Inbjuden av livet

Jag gick ur svenska kyrkan i tjugoårsåldern. Innan dess visste jag inte ens att jag varit tvångsansluten och betalade kyrkoskatt till den församling vars gränser jag råkade bo inom.

Jag är medlem i svenska kyrkan igen sedan fem år, men med tvekan och jag besöker aldrig min församling. Sist jag var i kyrkan äcklades jag. Ingen glädje, ingen gemenskap. Ingen andlighet.

Jag är en andlig person.
Jag äger ett andligt rum.

Jag upptäckte det helt oförmodat när jag besökte ett ateistiskt seminarium i Skellefteå.

Där var två kvinnor på en scen som pläderade för att vi måste bryta kyrkans monopol. Vi måste genast ordna så att det kom till stånd icke konfessionella ritualer kring giftermål, dop, begravning, och så förstås en sorts borgerlig konfirmation när våra unga medborgare fyller 14.

De ateistiska kvinnorna gjorde en stor poäng av att människor behöver ritualer, däremot ingen tro. Tro var något för dem irrationellt och – tycktes det – obehagligt.

För att illustrera vad de menade och vad ungdomarna borde läsa tog kvinnorna fram utskrifter av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna; så ställde de sig på papperna.

- Detta är vår värdegrund! Ropade de i forcerat tonläge.

Något hos dem fick mig att slå bakut. Jag blev så förbannad att jag med buller och bång reste mig och lämnade salen, fastän jag satt på första bänk och måste bana mig väg genom hela folkhavet. Jag stod inte ut. Kvinnorna höll på att trampa sönder något. De ljög. Jag kände det. De bedrog både sig själva och andra.

Det handlade inte om att de drog kyrkan, kyrkorummen eller kyrkans ritualer i smutsen. Det struntade jag i. För mig handlade det om att det de sade och pläderade gjorde ned undret, miraklet att vara en levande människa som inom sig bär ett frö. Detta lilla embryo som kan växa och bli så märkvärdigt mäktigt att det förstår skönheten i poesi, hör det vackra i klockornas spröda klanger, men också ser när nästan är glad – eller lider.

Det krävs ett andligt rum för det. Glädje har inte med förnuft att göra, inte sorgen efter en saknad heller. Men då talar vi ännu endast om känslor, vilka i sig är större än intellektet och ställer till både mer lycka och fasa i våra liv än något intellekt kan göra, hur snillrikt det än är.

Varje gång jag upplever skönhet vet jag att ateisterna har fel, men det som berörde mig mest illa var ateisternas fullkomligt fanatiska tro – på sin sak. De sade det inte rent ut, men ville egentligen gallskrika: ”Det finns ingen Gud – och vi måste utrota honom inte bara inom oss själva, utan också förmå samhället som institution att göra det i alla.”

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är ett fint dokument, men det rymmer inget av den vibrerande skönhet mitt andliga rum förmår uppfatta. Däremot tror jag att det är just vårt andliga rum som skapat detta dokument åt FN. Det kommer knappast från byggnaden som står där i New York. Eller ur jorden. Eller framträdde i en fotokopiator av sig själv.

Enligt mitt sätt att se rymmer vi människor förutom våra fem sinnen även känslor och intellekt. Vi kan se, känna saker som kärlek eller ilska och vi kan tänka.

Men där finns något mer. Att upptäcka sin fjärde dimension, det andliga rummet, är inte svårt, och människan har pysslat med det i alla tider.

En del säger att de inte har någon tro alls, men går ändå omkring och litar på ”sin inre röst”.

Vi kallar detta fenomen så mycket. Inre röst, magkänsla. Samvete.

Vårt andliga rum påverkar oss mer än vi tror och rymmer en fantastisk värld av idéer.

Jag är inte mycket för religion, men det finns religiösa samfund som på yppersta vis odlar sina medlemmars andliga rum; och omkring dem blir världen blommande vacker.

Många som kommer i kontakt med sitt andliga rum känner en obändig lust att bedja till detta stora de erfar. I alla heliga texter talas det om att människan blir så extatiskt glad att hon vill lovprisa och besjunga Herren, Jahve, Gud, Allah, Shiva och, möjligen också på sin tid, Oden.

Själv ber eller lovprisar jag inte på det viset.

Just nu drivs jag istället att försöka förstå en konflikt jag inte kan förstå. Jag drivs att skriva om den. I sin förlängning hoppas jag att jag kan fånga ord som kan göra skillnad. Att formulera en tanke som kan stärka FN, eller göra det mer tarvligt att starta våld att till sist ingen vill göra det.
Jag samtalar således inte direkt till Gud, eller det stora sammanhang jag erfar, utan till människor.

Ja, det just nu enkelriktade samtal jag för på min blogg är min bön. För sedan jag började skriva om konflikten har besökarantalet per dag fördubblats, men kommentarerna försvunnit helt.

Jag tror. Jag tror på något större än det jag själv är, än oss alla.

Ibland, i sällsamma stunder har vi människor ynnesten att erfara en glimt av detta stora. Det händer mig i de vardagligaste stunder med barnen, ibland med andra varelser; som när en häst och jag plötsligt finner fullständig tillit till varandra och hästen blir rädd för ett ljud och jag lugnar den utan åtbörder, men med min blotta närvaro.

Förstå mig rätt, att hästen och jag påverkar varandra i positiv riktning, att jag kan ingjuta lugn i den, är inget mystiskt, men det är stort och är jag villig att ta emot det öppnar sig en större och rikare värld för mig, för oss alla.

Så bjuder livet in oss till ett väldigare och märkligare vara än det vi ser och förmår avkläda med ögat.

Tyvärr händer det att vi människor stänger till om vårt andliga rum. Vi upphör att samtala och börjar istället misstänkliggöra varandra, misstro varandra, till sist hata varandra.

En del påstår sig hata i någon Guds namn och vill förgöra andra människor som råkar bo på andra sidan en godtyckligt dragen gräns.

Att det är fel enligt min tro beror på att vi alla är del av ett gemensamt stort. Denna min tro gör det svårt att bevittna de krig som pågår.

När människan mördar förråder hon sig själv, sin nästa och det som är större än oss själva och som vi har gemensamt: Rösten inom oss, som i sådana stunder sitter ensam och instängd och övergiven i det andliga rummet; Gud, Jahve, Allah, Shiva och förr i tiden, Oden, Athon, Ramses, Zeus.

Om något eller alla gudanamn stör dig, välj gärna bort dem.
Men välj inte bort att bli inbjuden av livet.

Mitt skrivande: Min bön är förtvivlad. Den ser måhända nykter och klar ut, för jag väljer ett resonerande tonfall. Men det är förtvivlan.