Dexter

Jag följde min femåring till inskolning till förskoleklass idag. Vi byggde torn där kulor kunde åka nedför i långa slingrande banor. Sen, när barnen kände sig trygga i den nya miljön tog personalen över barnen och vi föräldrar fick träffa rektorn och andra pedagogiska representanter för skolan.

Vi informerades om skolskjutsar, försäkringar, skolplikt och förskoleklassens strävansmål, först i riktiga förstaklassen utsätts våra barn för "statens" verkliga mål, allt vi samhällsmedborgare anses måste kunna för att bli jag vet inte vad - Arbetare? Fria? Lyckliga?

Så kom det. En specialpedagog berättade om Dexter, det nya databaserade systemet där man både kan och vill kuna logga elevernas totala närvaro. Ända ned på minuten när. Registret med elevernas frånvaro och närvaro skulle läggas ut på kommunens hemsida. Man sökte sig nedåt i kommunsidans sökträd Kommmunen/Norra/Orten/Skolans namn.

- På så sätt kan vi fånga upp elever som till exempel är borta från gymnastiken säg 62%. Just idrott är vanligt att elever av olika skäl håller sig borta ifrån.

En förälder kontrade,  en jag känner och som inte på något sätt är politiskt intresserad. Han sa:
- Men vad fan! Ska dom inte få något spelrum? Ska jag som förälder kunna se att mitt barn valt att vara frånvarande en kvart hit och dit från en eländig lärares lektioner, en lärare som jag vet min pojke inte står ut med? Nu löser vi ju det där rent mellanmänskligt, jag och läraren och rektorn på den skolan, men kommer sådant i ett register blir det ju skit av det.

Skolan fortsatte att hävda att det var ett bra hjälpmedel och verktyg.
Jag satt och ruvade. Till slut sade jag:

- Jag förstår att ni i all välvilja vill ha verktyg för att fånga upp elever på glid. Men vem får rätt att titta på de här uppgifterna? Hur länge sparas de? Ni sade nyligen att allt på Internet sparas när vi pratade om Facebook och de faror för barnen det kan medföra för framtiden om de själva lägger upp tokiga tonårssaker där. Kommer det inte nu att bli så att kommande arbetsgivare och färsäkringsbolag och stat och kommun och polis i all tid kan gå in och titta i Dexter och se att just mina tre barn varit väldigt mycket frånvarande eftersom jag valt att uppfostra dem till anarkister, vilket jag tycker verkar bli ett allt mer överhängande behov.

Jag pausade, försökte kolla av att de förstod min lilla ironi, så sade jag.

- Ser ni inte faran? Ser ni inte att vi håller på att bygga ett totalt... Något ohyggligt... Som inte alls gagnar våra barn i deras framtid.

* * *

Här vet jag inte hur jag ska förklara. Rent dramaturgiskt tog samtalet en ny vändning, en vändning som jag i en roman aldrig skulle kunna skriva eftersom den var så osannolik.

Plötsligt säger både rektorn och specialpedagogen, som tidigare alltså lovordat Dexter inför oss föräldrar, att systemet precis höll på att implementeras över deras huvuden. De hade inte haft något att säga till om och nu höll de med om mina invändningar. De vände totalt 180 grader. De tyckte inte om Dexter. Vi satt och var rörande eniga om att kontrollen i samhället faktiskt hade börjat att få en obehaglig tendens mot det totalitära.

Nu funderar jag på den där vändningen. Ljög de för mig? Eller orkade de inte presentera det på annat sätt för oss föräldrar eftersom Dexter alldeles strax är en införd verklighet i min kommun? Jag tror svaret ligger i att de är tjänstemän. Har något beslutats så har de att följa beslutet.

Det är här det svåra börjar. En tjänsteman som inte följer demokratiskt fattade beslut av riksdag eller kommun underminerar den representativa demokrati vi har. Denna sköra tråd som är långt ifrån perfekt, men ändå lyckas få oss att leva i någorlunda fredlig samexistens.

Samtidigt, genom att lyda kan mycket ont komma till stånd. Och mycket ont har genom historien fått passera, just på grund av den förväntan som ligger på tjänstemannarollen och hur den ska utövas. Rektorer har att lyda sina styrdokument. Och den som sysslar med till exempel persontransporter har hatt följa sina styrdokument.  

Så var det till exempel med tågklarerarna under andra världskriget över stora delar av Europa. De såg till att tågen avgick i tid och inte krockade. Även tågen till Auschwitz, Treblinka osv kom i tid. 

