ska jag säga? Jag sitter alltså här i mitt skogsbryn 64 mil från riksdagen, ännu längre från Bryssel och skriver lite på fritiden. Jag märker att ju mer jag gör det inåt socialdemokratin, ju bättre saker händer.

Allt gnäll i högan sky som förekommit här på bloggen har ur den aspekten varit totalt improduktivt.

Det mest märkliga är att jag känner mig helt i nivå med sådana som Jens. Jag känner mig inte som en försagd gräsrot bredvid pamp.

Vi är kompisar i det här. Jag råkar skriva böcker, han råkar ha blivit invald i EU:s parlament. Det är hela saken.

* * *

PS: Pirater som jobbar i EU-frågor; gagna saken, skapa vänskapsband med Jens Nilsson i de frågor ni kan ha nytta av varandra.

Tipsa gärna Christian Engström. Någon gång i Januari bör Jens bli installerad.

Och ja. Jag kryssade Jens i EU-valet.

Maud och de skövlande grävskoporna

Maud visste först inget, sen säger hon i TV att hon vetat länge

Någon som minns Tobleroneaffären?

Vilket ljus kastar Mauds vattenaffärer över Monas chokladkaka? Vilka åtgärder vidtar regeringen, eller för den delen Centerpartiet självt?

_____

Det jag nu ska säga kan låta konstigt. Jag har trots allt gått in i Socialdemokraterna, men jag lider.

Jag anser att vi behöver ett klokt och sansat socialliberalt parti, ett sådant parti som Centern en gång var. Man värnade frihet, integritet och demokrati, bland annat genom folkbildning. Nu slår man med övriga i alliansen sönder olika strukturer inom folkbildningen.

En gång värnade man miljön. Nu har Maud släppt vattenfall löst att gräva kol i Tyskland och släppa fram sådan lobby i EU. Stick i stäv med den politik alliansen påstår sig bedriva i Sverige och EU och världen.

När centern var i opposition grälade man på sossarna för att de var för slappa i sin styrning av Vattenfall, men när Maud väl fick ta över tyglarna släppte hon dem helt. Om det beror på inkompetens eller för att det är hennes innersta neoliberala ideologiska vilja, det vet jag inte; oavsett blir resultatet att Maud har förvandlat centern, inte till en skugga av sitt forna jag, utan till dess nidbild.

En gång behövdes centern som spänstig idébärare och som motstånd till de sämsta tendenserna inom mitt eget parti. På den tiden var centern ett rätt stort parti.

Med Maud har dessa inte bara vackra utan välbehövliga idéer fullständigt smulats sönder. Det finns ingen värdegrund kvar - och partiet krymper i rasande fart, vilket jag anser farligt.

Jag vet inte hur C ska kunna reparera sitt förtroende igen. Mauds skada i svensk politik är på så sätt monumental.

Skadan sträcker sig utanför det egna partiet.

Kanske behöver centern åka ut ur riksdagen för att till fullo inse sitt eget totala svek inte bara mot folk och väljare, utan främst sina egna ideal. Kanske är det enda vägen för centern att lyckas med en verklig rekonstruktion? Samtidigt vill jag det inte. Det kan ge än mer rysliga effekter på högerkanten än vi redan tvingats bevittna.

Hur centern med Maud som ledare ska kunna vinna trovärdighet inför det stundande valet övergår mitt förstånd.

* * *

Fler på ämnet: Scaber som jag lånade bilden ifrån.

AB DB Metro KK DN Alliansfritt Sverige K & Å HD Kjellberg svt jinge Mitt i Steget Mitt i Steget2 Peter Andersson

Peter Andersson, Peter Högberg, Eva-Lena Jansson , Roger Jönsson , Charles Berkow, Rasmus Lenefors, Peter Högberg igen

Det stora i det lilla

Jag är en usel FB-användare, men försöker få kontakt med nyckelpersoner. Istället för att skälla som en bandhund sakta men säkert finna gemensamma ämnen, sådant vi är överens om, först därefter försynt tala om att vi kanske bör hitta nya lösningar på en del saker, som IPRED till exempel.

Ibland går det andra vägen. Marie Nordén (S), riksdagsledamot från länet hade vänligheten att skicka en hälsning från kongressen:

"Hej, dina texter om FRA citerades och användes flitigt under kongressen! Kul!"

Behöver jag säga att Marie är motståndare till FRA?

