Konsumtion, den nya filosofin
(Privat faktainsamling för föredrag inom ämnet ”Klimatförändring”)
Liksom i Europa och i främre Asien och överallt har man krigat om olika idéer i Kina. Även under Kinas guldålder vad gäller filosofi och tankar krigades det. Perioden kallas Zhoutiden, eller ”Filosofins hundra skolor” och sträckte sig mellan 1028 till 256 före Kristus.
Tanken svindlar. Vad gjorde vi för 3000 år sedan i Europa, då det i Kina fanns hundra olika filosofiska inriktningar?
Här följer tre korta exempel, först Kong Fuzi, som är mest känd, därefter den mer okända men i mina ögon fantastiska Mozi, sist, ett mer avskräckande exempel i Shan Yang som grundade Rättsskolan:
Kong Fuzis moralkodex: (ca 500 f.kr)
”Du skall uppträda mot var och en som om du mottog en högt uppburen gäst. Du skall behandla folket som om du deltog i en stor offerceremoni. Gör inte mot andra vad du inte vill att de gör mot dig, och kränk ingen, varken hemma eller ute.”
Mozi ca 400 f.kr.
Mozi pläderade 400 år innan Jesus föddes det Jesus blev känd för. Mozi ansåg att kärlek är det enda sättet att råda bot mot kaos och krig.
Mozi sade: ”Om alla börjar älska alla skulle strider mellan såväl enskilda som stater komma att upphöra.”
Mozis fördömde allt anfallskrig
”Mord som begås av en person kallas orättfärdigt och medför dödsstraff. Utifrån denna utgångspunkt måste mord på tio personer vara tio gånger så orättfärdigt, och därför förtjäna ett tiofaldigt dödsstraff… Men när det gäller orättfärdigheten att angripa stater, förstår världens herrar inte att de bör fördöma den; tvärtom bifaller de den och kallar den rättfärdig…”
Rättsskolan, grundades av Shang Yang död 338 f.kr.
Rättskolan förebådade en ytterlighet som sedan blev modern i vår tid i politikens ytterfält både i den fascistoida ultrahögern, men känns också igen hos figurer som Stalin och Mao. Rättskolan stämplade konstnärer och andliga ledare som antingen onyttiga eller direkt farliga i samhällskroppen. Det enda som var viktigt för dem var att bygga en stark stat. Befolkningen hade en enda uppgift, att tjäna staten.
I kraftfälten mellan dessa tankar uppstod givetvis krig och inre slitningar i mittens rike, men det märkvärdigaste av allt: Kina bestod. Kina överlevde.
Kina är inte ett land, fast vi tror det, utan ett gigantiskt imperium. Kina består av fler länder än Europa och har fler etniskt helt skilda grupper. Man räknar att Kina har 60 minoritetsspråk och där den minsta minoriteten är större än Sveriges befolkning då den innehåller 10 miljoner människor.
Kinas makthavare av idag har satt upp ett nytt mål för sitt, till ytan stora och till befolkning ännu större, imperium. Man vill uppnå samma standard och konsumtion som övriga i-världen.
Kina sysslar inte längre så mycket med filosofi, istället examineras tjugotusen nya ingenjörer varje år.
För närvarande är Kinas konsumtion av de viktigaste industrimetallerna stål, aluminium, koppar och bly endast 9 procent per capita, jämfört med vår i i-världen. Men marschtakten är hårt uppskruvad. Även om vi fryser konsumtion och folkökning i väst kommer den av Kina planerade och målsatta ökade konsumtionstakten att medföra en ökning med 94 procent av världens sammanlagda produktion och därpå följande konsumtion.
Av detta följer att när Kina når sina mål kommer världens konsumtion att fördubblas, med påföljande belastning och påverkan av den globala miljön.
Tidigare trodde det kommunistiska Kina att miljöproblem inte existerade för dem, det var något som hörde de imperialistiska och kapitalistiska samhällena till. Ett nytt tänkande kom i dagern så tidigt som 1972, då Kina för första gången skickade en delegation till FN:s första miljökonferens. År 1983 utropades miljövård till en grundläggande nationell princip, åtminstone i teorin. I praktiken kan varje statstjänsteman endast visa sin duglighet på ett enda sätt; genom att få högre fart på den ekonomiska utvecklingen.
Kina gör just nu vad som helst för att öka sin produktion och konsumtion. Ett exempel: Fisk som fångats av norska fiskare i ishavet skeppas nedfryst till Kina för att tinas, fileas och frysas igen. Sen skeppas fisken tillbaka till Norge och Europa för att säljas.
Man vill tjäna pengar. Och man tjänar redan mer pengar i Kina, vilket bland annat medför att hushållens storlek minskar eftersom barnen får råd att flytta hemifrån i större utsträckning. Fram till år 2015 kommer Kina att ha 126 miljoner fler hushåll än idag, det är fler än det sammanlagda antalet hushåll i hela USA. Varje nytt hushåll vill ha en kyl, en frys, en TV…
Kinas nya mål att bli ett i-land bland andra påverkar oss alla. Hela jorden. Och det ser mörkt ut ur miljösynpunkt. På många sätt.
Samtidigt klarar Kina att hantera en del saker snabbare än vi. Att få bort den blyade bensinen i USA och Europa tog många, många år. I Kina tog det bara lite drygt ett år. Staten tog ett beslut, och det blev så.
Kina har inrättat 1 757 naturreservat som täcker 13 procent av ytan för att skydda sin biologiska mångfald. 1978 inledde man stora skogsplanteringar och 1998 förbjöds all skogsavverkning i vissa känsliga områden. Sedan 1990 har myndigheterna motarbetat ökenbildningen på 38 000 kvadratkilometer genom att plantera träd och fixera sanddyner.
Hur det kommer att gå vet vi inte, Kina accelererar sin miljöförstöring samtidigt som man också sätter in snabbare miljövård än någon annan stans i världen.
Kinas enorma befolkning och snabbt växande ekonomi, samt dess mångtusenåriga tradition av starkt centraliserad stat gör att landet reagerar med större kraft än något annat land.
Det går inte att blunda för fakta: Kinas vidare utveckling är en ödesfråga för hela planeten.
