Dialog - Ett vackert skört ting

Mitt i all förödelse har den vackraste dialog uppstått. Men hur skör är den inte:

Libanons regering har hittills avslagit FN:s fredsplan eftersom den indirekt tillåter israeliska styrkor på libanesisk mark. I detta läge säger Libanons regering sig istället vilja besluta att placera ut 15 000 libanesiska armésoldater i södra Libanon.

Som svar på detta säger Ehud Olmert, Israels premiärminister enligt AFP:
- Det här beslutet är ett intressant steg som vi måste studera och undersöka och titta på alla följdverkningar - för att se i vilken mån det är praktiskt genomförbart och inom vilken tidsram.

Jag håller andan. Efter att ha skummat av nätet och bara träffat på den ena konspirationsteorin värre än den andra, verkar det ändå finnas sansade människor kvar i världen.

Det började med att Hizbollah, helt oprovocerat sköt ihjäl åtta och tog till fånga två Israeliska soldater i en räd in i Israel. Resten känner vi till; i sin jakt efter Hizbollah har Israel snart slagit ett helt land i spillror. Igår hade 100 Israeler fått sätta livet till, medan Libanons dödstal var tiofaldigt; omkring 1000.

I detta bakvända krig, där världens nationer antingen tiger, som Sverige, eller förhalar FN:s arbete, som i en tyst överenskommelse: ”Låt Israel få lite tid att krossa Hizbollah, sen, när det hela är över, skickar vi dit lite första förband och några observatörer.”
Alla vet att det inte är vad som behövs. Libanon behöver få slut på bombandet NU. Och Israel behöver få garantier att Hizbollah inte kan avfyra sina missiler djupt in i deras land från södra Libanon. Det är den akuta situationen.

I detta läge gör Libanons regering något stort. En regering vars land är bombat sönder och samman, sträcker ut en hand. De säger: ”Okej, vi får ta risken i liv, i impopularitet och pengar att säkra vår södra gräns så att Hizbollah inte kan skjuta på vår granne Israel.”

Grannen Israel har inte bara just bombat sönder södra Libanon och södra Beirut, utan de fortsätter i detta nu och planerar dessutom en upptrappning.

Regeringen i Libanons utsträckta hand är märkvärdig.
Det är också stort av Israel att inte genast slå bort den.

Jag brukar inte be, men nu ber jag att Libanon och Israel ska kunna mötas och bygga upp så mycket tilltro till varandra att denna fredsplan går i lås. Det vore den allra bästa och elegantaste.

Så kan FN:s vetoländer få stå där med dumstruten.

Naturligtvis finns det hinder. Svåra och farliga hinder.
Ett av dem är ett sketet litet landområde som kallas Shebagårdarna.

När Israel drog sig ur Libanon sist bekräftade FN när ockupationsstyrkan lämnat sista kvadratmillimetern.
”Inte då”, skrek Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah, ”Israel ockuperar fortfarande en del av Libanons territorium, ett mindre landområde, "shebagårdarna", som ligger inklämt mellan sydöstra Libanon och sydvästra Syrien.”

Visst inte, svarade FN, Shebagårdarna tillhör helt riktigt inte Israel, men inte heller Libanon, enligt våra kartor tillhör området Syrien.

Syrien har hittills inte gjort något för att få tillbaka Shebagårdarna och gör man det nu klär Syrien av Hizbollah alldeles. Hizbollahs ”befrielsekrig” blir då på något sätt ännu märkligare eftersom den sista landremsa de bråkat om inte tillhör Libanon, utan Syrien.

Min oro kring detta är stor. Hizbollah har stöd av Syrien, men framför allt av Iran. Enligt mitt sätt att se, kanske även enligt Libanons regerings sätt att se efter dess senaste beslut, har Hizbollahs agerande förstört Libanon genom att provocera Israel till det.

Det sista Hizbollah, troligen även Syrien och Iran, vill är att detta går i lås. En fred sluten mellan Libanons regering och Israel vore direkt förödande för deras image.

Israel hade verkligen inget att vinna på att gå in i Libanon, mer än att försöka ta bort Hizbollahs nya missiler som hotade landet. Vid det här laget vet varje sansad bedömare att den här sortens militära våld endast föder en enda sak; fler anhängare till Hizbollah och liknande terroristorganisationer.