Behöver jag säga att riksdagsledamöter är 'vanliga' människor som blir ledsna, blir glada, tänker klokt ibland och helknas andra gånger?

Behöver jag säga att det känns skönt att ha kompisar som stöder en när man har motigt i övriga gruppen i sitt utskott att framföra att till exempel FRA stinker?

Tidigare var jag inne på att skapa en utbildarutmaning, att vi skulle utbilda våra riksdagsledamöter.

Det är lite förmätet på sitt sätt. Trevligare då att utveckla vänskap.

Marie Nordén (S) är en vän.

Gunnar Sandberg (S) en annan. Och det var FRA som förde oss samman. Vår första kontakt berodde på att jag ville övertyga honom om hur fel FRA och IPRED var. Men att stoppa där vore korkat. Hur mycket bättre är det inte att upptäcka att man har gemensamma intressen? Att man därmed gradvis märker att vänskap uppstår och vill det sig väldigt väl finns man där för varandra när det blåser kallt och läget är svårt.

Från Sosseresan

Via Facebook försöker en annan kompis, Jens Nilsson (S) hjälpa mig att få kontakt med Leif Pagrodsky. Leffe har ju enligt mig och Jens lite märklig syn på IPRED. Leffe verkar tycka att IPRED är bra?!

Jens Nilsson åkte just in i EU-parlamentet eftersom Lissabonfördraget gått igenom. Jens anser av egen kraft att IPRED stinker, men får också stöd av mig och andra gräsrötter för att formulera sig bättre och bättre i integritetsfrågorna. På filmklippet nedan berättar han inför EU-valet om det absurda i att kriminalisera en hel generation.

Tja.

Istället för att försöka greppa 'hela jävla skiten' gräver jag lite där jag står. Verkar i det lilla.

Just ikväll får jag för mig att det är rätt stort. Inte så att jag känner mig mallig.

Jag är bara glad och känner mig varm över att Marie skickade en liten hälsning.

Att sakta få IPRED-kramare att fatta över tiden

Dags att börja samla argument som är snabba, roliga, häftiga, illustrativa, varför IPRED inte är bra - men framför allt att det finns alternativ som kan få saker att växa bättre och mer än att stirra sig blind på att enda lösningen heter patent och lås och monopol och upphovsrätt för att det ska gå att tjäna pengar.

Det är häftigt att se hur en redan gigantisk och het marknad av och kring mobiltelefoner formligen nu exploderar en gång till. Orsak, ett öppet operativ vid namn Android.

Close my case, känns det som. Men hur få IPRED-kramare att fatta???

Min tanke är att via facebook eller på andra sätt leta mig fram till nyckelpersoner inom exv (S) för att lite nu och då beströ dem med små korta, roliga, talande fakta...

Kanske är jag snart facebookvän med Leif Pagrodsky. Vem vet?!

Hjälp mig alltså att samla bra grejer. Eller snarare, låt oss hjälpas åt att hitta korta bra informationspuffar som vi i sin tur kan dela med oss av.

Inte gödsla, utan hellre sakta men säkert bygga upp facebookvänskaper, och vart efter ge lite information, utan att trycka informationen i halsen på dem, utan att argumentera... Utan att någonsin vara påstridig... Utan lugnt och sansat och med allt det glitter man har i ögonen när man pratar förtroligt med vänner.

När jag läste vad James Boyle säger om upphovsrätt i tidningen IDG kände jag spontant, det här är bra. Det här borde kortas lite och vid rätt tillfälle hamna under exv Leif Pagrodskys (S) ögon, eftersom han av ren okunskap fortsätter att hävda upphovsrätten på helt fel grunder.

* * *

Dagens urklipp:

James Boyle, en av grundarna bakom Creative Commons ger i IDG tre exempel på företeelser vi inte kunnat drömma om förut:

"Själva internet är en sådan, ett världsomspännande öppet nät skapat av ett gäng nördar.

– Det är inte en myndighet som skapat internet. Hade det varit det skulle det se ut som Minitel eller text-tv, säger James Boyle.

Ett annat exempel är Linux, vars tillkomst gått rakt emot alla föreställningar om hur ett operativsystem blir till.

Och om någon för 15 år sedan kommit med idén om att sammanställa ett uppslagsverk genom att sätta upp en sajt och låta vem som helst redigera den?.