Viktigare källor:
Woodrow Wilson Center, Washington DC, årliga publikationer ”China Environment Series.”
The World Bank 2001: “China: Air, Land, and Water”
New Haven: Yale University press 2004. Qu Geping and Li Jinchan, “Population an Environment in China”.
tisdag, augusti 08, 2006
Dialog - Ett vackert skört ting
Mitt i all förödelse har den vackraste dialog uppstått. Men hur skör är den inte:
Libanons regering har hittills avslagit FN:s fredsplan eftersom den indirekt tillåter israeliska styrkor på libanesisk mark. I detta läge säger Libanons regering sig istället vilja besluta att placera ut 15 000 libanesiska armésoldater i södra Libanon.
Som svar på detta säger Ehud Olmert, Israels premiärminister enligt AFP:
- Det här beslutet är ett intressant steg som vi måste studera och undersöka och titta på alla följdverkningar - för att se i vilken mån det är praktiskt genomförbart och inom vilken tidsram.
Jag håller andan. Efter att ha skummat av nätet och bara träffat på den ena konspirationsteorin värre än den andra, verkar det ändå finnas sansade människor kvar i världen.
Det började med att Hizbollah, helt oprovocerat sköt ihjäl åtta och tog till fånga två Israeliska soldater i en räd in i Israel. Resten känner vi till; i sin jakt efter Hizbollah har Israel snart slagit ett helt land i spillror. Igår hade 100 Israeler fått sätta livet till, medan Libanons dödstal var tiofaldigt; omkring 1000.
I detta bakvända krig, där världens nationer antingen tiger, som Sverige, eller förhalar FN:s arbete, som i en tyst överenskommelse: ”Låt Israel få lite tid att krossa Hizbollah, sen, när det hela är över, skickar vi dit lite första förband och några observatörer.”
Alla vet att det inte är vad som behövs. Libanon behöver få slut på bombandet NU. Och Israel behöver få garantier att Hizbollah inte kan avfyra sina missiler djupt in i deras land från södra Libanon. Det är den akuta situationen.
I detta läge gör Libanons regering något stort. En regering vars land är bombat sönder och samman, sträcker ut en hand. De säger: ”Okej, vi får ta risken i liv, i impopularitet och pengar att säkra vår södra gräns så att Hizbollah inte kan skjuta på vår granne Israel.”
Grannen Israel har inte bara just bombat sönder södra Libanon och södra Beirut, utan de fortsätter i detta nu och planerar dessutom en upptrappning.
Regeringen i Libanons utsträckta hand är märkvärdig.
Det är också stort av Israel att inte genast slå bort den.
Jag brukar inte be, men nu ber jag att Libanon och Israel ska kunna mötas och bygga upp så mycket tilltro till varandra att denna fredsplan går i lås. Det vore den allra bästa och elegantaste.
Så kan FN:s vetoländer få stå där med dumstruten.
Naturligtvis finns det hinder. Svåra och farliga hinder.
Ett av dem är ett sketet litet landområde som kallas Shebagårdarna.
När Israel drog sig ur Libanon sist bekräftade FN när ockupationsstyrkan lämnat sista kvadratmillimetern.
”Inte då”, skrek Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah, ”Israel ockuperar fortfarande en del av Libanons territorium, ett mindre landområde, "shebagårdarna", som ligger inklämt mellan sydöstra Libanon och sydvästra Syrien.”
Visst inte, svarade FN, Shebagårdarna tillhör helt riktigt inte Israel, men inte heller Libanon, enligt våra kartor tillhör området Syrien.
Syrien har hittills inte gjort något för att få tillbaka Shebagårdarna och gör man det nu klär Syrien av Hizbollah alldeles. Hizbollahs ”befrielsekrig” blir då på något sätt ännu märkligare eftersom den sista landremsa de bråkat om inte tillhör Libanon, utan Syrien.
Min oro kring detta är stor. Hizbollah har stöd av Syrien, men framför allt av Iran. Enligt mitt sätt att se, kanske även enligt Libanons regerings sätt att se efter dess senaste beslut, har Hizbollahs agerande förstört Libanon genom att provocera Israel till det.
Det sista Hizbollah, troligen även Syrien och Iran, vill är att detta går i lås. En fred sluten mellan Libanons regering och Israel vore direkt förödande för deras image.
Israel hade verkligen inget att vinna på att gå in i Libanon, mer än att försöka ta bort Hizbollahs nya missiler som hotade landet. Vid det här laget vet varje sansad bedömare att den här sortens militära våld endast föder en enda sak; fler anhängare till Hizbollah och liknande terroristorganisationer.
Libanons regering har hittills avslagit FN:s fredsplan eftersom den indirekt tillåter israeliska styrkor på libanesisk mark. I detta läge säger Libanons regering sig istället vilja besluta att placera ut 15 000 libanesiska armésoldater i södra Libanon.
Som svar på detta säger Ehud Olmert, Israels premiärminister enligt AFP:
- Det här beslutet är ett intressant steg som vi måste studera och undersöka och titta på alla följdverkningar - för att se i vilken mån det är praktiskt genomförbart och inom vilken tidsram.
Jag håller andan. Efter att ha skummat av nätet och bara träffat på den ena konspirationsteorin värre än den andra, verkar det ändå finnas sansade människor kvar i världen.
Det började med att Hizbollah, helt oprovocerat sköt ihjäl åtta och tog till fånga två Israeliska soldater i en räd in i Israel. Resten känner vi till; i sin jakt efter Hizbollah har Israel snart slagit ett helt land i spillror. Igår hade 100 Israeler fått sätta livet till, medan Libanons dödstal var tiofaldigt; omkring 1000.
I detta bakvända krig, där världens nationer antingen tiger, som Sverige, eller förhalar FN:s arbete, som i en tyst överenskommelse: ”Låt Israel få lite tid att krossa Hizbollah, sen, när det hela är över, skickar vi dit lite första förband och några observatörer.”
Alla vet att det inte är vad som behövs. Libanon behöver få slut på bombandet NU. Och Israel behöver få garantier att Hizbollah inte kan avfyra sina missiler djupt in i deras land från södra Libanon. Det är den akuta situationen.
