onsdag, september 01, 2010

Rom? Flytta! Sjuk? Skyll dig själv jävla vekling!

Tankspridd, vilket sällan känns särskilt storslaget.
Jag såg en affisch med röda tummar som pekade upp och ned, och tänkte att nu är det synd om de rödgröna. Eller snarare, det är synd att vi är på väg att förinta solidariteten alldeles i det här landet.
Mer direkt lider alla de som blir utförsäkrade i en ständig ström.
Men de som har jobb har givetvis mer i plånboken, bara de lämnat fack och A-kassa där avgifterna höjts. Men det är klart, snart har de råd att betala de privata sjukförsäkringar som måste till för att skapa den basala trygghet alliansen är i färd att demontera.

Det finns inget heligt längre, ens i det sekulära, det vi kallat liberalt. Vad ska jag säga om dessa tendenser? Jag känner mig obekväm och jag fortsätter att tycka synd om ett alldeles nyss hederligt folk som på detta sätt nedlåter sig att vackla, att falla för frestelsen. Den bekväma Judaspengen.

Det är skrymtarnas tid, armbågarnas tid.
Så för helvete din djävla vekling: Ge plats för dem utan skrupler! Låt dem få mer. Släng ut dom andra, särskilt om de råkar vara romer. Eller sjuka. Eller på annat sätt tillhör ett misshagligt kollektiv.
   Den svenska Liberalen Jan Björklund - det måste betonas - slickar sig om läpparna, för Sarkozy jämnar redan romska läger med marken och skickar romerna till Bulgarien, Rumänien, Ungern, vilket ger Europeiska unionens stadgade rörelsefrihet en ny innebörd så ironisk att det är ytterst få som orkar ta in hela vidden av denna ironi. Detta sker samtidigt som han inför krigmaskiner som hadopi och går vidare med Loppsi 2 för att kontrollera sina medborgare även på det digitala territoriet.
    Migrationsminister Tobias Billström (M) är inne på samma käcka taktfasta linje. 
     Man hissar sina banala och extravaganta fanor. Man hyllar - helt oreflekterat tycks det - minnet av en europeisk natt jag trodde vi hade lärt något av.
     Aldrig mer sade man. Nu samlar Berlusconi återigen romer och afrikaner i koncentrationslika läger. 


Kanske håller jag mig tankspridd för att stå ut, även om det varken är storslaget eller vackert. Och vad kan jag göra med min penna? Jag sitter här på min kammare med stora ögon så förskräckt att jag vill vira in mig själv i en spröd och oändligt vacker vaggsång, somna, för att vakna upp i en annan tid en solig dag fri från denna mardröm.

_________________

Media om valet; ab1, ab2, ab3, dn1, dn2, dn3, svd1, svd2, svd3, svd4, svd5,exp1, exp2, exp3,

4 kommentarer:

Mind sa...

Otroligt bra skrivet. Och sant.

Anders Nilsson sa...

Det är dags att öppna ögonen! Men vinner man val på det? Valstrategen gnuggar sina knölar och letar efter den urbana medelklassens intresse i saken.rhustr

Lars-Erick Forsgren sa...

Anders + Anders. Just det. Vinner man val på det?
Det är ju de enda dagens politiker tänker på.

Inte en tanke på att argumentera för en obekväm tanke, för ett ädelt mål. Oj så gammalmodigt det lät. Ädla mål.

Nej, makten är målet, och då är vilka medel som helst tillåtna.

Tror man.

Men ju längre man kör den vägen, ju värre blir reaktionen, explositionen.

Men läs norrbottens-piraternas ide om hur man bör använda FRA-lagen. Uppmuntrande. Det gäller bara att få riksdagsmajoritet för den...

http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2010/09/ett-fra-i-folkets-tjanst.html

Anders sa...

@ Mind. Tack!

@ Anders: Huvudet på spiken! När jag talar med de mer strategiskt tänkande handlar det bara om Stockholm...
Samtidigt förstår jag det på sitt sätt, vi måste vinna många röster där, annars vinner fienden...

Medelklassen rules. Fast samtidigt. Mina nyvunna kolleger på mitt nya jobb/praktikplats är ytterst mycket medelklass, men de vill inte det här. De vill ideal. De tror att borgarna håller på att slita isär samhället. Man vill solidaritet. Man arbetar även för dessa värden i vardagen i sin pedagogiska gärning på museet. Bla har man ett program som heter "På flykt" där man rollspelar hur det är att komma som flykting till Sverige, inte förstå någonting, träffa märkliga och kallsinniga tjänstemän, osv.

Lars-Erick. Vad har vi kvar av oss människor om vi inte längre kan tala om ädla ting? Intet.