– Den personen hade letts iväg till ett madrasserat rum, fått lite trevliga droger och blivit klappad på huvudet, säger James Boyle.

Han understryker att han absolut inte säger att den öppna vägen alltid är bäst... Lösningen är att myndigheter och lagstiftare som ska fatta beslut om upphovsrätt eller annan immaterialrätt tittar på de empiriska bevis som finns.

– I dag är det de som har rättigheterna som får frågan: Fungerar det här monopolet ni har? Ja! Vill ni ha ännu fler rättigheter? Ja!

...

Han kallar den amerikanska upphovsrättslagen från 1976 för ett av de dummaste policybesluten de senaste 200 åren. Innan dess gällde upphovsrätten i 14 år, med möjlighet till förlängning i 14 år om upphovsmannen bad om det. Det var det bara 85 procent som gjorde.

– Trots det fattades beslut om att förlänga upphovsrätten till livstid plus 50 år. Där stoppades möjligheten att i dag kunna bygga ett digitalt Alexandria, säger James Boyle.

Ytterligare skärpningar har skett sedan dess, även i Europa, eftersom beslut på området ofelbart följs av att andra länder följer efter i harmoniseringens namn.

– I musik kan du harmonisera nedåt och uppåt. Immaterialrätt harmoniseras alltid uppåt. Det är som en kör av galna sopraner, säger James Boyle."

Att känna friheten blåsa genom håret

Jag passerade just gränsen till Norge när jag såg tummen. Jag saktade in, tar alltid upp liftare, fast man inte vet, kanske tar en risk. Den här hade blå jacka, kornblå basker och en cykel. Det var vad jag visste när jag stannade.

Det visade sig att hon var från Tjeckoslovakien. Till Norge hade hon kommit som utbytesstudent och fått plats på Skjeberg Folkehøjskole. Hon ville bli journalist, fick nu möta norska ungdomar som till skillnad från henne var vana vid att få tala och tänka fritt.

Den här dagen hade hon cyklat de dryga två milen till Svinesund. Jag undrade om det var för att handla. Jag visste att människor från de gamla öststaterna inte hade mycket pengar. Hon skakade på huvudet, skrattade till och började berätta. Hon hade gett sig av tidigt på morgonen, sedan cyklat fram och tillbaka över bron hela dagen. Visst är utsikten magnifik, tänkte jag, men att cykla fram och tillbaka en hel dag, är det inte lite överdrivet?

- Du förstår inte? frågade hon som om hennes cyklande var självklart.

- Nej, svarade jag förvirrad.

- Jag har cyklat en hel dag fram och tillbaka mellan två länder. Fram och tillbaka.

Föga imponerad nickade jag och log snällt, tänkte: Du skulle har varit vid treriksröset. Där kan du stå i ett land, pissa i ett annat och spotta i ett tredje.

- Inga militärer. Ingen gränspolis som hindrar och förnedrar mig. Inga maktdemonstrationer från killar som nyss kunde ha varit mina klasskompisar. Inga vapen!

Jag svalde, försökte hinna ikapp, ta in, sa:

- Du cyklade över bron fram och tillbaka...

- För att känna friheten blåsa genom håret. Släppa händerna från styret och vinka till den. Förra året störtades kommunismen i mitt land. Jag har aldrig i mitt liv kunnat göra det här. Jag har aldrig upplevt frihet. Alla har talat om den, jag också, men jag har aldrig fått känna på den. Jag är 20 år. Förstår du?

Jag satt svarslös, knockad av denna intensivt lyckliga varelse som fått uppleva och mer än jag exakt visste vad hon menade med frihet.

Frihet är inte något banalt som generat mumlas fram vid politiska högtider. Frihet är att släppa händer från styret och vinka till den.

Utan att bli stoppad. Utan att hindras. Utan att förnedras.

Vi var framme vid skolan och jag släppte av henne. Hon satte sig på cykeln och var iväg innan jag hann säga allt jag ville säga Jag vinkade så som vi vinkar lite tafatt i sådana lägen med min ena hand. Hon tillbaka, lyftandes båda händerna högt i luften och skrattandes som hon var en naturlig del av hela världen.

Jag körde vidare, omtumlad, tänkte på dem som var livrädda för henne. De som mördade och fängslade, de som i arbetarstatens namn förvandlade sina medborgare till slavar.

Vad var de rädda för? En flicka som släpper händerna från styret och vinkar?