I detta läge gör Libanons regering något stort. En regering vars land är bombat sönder och samman, sträcker ut en hand. De säger: ”Okej, vi får ta risken i liv, i impopularitet och pengar att säkra vår södra gräns så att Hizbollah inte kan skjuta på vår granne Israel.”
Grannen Israel har inte bara just bombat sönder södra Libanon och södra Beirut, utan de fortsätter i detta nu och planerar dessutom en upptrappning.
Regeringen i Libanons utsträckta hand är märkvärdig.
Det är också stort av Israel att inte genast slå bort den.
Jag brukar inte be, men nu ber jag att Libanon och Israel ska kunna mötas och bygga upp så mycket tilltro till varandra att denna fredsplan går i lås. Det vore den allra bästa och elegantaste.
Så kan FN:s vetoländer få stå där med dumstruten.
Naturligtvis finns det hinder. Svåra och farliga hinder.
Ett av dem är ett sketet litet landområde som kallas Shebagårdarna.
När Israel drog sig ur Libanon sist bekräftade FN när ockupationsstyrkan lämnat sista kvadratmillimetern.
”Inte då”, skrek Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah, ”Israel ockuperar fortfarande en del av Libanons territorium, ett mindre landområde, "shebagårdarna", som ligger inklämt mellan sydöstra Libanon och sydvästra Syrien.”
Visst inte, svarade FN, Shebagårdarna tillhör helt riktigt inte Israel, men inte heller Libanon, enligt våra kartor tillhör området Syrien.
Syrien har hittills inte gjort något för att få tillbaka Shebagårdarna och gör man det nu klär Syrien av Hizbollah alldeles. Hizbollahs ”befrielsekrig” blir då på något sätt ännu märkligare eftersom den sista landremsa de bråkat om inte tillhör Libanon, utan Syrien.
Min oro kring detta är stor. Hizbollah har stöd av Syrien, men framför allt av Iran. Enligt mitt sätt att se, kanske även enligt Libanons regerings sätt att se efter dess senaste beslut, har Hizbollahs agerande förstört Libanon genom att provocera Israel till det.
Det sista Hizbollah, troligen även Syrien och Iran, vill är att detta går i lås. En fred sluten mellan Libanons regering och Israel vore direkt förödande för deras image.
Israel hade verkligen inget att vinna på att gå in i Libanon, mer än att försöka ta bort Hizbollahs nya missiler som hotade landet. Vid det här laget vet varje sansad bedömare att den här sortens militära våld endast föder en enda sak; fler anhängare till Hizbollah och liknande terroristorganisationer.
måndag, augusti 07, 2006
Inbjuden av livet
Jag gick ur svenska kyrkan i tjugoårsåldern. Innan dess visste jag inte ens att jag varit tvångsansluten och betalade kyrkoskatt till den församling vars gränser jag råkade bo inom.
Jag är medlem i svenska kyrkan igen sedan fem år, men med tvekan och jag besöker aldrig min församling. Sist jag var i kyrkan äcklades jag. Ingen glädje, ingen gemenskap. Ingen andlighet.
Jag är en andlig person.
Jag äger ett andligt rum.
Jag upptäckte det helt oförmodat när jag besökte ett ateistiskt seminarium i Skellefteå.
Där var två kvinnor på en scen som pläderade för att vi måste bryta kyrkans monopol. Vi måste genast ordna så att det kom till stånd icke konfessionella ritualer kring giftermål, dop, begravning, och så förstås en sorts borgerlig konfirmation när våra unga medborgare fyller 14.
De ateistiska kvinnorna gjorde en stor poäng av att människor behöver ritualer, däremot ingen tro. Tro var något för dem irrationellt och – tycktes det – obehagligt.
För att illustrera vad de menade och vad ungdomarna borde läsa tog kvinnorna fram utskrifter av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna; så ställde de sig på papperna.
- Detta är vår värdegrund! Ropade de i forcerat tonläge.
Något hos dem fick mig att slå bakut. Jag blev så förbannad att jag med buller och bång reste mig och lämnade salen, fastän jag satt på första bänk och måste bana mig väg genom hela folkhavet. Jag stod inte ut. Kvinnorna höll på att trampa sönder något. De ljög. Jag kände det. De bedrog både sig själva och andra.
Det handlade inte om att de drog kyrkan, kyrkorummen eller kyrkans ritualer i smutsen. Det struntade jag i. För mig handlade det om att det de sade och pläderade gjorde ned undret, miraklet att vara en levande människa som inom sig bär ett frö. Detta lilla embryo som kan växa och bli så märkvärdigt mäktigt att det förstår skönheten i poesi, hör det vackra i klockornas spröda klanger, men också ser när nästan är glad – eller lider.
Det krävs ett andligt rum för det. Glädje har inte med förnuft att göra, inte sorgen efter en saknad heller. Men då talar vi ännu endast om känslor, vilka i sig är större än intellektet och ställer till både mer lycka och fasa i våra liv än något intellekt kan göra, hur snillrikt det än är.
Varje gång jag upplever skönhet vet jag att ateisterna har fel, men det som berörde mig mest illa var ateisternas fullkomligt fanatiska tro – på sin sak. De sade det inte rent ut, men ville egentligen gallskrika: ”Det finns ingen Gud – och vi måste utrota honom inte bara inom oss själva, utan också förmå samhället som institution att göra det i alla.”
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är ett fint dokument, men det rymmer inget av den vibrerande skönhet mitt andliga rum förmår uppfatta. Däremot tror jag att det är just vårt andliga rum som skapat detta dokument åt FN. Det kommer knappast från byggnaden som står där i New York. Eller ur jorden. Eller framträdde i en fotokopiator av sig själv.
Enligt mitt sätt att se rymmer vi människor förutom våra fem sinnen även känslor och intellekt. Vi kan se, känna saker som kärlek eller ilska och vi kan tänka.
Men där finns något mer. Att upptäcka sin fjärde dimension, det andliga rummet, är inte svårt, och människan har pysslat med det i alla tider.
En del säger att de inte har någon tro alls, men går ändå omkring och litar på ”sin inre röst”.
