fredag, september 24, 2010

Livslabyrint

Ur sporadisk dagbok 2010 09 23/24


samtidigt i ryssland 

man kan inte öppna världsperrongen
med dödens verktyg
det vill säga

den rusande frågan i natten
reser sig väldig i skälvande osmos
vattnen, träden, människorna

det slår mig hur obeständig min
ungdom i själva verket var

________

min stol står vänd mot fönstret
jag är trött fastän livet ännu
inte har  krävt allt
  
tingen trevar sig fram
jag tittar ut i septembernatten
en dömd flod och jag ser i just den framtiden
en fraktal som sinat

____________

jag är inte det jag ser i spegeln
jag är inte det som tar plats i världen

jag är något helt annat
en port till den djupaste skogen
svept i gråa skyar
_________________


anteckning 23:35

ur Koranen Sura 17
11: Människan ber om det onda liksom hon ber om det goda, eftersom hon är benägen att förhasta sig.
37: Trampa inte jorden med dryga översittarfasoner; du kan aldrig borra dig igenom dess innandömen och inte heller kan du nå högre än bergens krön.

imorgon måste jag kolla ordspråksboken, Bibeln.

____
och jag envisas att inte skriva prosa idag heller. Fuck my brain.

6 kommentarer:

Björn Felten sa...

Fullkomligt underbart! Men så vet du förhoppningsvis att jag fullkomligt älskar din synnerligen unika form av poesi?

Är det en världsalltets otroliga sammanträffande att du postade detta poem bara fyra timmar efter att jag fått min önskan, om att få en satirisk smisk på stjärten för det som jag anser vara ett av mina bästa blogginlägg någonsin, tillgodosedd?

Skulle du alltså råka hitta detta inlägg så hoppas jag att du är medveten om att det är en form av virtuell masochism och satir i kombination.

Anders sa...

hemkommen efter att ha hållit två föredrag dök jag in i knuff.se's gadget till höger i min marginal här på bloggen och såg att allas vår kära Magnihasa lyckats få ihop en klagan så djup att jag kippade litegrand efter andan. Han skriver hur du staplar obegripligheter på varandra och det som slår mig mest är exakt det att Magnihasa begagnar precis samma litterära grepp när han piskar den sk skiten ur dig.
Så är cirkeln sluten, giganternas kamp må fortsätta - och jag, den i den retoriska striden utpekade diktaren må dväljas i min roll som statist intill tidernas ände.

För att i någon mån ändå hävda poetens totala frihet över ord och över dogmatiskt uppritade gränser [för mig fiktiva och icke giltiga] kommer jag att inom snar framtid posta en liten ros, ett litet knyte med ord bara för glädjen att smeka den illuminerade tankefigur som däri kan vara inneboende.

Och faller knytet platt, då tål vi det, vi korkar inte upp för gravöl, utan till fest.

Björn Felten sa...

Ah ja. Illa synes den poet som väljer sin egen väg i kampen för ett erkännande, och därmed erhållandet av livslångt (plus 70 år) ekonomiskt oberoende.

Som jag kommenterade på den smiskande bloggen: "Poesi -- riktig poesi -- kan, och skall, ge en närmast sexuell hänförelse. Det är inte många poeter som klarar av det konststycket. De dyker upp ungefär vart hundrade år. Lenngren, Fröding och nu Widén."

Satir och virtuella lekar åt sidan, men i min lilla humlas opinionsvärld, så är poeterna -- riktiga poeter då alltså -- den viktigaste kulturyttringen vi har i vår lilla Homo Sapiens-värld.

Långt mycket viktigare än de så kallade musiker som ägnar all sin åt att remixa tidigare musikers alster och sedan kräva rätt till livslång utkomst för några veckors arbete -- oavsett vilka inskränkningar av allas våra mänskliga rättigheter till bland annat privat kommunikation.

Anders sa...

så härligt att humlan får sin nektar med orytmiska mellanrum här på denna blogg.

jag får i svaga ögonblick som detta för mig att kasta all skitig politik överbord för att liksom kapsla in mig i min egen lilla ordbubbla, för att ömsom krysta, ömsom låta det rinna som säd eller snor, för jag vill så gärna tillfredsställa ett mått av den hunger efter den sublima, närmast erotiska, utläsning sådana som du, detta fåtal i sin tur [presterar].
(ord inom hakar i brist på mer passande).

Nå, nu måste jag åter segla till den piskande bloggen!

Perra J sa...

Ber att få instämma med Felten. Fullkomligt underbart.

Poesi har en förödande kraft när den talar till - och kanske väcker - vår sanna Identitet. Eller är nära att väcka den. Det behövs så lite. Det är det som är så fantastiskt: Poesi är så lite. Det krävs ingen mångfald för att väcka oss. Ändå sover vi mestadels så vanvettigt djupt...

Poesi är yttersta koncentration. Men aldrig ansträngning.

Poesi är ren uppkopplig mot en inre källa. Den får aldrig vara ett snyltande på någon yttre källa. Poeter som inte klarar det här känner man igen direkt. Du är inte en av dem, Anders. Du har något som är rent, unikt!

För mig är Dan Andersson och Tranströmer bland de största. Jag är väldigt kräsen. Eller jag menar: Jag tar poesi på största allvar. Poesi handlar om liv och död.

Kipling är enorm. Robert Burns har sina glimrande stunder. Men Rumi, frågan är om någon överträffar honom?

Keep up the good work!

Anders sa...

@ Perra J (Även Björn F)

Poesi är på liv och död för mig.
Jag anser att jag är prosaist. Jag är skräckslagen - eller har varit skräckslagen - varje gång jag ger mig i kast med poesi.

För att komma runt detta har jag äntligen funnit delar av en strategi:

Jag försöker inte längre förverkliga min vision utan försöker förstå varför jag misslyckas.

På så sätt kan jag kasta mig in i en analys av misslyckandet istället för att bli förkrossad över att visionen gick i kras...

Jag "ser" visionen men sen är det stört omöjligt att återge den.

att skriva poesi är en omöjlig syssla - och vägen är full av frestelser, hur ofta faller man inte i fällan att skriva vackert, smetigt, skönt klingande istället för det råa ärliga som var visionen?

och när man efter många års skrivande och läsande har skaffat sig en del verktyg och redskap är det väldigt lätt att missbruka dem.

Ändå måste den där "synen" visionen så att säga renas och kristaliseras till någon sorts begriplighet ute i denna världen.

Kort sagt. Man kan bara misslyckas.

(det här ska jag kanhända blogga om någon gång:)