_____________________________

Berättelsen är Anders Nilssons. Jag har utan lov remixat och förstört hans berättelse ur livet. Jag gjorde det för att visa att "Copywrong-lagarna" (läs IPRED:s lagkluster och knytningar till upphovsrätt mm) är fel, samt för att åtminstone på ett abstrakt plan visa vad frihet kan handla om.

Frihet är inte FRA på Internet och de kontroller IRL man nu vill genomföra på alla områden i samhällskroppen.

Texten ovan gestaltar flera aspekter av frihet.

Vad är frihet för regeringen?

Vad är frihet för riksdagen?

Det återstår 3 dagar för de till namnet liberala i majoritet att grunna på det.

(Och ja, den som 'levt' texten och den som remixat den är båda gräsrotsossar. Sorgligt om vi ska vara mer liberala än majoriteten i riksdagen, kan jag på något sätt tycka...)

Från massavlyssning till att bestämma var och ens smak

Tack folkpartiet, äntligen begriper jag var skon klämmer!

Jag har inte riktigt förstått men det slår mig nu, som en sammanfattande tanke; att konservativa, i grunden reaktionära människor, alltid varit förfärade över den ostyriga "ungdomen" och det nya.

Det nya idag, är att vi kan veckla ut våra tankar här, bland andra Internauter - och det verkar helt och på alla plan (men sublimt och fullständigt freudianskt bortträngt givetvis) skrämma dem med trånga reaktionära själar helt från vettet.

Allt nytt är för själar disponerade på sådant vis skrämmande - och har alltid varit i alla tider.

Deras rekationer låter heller inte vänta på sig; upp ploppar det ena lagförslaget efter det andra att tillrätalägga, hägna in, förbjuda, bestraffa.

Tyvärr verkar det vara så att samtliga i riksdagen sittande partitoppar tycks ha reaktionära hjärtan, alldeles oavsett att de i de flesta sammanhang kan få sina läppar att påstå att de bekänner sig till och älskar att yttra ord som "frihet" och "utveckling".

Men varken nuvarande FRA-lagskonglomerat, IPRED, Datalagringsdirektiv eller för den delen, det nya folkpartistiska förslaget att man ska lista våra främsta kulturyttringar har vare sig med frihet eller utveckling att göra.

Det finns två undantag i riksdagen och de utgörs, häpnadsväckande nog, av Miljöpartiet och Vänstern.

Övriga partiers ledningar har visat sig mer än ospänstiga, man frestas säga stockkonservativa, och de kommer att leda oss rakt ut i fördärvet om vi inte lyckas att antingen välta bort dem från makten, eller också vända partiernas inriktning - och den revolutioen måste då ske internt i varje parti.

För all tydlighets skull bör jag kanske erkänna var jag själv står politiskt:

Jag har alltid varit anarkist och förfäktar därför i alla lägen personlig frihet och integritet till det yttersta, men det må ske i ett samhälle som genomsyras av total solidaritet och samarbete.

Jag förfäktar därmed inte den konstlade frihet som ges i en totalt avreglerad marknad med så kallad "fri konkurrens" som jag mer betraktar som ett krig alla mot alla utfört med ekonomiska medel, som när som helst kan slå över i sitt lite mer vansinniga ansikte, det våld människan uttrycker när hon drar ut i väpnat krig.

På det globala planet tycks det mig som detta i mina ögon faktiskt avskyvärda missbruk av ordet frihet råder; alla slåss mot alla, om olja, om pengar, om makt, men främst är det den rika världen som slåss mot den fortfarande fattiga och mer resurssvaga, men som råkar ha olja.

Våra makthavare envisas med att hålla världen väldigt långt borta ifrån "peace love and understanding", om man säger så. (Något som jag däremot upplever i hög grad när jag ger mig ut på nätet och leker Internaut vid min dator).

Delvis därför har jag aldrig varit medlem i ett parti, aldrig ens röstat, för jag har tyckt att våra ställföreträdare som valts till makt och härlighet ideligen upprepar samma gamla förstockade beslut, att konkurrens och krig är bättre än solidaritet och samarbete.

För att få en plattform, vilket jag tidigare saknat, gick jag för tre år sedan in i det socialdemokratiska partiet, främst för att kunna bekämpa dem som jag då såg som de mest stockkonservativa, alltså Alliansen, dels för att driva och lyfta fram frihetsfrågor inom (S), alltså försöka hjälpa Sveriges största parti att i denna tid hitta sin inneboende progressiva kraft.