Vi kallar detta fenomen så mycket. Inre röst, magkänsla. Samvete.
Vårt andliga rum påverkar oss mer än vi tror och rymmer en fantastisk värld av idéer.
Jag är inte mycket för religion, men det finns religiösa samfund som på yppersta vis odlar sina medlemmars andliga rum; och omkring dem blir världen blommande vacker.
Många som kommer i kontakt med sitt andliga rum känner en obändig lust att bedja till detta stora de erfar. I alla heliga texter talas det om att människan blir så extatiskt glad att hon vill lovprisa och besjunga Herren, Jahve, Gud, Allah, Shiva och, möjligen också på sin tid, Oden.
Själv ber eller lovprisar jag inte på det viset.
Just nu drivs jag istället att försöka förstå en konflikt jag inte kan förstå. Jag drivs att skriva om den. I sin förlängning hoppas jag att jag kan fånga ord som kan göra skillnad. Att formulera en tanke som kan stärka FN, eller göra det mer tarvligt att starta våld att till sist ingen vill göra det.
Jag samtalar således inte direkt till Gud, eller det stora sammanhang jag erfar, utan till människor.
Ja, det just nu enkelriktade samtal jag för på min blogg är min bön. För sedan jag började skriva om konflikten har besökarantalet per dag fördubblats, men kommentarerna försvunnit helt.
Jag tror. Jag tror på något större än det jag själv är, än oss alla.
Ibland, i sällsamma stunder har vi människor ynnesten att erfara en glimt av detta stora. Det händer mig i de vardagligaste stunder med barnen, ibland med andra varelser; som när en häst och jag plötsligt finner fullständig tillit till varandra och hästen blir rädd för ett ljud och jag lugnar den utan åtbörder, men med min blotta närvaro.
Förstå mig rätt, att hästen och jag påverkar varandra i positiv riktning, att jag kan ingjuta lugn i den, är inget mystiskt, men det är stort och är jag villig att ta emot det öppnar sig en större och rikare värld för mig, för oss alla.
Så bjuder livet in oss till ett väldigare och märkligare vara än det vi ser och förmår avkläda med ögat.
Tyvärr händer det att vi människor stänger till om vårt andliga rum. Vi upphör att samtala och börjar istället misstänkliggöra varandra, misstro varandra, till sist hata varandra.
En del påstår sig hata i någon Guds namn och vill förgöra andra människor som råkar bo på andra sidan en godtyckligt dragen gräns.
Att det är fel enligt min tro beror på att vi alla är del av ett gemensamt stort. Denna min tro gör det svårt att bevittna de krig som pågår.
När människan mördar förråder hon sig själv, sin nästa och det som är större än oss själva och som vi har gemensamt: Rösten inom oss, som i sådana stunder sitter ensam och instängd och övergiven i det andliga rummet; Gud, Jahve, Allah, Shiva och förr i tiden, Oden, Athon, Ramses, Zeus.
Om något eller alla gudanamn stör dig, välj gärna bort dem.
Men välj inte bort att bli inbjuden av livet.
Mitt skrivande: Min bön är förtvivlad. Den ser måhända nykter och klar ut, för jag väljer ett resonerande tonfall. Men det är förtvivlan.
Jag är medlem i svenska kyrkan igen sedan fem år, men med tvekan och jag besöker aldrig min församling. Sist jag var i kyrkan äcklades jag. Ingen glädje, ingen gemenskap. Ingen andlighet.
Jag är en andlig person.
Jag äger ett andligt rum.
Jag upptäckte det helt oförmodat när jag besökte ett ateistiskt seminarium i Skellefteå.
Där var två kvinnor på en scen som pläderade för att vi måste bryta kyrkans monopol. Vi måste genast ordna så att det kom till stånd icke konfessionella ritualer kring giftermål, dop, begravning, och så förstås en sorts borgerlig konfirmation när våra unga medborgare fyller 14.
De ateistiska kvinnorna gjorde en stor poäng av att människor behöver ritualer, däremot ingen tro. Tro var något för dem irrationellt och – tycktes det – obehagligt.
För att illustrera vad de menade och vad ungdomarna borde läsa tog kvinnorna fram utskrifter av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna; så ställde de sig på papperna.
- Detta är vår värdegrund! Ropade de i forcerat tonläge.
Något hos dem fick mig att slå bakut. Jag blev så förbannad att jag med buller och bång reste mig och lämnade salen, fastän jag satt på första bänk och måste bana mig väg genom hela folkhavet. Jag stod inte ut. Kvinnorna höll på att trampa sönder något. De ljög. Jag kände det. De bedrog både sig själva och andra.
Det handlade inte om att de drog kyrkan, kyrkorummen eller kyrkans ritualer i smutsen. Det struntade jag i. För mig handlade det om att det de sade och pläderade gjorde ned undret, miraklet att vara en levande människa som inom sig bär ett frö. Detta lilla embryo som kan växa och bli så märkvärdigt mäktigt att det förstår skönheten i poesi, hör det vackra i klockornas spröda klanger, men också ser när nästan är glad – eller lider.
Det krävs ett andligt rum för det. Glädje har inte med förnuft att göra, inte sorgen efter en saknad heller. Men då talar vi ännu endast om känslor, vilka i sig är större än intellektet och ställer till både mer lycka och fasa i våra liv än något intellekt kan göra, hur snillrikt det än är.
Varje gång jag upplever skönhet vet jag att ateisterna har fel, men det som berörde mig mest illa var ateisternas fullkomligt fanatiska tro – på sin sak. De sade det inte rent ut, men ville egentligen gallskrika: ”Det finns ingen Gud – och vi måste utrota honom inte bara inom oss själva, utan också förmå samhället som institution att göra det i alla.”
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är ett fint dokument, men det rymmer inget av den vibrerande skönhet mitt andliga rum förmår uppfatta. Däremot tror jag att det är just vårt andliga rum som skapat detta dokument åt FN. Det kommer knappast från byggnaden som står där i New York. Eller ur jorden. Eller framträdde i en fotokopiator av sig själv.
