Om att misslyckas

Paul Césanne 1867 "The Abduction"

Ur sporadisk dagbok 2010 09 xx


Troligen är jag prosaist delvis av rädsla. Jag är skräckslagen varje gång jag ger mig i kast med poesi.

Därför har jag etablerat en strategi: Jag försöker inte längre förverkliga min vision utan försöker istället förstå varför jag misslyckas. Idén är givetvis inte ny bland konstnärer (även om jag trodde att jag var unik och uppfinnare av konceptet när jag kom på det).


På så sätt kan jag kasta mig in i en analys av misslyckandet istället för att bli förkrossad över att visionen gick i kras.


Det ständiga scenariot: Jag "ser" [snarare anar] visionen men sen är det stört omöjligt att återge den.


Att skriva poesi är en färd full av frestelser, hur ofta faller man inte och börjar skriva vackert, smetigt, skönt klingande istället för det råa ärliga som var ursprunget? 


Visioner är alltid spröda, ett fluff i luften och de deformeras hur varlig man än är. 


Man kan bara misslyckas, vilket Alberto Giacometti ansåg var minst lika intressant som att lyckas, eller snarare, om jag förstår honom rätt tog han det ett steg ytterligare genom att anse, eller åtminstone hävda: "Det är mig fullständigt likgiltigt om en sak är lyckad eller misslyckad."


Jag har att snoka kring Césanne. Alberto höll honom högt.