För så anarkist jag är måste jag erkänna att (S) genom historien genomfört fantastiska och framåtriktade "befrielser" som löst bojorna för stora skaror människor, för att inte säga mest hela befolkningen. Samtidigt lyfte man detta fattiga nedsupna eländiga skitland som över en miljon människor flydde i sin nöd, till att bli ett av världens ledande vad gäller just frihet, valmöjligheter, utbildning, rikedom.

Med detta i backspegeln står jag och svajar och är vansinnigt förbannad och förtvivlad över att det satans sossepartiet till vissa delar stelnat i en illasittande reaktionär skrud.

Samtidigt ser jag att jag inom (S) har hittat många kompisar som lika gärna skulle kunna varit Pirater, Centerpartister (av åttiotalssnitt för då skrev CUF pamfletter som idag ser mer vänster ut än vänstern själv), miljöpartister, och som sagt vänster.

Pirater, fortfarande liberala Centerpartister, fortfarande liberala Folkpartister och sist men inte minst fortfarande progressiva socialdemokrater:

Vi har ett styvt jobb framför oss. Vi måste välta bort de stockkonservativa från makten.

Vad de än med läpparna säger sig bekänna vill de FRA, vill de IPRED, vill de datalagra allt för att de är så fruktansvärt rädda.

Det verkar inte som om den folkpartistiska ledningen hört talas om mångfald, att det kan leda till något mer berikande än att en av folkpartiet utnämnd elit i ena änden sitter och avlyssnar folket och i den andra änden matar samma folk med rätt sorts tycke och smak.

Jag har därför ett förslag till folkpartiets ledning. Börja googla på ordet long tail. Där någonstans kan vi skönja att både marknad, konstnärliga uttryck, tycke och smak är på väg att forma sig till något som är långt mer mångfasetterat och vackert än någonsin en kanon med den vackraste och bästa vilja i världen någonsin kan eller kommer att forma i den mänskliga historien.

Världen går i rasande fart mot större valfrihet och rikedom. Folkpartiet reagerar ryggmärgsvis och vill genast, förminska, låsa in och förstöra den naturligt framväxande friheten.

_________________

Om någon undrar varför jag inte texten nämner krisdemokraterna beror det på att de är och alltid varit så förstockade att de är bortom all räddning, men annars ligger givetvis detta nya folkpartistiska förslag helt i linje med krisdemokratiska förslag. Även moderaterna har tyvärr en sådan övervikt åt fel håll vad gäller frihetsfrågor att de för överskådlig tid inte är spelbara. Inom det partiet gör man nu allt för att spotta på Gösta Bohmans minne som partiledare och de frihetliga ideal han stod för.

Den blåsta organismen folkrörelse -vs- Partiet som är en folkrörelse

Det kommer oroliga mejl till mig efter min arga postning i lördags. Jag väljer att strax kopiera in ett av dem här i bloggen som visar på det deltagande, den oro och den febrila men ändå redliga kamp som pågår under ytan.

Trots bloggar och twitter och facebook och allt vad de nu heter, de nya sociala medierna, så syns det inte utanför den egna kretsen hur vår folkrörelse fortfarande är ytterst vibrant och levande.

Folkrörelse kan vara ett ord som leder tankarna till något förlegat och kanske är det därför det riktas hat och misstankar och illvilja mot själva folkrörelsetanken från liberalt håll, vilket är svårt att förstå eftersom både liberaler och socialdemokrater vill befria människan.

Det är vårt gemensamma mål; att befria människan, men vi ser förstås lite olika vägar till det där målet. Liberaler har fått för sig att alla ska slåss mot alla, vi socialdemokrater tror att det är en bättre och trevligare väg för människan om vi samarbetar.

Det är, enkelt uttryckt, den stora grundskillnaden i synen på vad som kan vara bästa metod och väg fram till ett drägligare och trevligare liv för oss alla: Kriga om största möjliga ekonomisk egna vinning, eller samarbeta för att alla ska få det bra mycket bättre.

En folkrörelse är inget konstigare än att människor letar sig till olika arenor eller medier där de kan samtala och på så sätt driva fram nya idéer. Ändå väljer flera liberala skribenter att beskriva folkrörelsen som om den vore en fullständigt egen men mycket blåst organism som ideligen låter sig förnedras och föras bakom ljuset av sin dompterande och elaka ledning.