Enligt mitt sätt att se rymmer vi människor förutom våra fem sinnen även känslor och intellekt. Vi kan se, känna saker som kärlek eller ilska och vi kan tänka.
Men där finns något mer. Att upptäcka sin fjärde dimension, det andliga rummet, är inte svårt, och människan har pysslat med det i alla tider.
En del säger att de inte har någon tro alls, men går ändå omkring och litar på ”sin inre röst”.
Vi kallar detta fenomen så mycket. Inre röst, magkänsla. Samvete.
Vårt andliga rum påverkar oss mer än vi tror och rymmer en fantastisk värld av idéer.
Jag är inte mycket för religion, men det finns religiösa samfund som på yppersta vis odlar sina medlemmars andliga rum; och omkring dem blir världen blommande vacker.
Många som kommer i kontakt med sitt andliga rum känner en obändig lust att bedja till detta stora de erfar. I alla heliga texter talas det om att människan blir så extatiskt glad att hon vill lovprisa och besjunga Herren, Jahve, Gud, Allah, Shiva och, möjligen också på sin tid, Oden.
Själv ber eller lovprisar jag inte på det viset.
Just nu drivs jag istället att försöka förstå en konflikt jag inte kan förstå. Jag drivs att skriva om den. I sin förlängning hoppas jag att jag kan fånga ord som kan göra skillnad. Att formulera en tanke som kan stärka FN, eller göra det mer tarvligt att starta våld att till sist ingen vill göra det.
Jag samtalar således inte direkt till Gud, eller det stora sammanhang jag erfar, utan till människor.
Ja, det just nu enkelriktade samtal jag för på min blogg är min bön. För sedan jag började skriva om konflikten har besökarantalet per dag fördubblats, men kommentarerna försvunnit helt.
Jag tror. Jag tror på något större än det jag själv är, än oss alla.
Ibland, i sällsamma stunder har vi människor ynnesten att erfara en glimt av detta stora. Det händer mig i de vardagligaste stunder med barnen, ibland med andra varelser; som när en häst och jag plötsligt finner fullständig tillit till varandra och hästen blir rädd för ett ljud och jag lugnar den utan åtbörder, men med min blotta närvaro.
Förstå mig rätt, att hästen och jag påverkar varandra i positiv riktning, att jag kan ingjuta lugn i den, är inget mystiskt, men det är stort och är jag villig att ta emot det öppnar sig en större och rikare värld för mig, för oss alla.
Så bjuder livet in oss till ett väldigare och märkligare vara än det vi ser och förmår avkläda med ögat.
Tyvärr händer det att vi människor stänger till om vårt andliga rum. Vi upphör att samtala och börjar istället misstänkliggöra varandra, misstro varandra, till sist hata varandra.
En del påstår sig hata i någon Guds namn och vill förgöra andra människor som råkar bo på andra sidan en godtyckligt dragen gräns.
Att det är fel enligt min tro beror på att vi alla är del av ett gemensamt stort. Denna min tro gör det svårt att bevittna de krig som pågår.
När människan mördar förråder hon sig själv, sin nästa och det som är större än oss själva och som vi har gemensamt: Rösten inom oss, som i sådana stunder sitter ensam och instängd och övergiven i det andliga rummet; Gud, Jahve, Allah, Shiva och förr i tiden, Oden, Athon, Ramses, Zeus.
Om något eller alla gudanamn stör dig, välj gärna bort dem.
Men välj inte bort att bli inbjuden av livet.
Mitt skrivande: Min bön är förtvivlad. Den ser måhända nykter och klar ut, för jag väljer ett resonerande tonfall. Men det är förtvivlan.
fredag, augusti 04, 2006
Fred som vid Hudayabiyah
Språkbruk i krig och fred
Som författare är jag besatt av språk, hur det används. Tiderna, det politiska klimatet, olika trender, påverkar oupphörligen hur vi använder orden. Jag har ägnat några timmar att leta citat ur den ymniga floran från konflikternas mellanöstern.
Offentligt språkbruk från Israel 90-tal och till nu
Israel har sedan 90-tal talat om att undvika att skada eller döda civila. Man påstår att man utsätter egen trupp för fara hellre än att skada civila på motståndarsidan. Detta har näst intill blivit ett mantra. Israel går, enligt dem själva, extremt långt för att:” avoid civilian casualties”.
På detta plan står Israels språkbruk närmast still. De fortsätter att hävda, vi gör allt ”to avoid civilian casualties.”
Israels motståndare är många, jag väljer i det följande de mest kända och aktuella exemplen.
Offentligt språkbruk från Israels motståndare 90-tal
Arafat talade om politiska reformer av hans egen palestinska auktoritet och institution. Han talade om val.
Men framför allt. Arafat talade om fred med Israel. I talet inflikade han:
"Let us remember the truce of al-Hudaybiyah."
”Låt oss komma ihåg freden vid Hudayabiyah.”
Frasen slank igenom. Vi i väst tog ingen notis om den. Arafat måste fritt få referera till historiska freder, om han så vill. Och vem orkar gräva i historien? Den gäller väl inte nu?
Hudayabiyah var en liten oas som låg mellan Mecka och Medina. Jag vet inte om oasen finns kvar med det var på denna plats som Muhammed höll på att förlora ett slag. Han äskade att man skulle upphöra med stridshandlingarna. Muhammeds anhängare och folket från Mecka lade ned vapnen och de undertecknade ett fredsfördrag som löpte på 10 år. Efter två år ansåg Muhammed att han var så stark att han kunde anfalla Mecka. Han marscherade in i staden utan att möta allt för stort motstånd, eftersom han överraskade fienden.
Plötsligt, när vi känner till denna episod från sjunde århundradet blir Arafats val av historisk referens fylld av innebörd:
”Låt oss komma ihåg freden vid Hudayabiyah”, är inte längre en allmän syftning att människor i alla tider lyckats skapa fred. Snarare tvärt om. Fred betyder inte längre fred. Ordet fred får betydelsen; uppskjuten krigshandling.
Offentligt språkbruk hos Israels motståndare på 2000-talet
Idag talar inte Hizbollah längre om fred. De ägnar sig också mer sällan åt att tänka ut sublima historiska syftningar, sådana som Arafat ofta använde.