Tvärt om finner jag storhet i folkrörelsen. Jag har som yrkesutövande journalist och senare författare valt att ställa mig utanför alla former av politiska sammanslutningar. Detta för att inte hamna i en sorts jäv.

Jag har på ett närmast patetiskt sätt förfäktat att jag är och vill vara fri skribent och författare. Att jag inte har några som helst bindningar.

Så klampade jag in i rörelsen dagen efter det att Alliansen tagit makten. För jag uppfylldes av en enda tanke; Alliansen måste bort. Särskilt nu när de har en ledare som säger en sak, att han representerar det nya arbetarpartiet, men rent praktiskt för rakt motsatt politik och demonterar det han säger sig omhulda; det lilla som är kvar av folkhemmet.

När jag tog steget in i rörelsen berättade jag direkt att jag har en frihetlig grund, vill forsätta att vara fri skribent och om jag måste kalla mig något så blir det anarkist.

- Coolt, sa den nya bekantskapen strax bredvid mig på mötet. Så utbrast han: Det är fantastiskt att vi kan hålla ihop oss, alla oss invidualister och frihetssträvare. Vi är en sagolik och sannskyldig bukett med vildblommor - ändå kan vi till sist föra fram gemensamma tankar, gemensamma idéer om hur vi bäst ska bygga ett samhälle för alla.

Jag gapar fortfarande efter tre år i partiet. Av förvåning. Av beundran. Man hanterar otroligt svåra saker. Tillsammans. Omkring 100.000 medlemmar som i grunden är lika disparata som jag. Det finns de som stirrar sig blinda på och ideligen bråkar om att det existerar en arbetaradel inom partiet, att det finns proppar och politrucker och maktfullkomliga as som sitter ivägen.

Visst är det så. Det kommer alltid att vara så och då måste vi påminna oss: Vi har att ständigt begränsa makten hos dem som vi andra har givit makt.

Men det är också rent hisnande högt i tak. Jag som anarkist kan och får oblygt vara med och diskutera, skriva motioner, hålla utbildningar - och blir erbjuden politiska uppdrag jag nekar att ta. För där någonstans svindlar det till i min anarkistiska själ. Jag kan vara med och bidra med tankar och idéer, men kan inte förmå mig att åta mig politiska uppdrag.

Mina kamrater ser det som en naturlig del av tillvaron, att ta ansvar.

Jag ser att de har rätt, man måste ta ansvar, men som anarkist kan jag bara ta ansvar över mig själv. Det strider mot något grundläggande i min själ att inta en ledande position där jag oundvikligen blir tvingad att leda verksamheter och andra människor.

Jag tål inte själv att bli ledd och kan därför heller inte leda.

_____

I lördags spydde jag galla över partiledningen.

Det är inte något effektivt sätt att få sin vilja igenom. Det är bara dumt.

Samtidigt är jag glad att jag gjorde det, för den postningen har gett så mycket. Den gav frihetskämpande liberaler som Ingerö bevis för att folkrörelsen inte fungerar.

Inom folkrörelsen gav mitt vredesutbrott det rakt motsatta. Det visar att det är helt okey att vara människa med fel och brister. Medlemmar i alla skikt, med eller utan politiska uppdrag hör av sig till mig, med oro. Inte över att jag är förbannad och svär över ledningen, utan för att jag kanske ska lämna dem.

När vi sopat bort alliansen och fixat integriteten. Då kliver jag av. Inte förr.

Och här ett av mejlen som jag hoppas kan spegla en del av det arbete som pågår inom partiet, som är en folkrörelse.

Hej Anders

Jag läste precis ditt väldigt känslomässiga blogginlägg om tankarna att lämna socialdemokraterna. I fråga om privatlivets skydd kommer det bli omöjligt att åstadkomma verklig förändring utan socialdemokratin, och för att få partiet att svänga krävs det att folk inom partiet driver linjen. Det är många som gör det, det är många som lägger ner otroliga mängder tid och energi för att få partiet att svänga. Vi behöver dig och dina insatser även framöver, och då måste vi ha dig kvar.

Vi kör över ledningen på kongressen. Kommer du?

PS.

bla riksdagsmän, men även "vanliga" medlemmar har sänt mejl med tips och råd hur vi ska fortsätta kampen för att fixa biffen på kongressen." DS