Förre ledaren för Hizbollah uttryckte sig mycket rakt till Israel vid ett tillfälle. Han sa:
”We are not fighting so that you will offer us something. We are fighting to eliminate you.”
Och så tidigt som den 22 oktober 2002 sade Hassan Nasrallah, Hizbollahs nuvarande ledare, till tidningen Lebanon’s Daily Star:”If they (the Jews) gather in Israel, it will save us the trouble of going after them world wide.”
Hassan Nasrallahs uttalande är det värsta jag hittat riktat mot det judiska folket sedan nazisterna tog makten i Tyskland och sedan byggde koncentrationsläger och genomförde förintelsen.
I ett tal inför de muslimska ledarna i Malaysia sade Irans president, Ahmadinejad, häromdagen:
"Although the main solution is for the elimination of the Zionist regime, at this stage an immediate cease-fire must be implemented."
Så ser förändringarna i språkbruket ut. Medan Israel står kvar på sin position och med en dåres envishet säger att de till varje pris vill undvika civila förluster hos motståndaren, har motståndaren gjort en glidning från Arafats hudayabiyahanskt formulerade fred till en öppet deklarerad vilja att utrota judarna och eliminera den israeliska staten.
Irans president sluter måhända ofrivilligt den språkliga cirkeln. Ahmadinejad vill eliminera sionisterna, men ser helst ett omedelbart eld upphör så att Hizbollah vid ett senare tillfälle kan utföra själva expedieringen. Ahmadinejad anser att Hizbollah ännu inte är starka nog.
I det sjunde århundradet stod Muhammed utanför Mecka och skrev under en fred som endast var till för att brytas.
I Ahmadinejads föreställningsvärd står nu Hizbollah utanför Tel Aviv och bör göra samma sak.
Ser man till vad som hänt i det offentligt valda språket talar Israels fiender idag klart och öppet vad de egentligen vill uppnå. Total utrotning och eliminering av staten Israel.
Jag är författare, vrider och vänder på ord. Denna förskjutning av valda ord i det offentliga rummet är ett faktum. Jag lämnar åt läsaren att ta ställning vad det kan innebära för tryggheten och den ”verkliga freden” i världen. Om en sådan sak som verklig fred finns.
Som författare är jag besatt av språk, hur det används. Tiderna, det politiska klimatet, olika trender, påverkar oupphörligen hur vi använder orden. Jag har ägnat några timmar att leta citat ur den ymniga floran från konflikternas mellanöstern.
Offentligt språkbruk från Israel 90-tal och till nu
Israel har sedan 90-tal talat om att undvika att skada eller döda civila. Man påstår att man utsätter egen trupp för fara hellre än att skada civila på motståndarsidan. Detta har näst intill blivit ett mantra. Israel går, enligt dem själva, extremt långt för att:” avoid civilian casualties”.
På detta plan står Israels språkbruk närmast still. De fortsätter att hävda, vi gör allt ”to avoid civilian casualties.”
Israels motståndare är många, jag väljer i det följande de mest kända och aktuella exemplen.
Offentligt språkbruk från Israels motståndare 90-tal
Arafat talade om politiska reformer av hans egen palestinska auktoritet och institution. Han talade om val.
Men framför allt. Arafat talade om fred med Israel. I talet inflikade han:
"Let us remember the truce of al-Hudaybiyah."
”Låt oss komma ihåg freden vid Hudayabiyah.”
Frasen slank igenom. Vi i väst tog ingen notis om den. Arafat måste fritt få referera till historiska freder, om han så vill. Och vem orkar gräva i historien? Den gäller väl inte nu?
Hudayabiyah var en liten oas som låg mellan Mecka och Medina. Jag vet inte om oasen finns kvar med det var på denna plats som Muhammed höll på att förlora ett slag. Han äskade att man skulle upphöra med stridshandlingarna. Muhammeds anhängare och folket från Mecka lade ned vapnen och de undertecknade ett fredsfördrag som löpte på 10 år. Efter två år ansåg Muhammed att han var så stark att han kunde anfalla Mecka. Han marscherade in i staden utan att möta allt för stort motstånd, eftersom han överraskade fienden.
Plötsligt, när vi känner till denna episod från sjunde århundradet blir Arafats val av historisk referens fylld av innebörd:
”Låt oss komma ihåg freden vid Hudayabiyah”, är inte längre en allmän syftning att människor i alla tider lyckats skapa fred. Snarare tvärt om. Fred betyder inte längre fred. Ordet fred får betydelsen; uppskjuten krigshandling.
Offentligt språkbruk hos Israels motståndare på 2000-talet
Idag talar inte Hizbollah längre om fred. De ägnar sig också mer sällan åt att tänka ut sublima historiska syftningar, sådana som Arafat ofta använde.
Förre ledaren för Hizbollah uttryckte sig mycket rakt till Israel vid ett tillfälle. Han sa:
”We are not fighting so that you will offer us something. We are fighting to eliminate you.”
Och så tidigt som den 22 oktober 2002 sade Hassan Nasrallah, Hizbollahs nuvarande ledare, till tidningen Lebanon’s Daily Star:”If they (the Jews) gather in Israel, it will save us the trouble of going after them world wide.”
Hassan Nasrallahs uttalande är det värsta jag hittat riktat mot det judiska folket sedan nazisterna tog makten i Tyskland och sedan byggde koncentrationsläger och genomförde förintelsen.
I ett tal inför de muslimska ledarna i Malaysia sade Irans president, Ahmadinejad, häromdagen:
"Although the main solution is for the elimination of the Zionist regime, at this stage an immediate cease-fire must be implemented."
Så ser förändringarna i språkbruket ut. Medan Israel står kvar på sin position och med en dåres envishet säger att de till varje pris vill undvika civila förluster hos motståndaren, har motståndaren gjort en glidning från Arafats hudayabiyahanskt formulerade fred till en öppet deklarerad vilja att utrota judarna och eliminera den israeliska staten.
Irans president sluter måhända ofrivilligt den språkliga cirkeln. Ahmadinejad vill eliminera sionisterna, men ser helst ett omedelbart eld upphör så att Hizbollah vid ett senare tillfälle kan utföra själva expedieringen. Ahmadinejad anser att Hizbollah ännu inte är starka nog.
I det sjunde århundradet stod Muhammed utanför Mecka och skrev under en fred som endast var till för att brytas.
I Ahmadinejads föreställningsvärd står nu Hizbollah utanför Tel Aviv och bör göra samma sak.
Ser man till vad som hänt i det offentligt valda språket talar Israels fiender idag klart och öppet vad de egentligen vill uppnå. Total utrotning och eliminering av staten Israel.
Jag är författare, vrider och vänder på ord. Denna förskjutning av valda ord i det offentliga rummet är ett faktum. Jag lämnar åt läsaren att ta ställning vad det kan innebära för tryggheten och den ”verkliga freden” i världen. Om en sådan sak som verklig fred finns.
onsdag, augusti 02, 2006
Att bilda sig en uppfattning
Efter 15 års slit med att få fram korrekt historisk information om Djingis Khan trodde jag i min enfald att det skulle vara lättare att få fram ”sanningen” i en nu pågående konflikt i världen.
Så är det inte.
All historieskrivning om Djingis Khan har varit negativ. Han var en slaktare. Han gjorde enbart skada i världen.
Det tog mig åtskilliga år att pussla ihop en ny och lite mer nyanserad bild av erövraren. Han har fortfarande mycket skit under naglarna och blodstänk på händerna, men det förbluffande är att han troligen också skapade den största och mest sammanhängande fred vi sett. Han öppnade handeln mellan Kina och Europa. Han införde lägre skatter och religionsfrihet.
Genom alla år har historiker och skribenter negligerat historiska fakta kring Djingis Khan.
Jag har kommit fram till att han dömts felaktigt. Det kanske inte spelar så stor roll i de flestas ögon. Men det gör det. Genom att nyansera bilden av bland andra Djingis Khan lär vi oss helt nya saker av historien.
Jag har försökt att ställa mig över konflikten mellan Israel och Hizbollah. Jag har intagit positionen att krig är fel. Alltså dömer jag båda parter, de har båda fel. Oavsett vem som gör vad. Det är pacifisten i mig som tar överhanden.
Tyvärr är denna hållning inte intellektuellt försvarbar.
Om vi ska kunna kräva av våra valda politiker att ta ställning, måste vi själva äga intellektuellt mod nog att ta ställning.
Men på vilka grundvalar ska vi ta ställning? Ingen av oss har fakta.
SVT:s bevakning och rapporter är ett skämt.
I mina ögon håller inte någon av våra stora dagstidningar i Sverige, som DN med flera, heller måttet.
På nätet hittar jag till och med indicier på att kända nyhetsbyråer och bildbyråer, sådana som Associated Press (AP), Reuters mfl verkar regissera bilder istället för att rakt av och naket ta de bilder de ska för att dokumentera en tragedi.
Tragedin i sig är redan ett faktum. En tragedi behöver inte regisseras. Ändå är indicierna sådana att detta regisserande troligen sker.
På så vis blir inte längre vår bildjournalistik trovärdig. Den levererar inte fakta, utan propaganda.
Den bästa sammanställningen över att detta troligen sker har jag hittat på länken:
http://eureferendum.blogspot.com/2006/07/milking-it.html
Och naturligtvis, ovanstående länk är ytterligare en ask i asken. Går den att lita på? I vilket syfte gör eureferendum denna sammanställning?
I objektivitetens namn, eller är det ytterligare ett utslag av propaganda?
Så är det inte.
All historieskrivning om Djingis Khan har varit negativ. Han var en slaktare. Han gjorde enbart skada i världen.
Det tog mig åtskilliga år att pussla ihop en ny och lite mer nyanserad bild av erövraren. Han har fortfarande mycket skit under naglarna och blodstänk på händerna, men det förbluffande är att han troligen också skapade den största och mest sammanhängande fred vi sett. Han öppnade handeln mellan Kina och Europa. Han införde lägre skatter och religionsfrihet.
Genom alla år har historiker och skribenter negligerat historiska fakta kring Djingis Khan.
Jag har kommit fram till att han dömts felaktigt. Det kanske inte spelar så stor roll i de flestas ögon. Men det gör det. Genom att nyansera bilden av bland andra Djingis Khan lär vi oss helt nya saker av historien.
Jag har försökt att ställa mig över konflikten mellan Israel och Hizbollah. Jag har intagit positionen att krig är fel. Alltså dömer jag båda parter, de har båda fel. Oavsett vem som gör vad. Det är pacifisten i mig som tar överhanden.
Tyvärr är denna hållning inte intellektuellt försvarbar.
Om vi ska kunna kräva av våra valda politiker att ta ställning, måste vi själva äga intellektuellt mod nog att ta ställning.
Men på vilka grundvalar ska vi ta ställning? Ingen av oss har fakta.
SVT:s bevakning och rapporter är ett skämt.
I mina ögon håller inte någon av våra stora dagstidningar i Sverige, som DN med flera, heller måttet.
På nätet hittar jag till och med indicier på att kända nyhetsbyråer och bildbyråer, sådana som Associated Press (AP), Reuters mfl verkar regissera bilder istället för att rakt av och naket ta de bilder de ska för att dokumentera en tragedi.
Tragedin i sig är redan ett faktum. En tragedi behöver inte regisseras. Ändå är indicierna sådana att detta regisserande troligen sker.
På så vis blir inte längre vår bildjournalistik trovärdig. Den levererar inte fakta, utan propaganda.
Den bästa sammanställningen över att detta troligen sker har jag hittat på länken:
http://eureferendum.blogspot.com/2006/07/milking-it.html
Och naturligtvis, ovanstående länk är ytterligare en ask i asken. Går den att lita på? I vilket syfte gör eureferendum denna sammanställning?
I objektivitetens namn, eller är det ytterligare ett utslag av propaganda?
Nyhets och ryktesflora blandas
Nätet skapar nya informationsvägar. Kan man lita på den information som ges?
Vem är ansvarig och ger ut nättidningen Adelaide now?
Jag fann den av en slump och har försökt kontrollera, men inte lyckats. (Mitt modem kopplas ideligen ned).
Under rubriken: "These are the pictures that damn Hezbollah" publicerar de bland andra denna bild:
Och länken till nättidningen:
http://www.news.com.au/adelaidenow/story/0,22606,19960056-5006301,00.html
Vem är ansvarig och ger ut nättidningen Adelaide now?
Jag fann den av en slump och har försökt kontrollera, men inte lyckats. (Mitt modem kopplas ideligen ned).
Under rubriken: "These are the pictures that damn Hezbollah" publicerar de bland andra denna bild:
Och länken till nättidningen:
http://www.news.com.au/adelaidenow/story/0,22606,19960056-5006301,00.html
tisdag, augusti 01, 2006
Mitt paradis och Quan
Vår son har äntligen fått ett namn. Det blir Odin.
Hans fullständiga namn är bestämt till Alf, Odin, Jojo Widén.
Idag trycktackande hustrun Odin omsorgsfullt innan jag åkte iväg till BVC med honom. Han vägdes och mättes och kontrollerades. På en vecka har han gått upp 300 gram.
Idag ville jag bara koppla av och fylla mitt liv med sådant skönt.
Och det har jag gjort. Vi har haft vänner på besök. De hade sina barn med sig. Alla barn fick rida på snälla hästen Görsli. Alla barn fick äta mat vid rymdraketbordet, jättespännande.
Alla var vi så lyckliga.
Fast vi bor strax under polcirkeln har vi just nu Medelhavsklimat. Och genast snubblar tanken iväg: Tel Aviv klimat. Qana klimat…
Jag kan inte släppa det. Hizbollah ställde upp raketramper i byn Quana i södra Libanon. Israel lokaliserade dem och släppte flygblad för att tala om att man tänkte bomba byn.
Så långt verkar uppgifterna vara korrekta och bekräftade.
Men vad hände sen? Stannade folk ändå? Stod ens raketramperna kvar och blev förstörda? Hölls folk kvar av Hizbollah genom försäkringar att källare och hus skulle hålla? Bombade Israel för tätt inpå det att man släppt flygbladen?
Egentligen spelar svaret ingen roll. Det är två parter som håller i avtryckaren; Hizbollah och Israel.
Israel vann ingenting på räden. Israel förlorade allt i räden. Femtio oskyldigas död är det sämsta som kan hända Israel och det bästa som kan hända Hizbollah.
För Hizbollahs del handlar inte kriget om människoliv. För dem är det inte ett krig utan ett PR-jippo.
Under tiden mal Israel på enligt den enda militära doktrin som står dem till buds: ”Vårt land är för litet att försvara vid gränsen, alltså går vi till attack och tar terräng så fort vi blir attackerade”.
Det finns en politisk följd av denna doktrin, som Israel också har anpassat sig till. Genom de senaste 50 årens krig har det blivit deras standardmetod. Den politiska doktrinen lyder: ”Vid krig; ta terräng och ockupera marken. Först så får vi något att förhandla om för att få bort vapen och hotbilder i vårt närområde. Avväpnas fienden, eller vi får till stånd ett fredsfördrag, får de tillbaka sin mark.”
I några enstaka fall har det fungerat. Till exempel erkände Egypten Israel och skrev på ett fredsfördrag. Egypten fick tillbaka sin mark.
Detta tänker jag medan mina barn och våra gästers barn rider och rusar omkring i solig och berusande lycka på vår gård.
Och sonen som ligger i skuggan och sover heter Odin.
Hans fullständiga namn är bestämt till Alf, Odin, Jojo Widén.
Idag trycktackande hustrun Odin omsorgsfullt innan jag åkte iväg till BVC med honom. Han vägdes och mättes och kontrollerades. På en vecka har han gått upp 300 gram.
Idag ville jag bara koppla av och fylla mitt liv med sådant skönt.
Och det har jag gjort. Vi har haft vänner på besök. De hade sina barn med sig. Alla barn fick rida på snälla hästen Görsli. Alla barn fick äta mat vid rymdraketbordet, jättespännande.
Alla var vi så lyckliga.
Fast vi bor strax under polcirkeln har vi just nu Medelhavsklimat. Och genast snubblar tanken iväg: Tel Aviv klimat. Qana klimat…
Jag kan inte släppa det. Hizbollah ställde upp raketramper i byn Quana i södra Libanon. Israel lokaliserade dem och släppte flygblad för att tala om att man tänkte bomba byn.
Så långt verkar uppgifterna vara korrekta och bekräftade.
Men vad hände sen? Stannade folk ändå? Stod ens raketramperna kvar och blev förstörda? Hölls folk kvar av Hizbollah genom försäkringar att källare och hus skulle hålla? Bombade Israel för tätt inpå det att man släppt flygbladen?
Egentligen spelar svaret ingen roll. Det är två parter som håller i avtryckaren; Hizbollah och Israel.
Israel vann ingenting på räden. Israel förlorade allt i räden. Femtio oskyldigas död är det sämsta som kan hända Israel och det bästa som kan hända Hizbollah.
För Hizbollahs del handlar inte kriget om människoliv. För dem är det inte ett krig utan ett PR-jippo.
Under tiden mal Israel på enligt den enda militära doktrin som står dem till buds: ”Vårt land är för litet att försvara vid gränsen, alltså går vi till attack och tar terräng så fort vi blir attackerade”.
Det finns en politisk följd av denna doktrin, som Israel också har anpassat sig till. Genom de senaste 50 årens krig har det blivit deras standardmetod. Den politiska doktrinen lyder: ”Vid krig; ta terräng och ockupera marken. Först så får vi något att förhandla om för att få bort vapen och hotbilder i vårt närområde. Avväpnas fienden, eller vi får till stånd ett fredsfördrag, får de tillbaka sin mark.”
I några enstaka fall har det fungerat. Till exempel erkände Egypten Israel och skrev på ett fredsfördrag. Egypten fick tillbaka sin mark.
Detta tänker jag medan mina barn och våra gästers barn rider och rusar omkring i solig och berusande lycka på vår gård.
Och sonen som ligger i skuggan och sover heter Odin.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)