Hur ska vi komma till rätta med denna lydnad som kan slå så fel?

Hur ska vi komma till rätta med lärare och rektorer och skolpersonal som inte vill eller orkar eller har förmåga att prata med elever och istället väljer att lägga tid på att föra in elevens frånvarotid i datasystem som Dexter?

Nästa steg är att våra ungar förses med passerkort. De stämplar in och ut till varje lektion. Tänk så praktiskt.


EDIT: Jag skrev ett tillägg här som blev så långt att jag valde att göra en ny postning av det. Läs gärna här.  

* * *

PS.
Om jag uppfattade namnet rätt när rektorn sade det får vi alltså till FRA och Datalagringsdirektivet och alla andra välmenande register nu även lägga Dexter.

Ähum, vem var terroristen sa du?

Videofilmer kan fabriceras. Lek med tanken att denna är autentiskt (jag lever i tron att den är det).

En undran växer i mig; är det så här man vill utplåna terrorismen i världen?

Det korta klippet blir symboliskt. USA och västvärlden har total makt, släpper lös den, skrattar sen lite eftersom det ser kul ut när bilen mosas av stridsvagnen.

Sen får politiker världen över för sig att de måste bygga FRA, Datalagringsdirektiv och gud vet allt. De påstår att de vill skydda dig och mig.

Jag börjar undra. Bygger man FRA av helt andra skäl? För om jag var taxikillen i denna film skulle jag förvandlas. Jag skulle inte sitta och chatta om saken över Internet. Jag skulle efter en period av djupaste vanmakt accelerera in i en vrede som skulle göra mig ostoppbar.

När DN som språkrör för särintressen spottar bloggosfären i ansiktet

Visst minns vi alla att DN skulle avslöja oss! Vi var köpta allihop. Vi leddes i koppel av makter som utnyttjade oss. Annars hade det enligt DN aldrig kunnat uppstå någon bloggbävning kring en så komplicerad fråga som FRA.  

Lite lustigt att DN skrev så om oss. Nu är det vi som måste söka svar på den ständigt gnagande frågan: Vem är det som leder DN i sitt koppel?

Vem eller vad är det som får DN att manipulera fakta för att därmed försöka styra opinionen?

Idag skriver min bloggvän Johan träffsäkert om detta. 
För att förstärka och påvisa (och sprida vidare) den trista publicistiska sed Dagens Nyheter allt mer utvecklat kopierar jag nedan min väns bloggpost rakt av.

__________

"Tyskland underkänner, Sverige drar i långbänk. EU:s datalagringsdirektiv bör göras om, men Sverige kan inte strunta i unionens beslut skriver DN Ledare idag.

Jag blir inte riktigt klok på vilken position DN Ledarredaktion intar, men jag ger DN rätt i en sak. Att datalagringsdirektivet och lagstiftning på Europanivå inte får låta sig påverkas av vilken nationell regering som för tillfället har makten i respektive medlemsland.

Men åter till DN position. För jag har inte alls glömt bort (jag har ett långt och skoningslöst minne när jag anser mig utsatt för en orätt, annars är minnet mest som ett durkslag) att DN såväl som på ledar- som på nyhetsplats försökte misstänkliggöra den svenska bloggosfären för att vara mutad. Du hittar artiklarna där DN låter detta vara gällande  här och här.

DN är i mina ögon den sista att försöka himla med ögonen och säga sig vara integritetens främste försvarare med sin historik. Om DN med någon trovärdighet vill ge sig in i debatten igen så bör dess redaktion dels följa upp den utlovade artikelserien med den tredje, och utlovade, sista artikeln som skulle ”avslöja” bloggosfären. Om DN inte mäktar med detta så är annars en förklaring och kanske en ursäkt både klädsam och på sin plats.

Jag upplever nämligen att DN mer och mer rör sig i en riktning mot en uttalad politisk agenda och språkrör för särintressen. En utveckling där värderingar av nyheter mycket uttalat visar inslag av politiska prioriteringar. Opinionsundersökningars publicitet är ett talande exempel. Så fort (S) visar minussiffror inom den statistiska felmarginalen talas om ras, när S-V-MP inte är eniga talas om sprickor. När å andra sidan samma förhållanden återfinns i Alliansen så försvinner det i notiser eller att oenigheter beskrivs som ”idéutveckling och kreativa samtal”.

Här skiljer sig de stora dagstidningarna åt. SvD, vars ledarredaktion jag minst av allt kan sägas sympatisera med, har inte den koppling till nyhetsbevakningen som DN uppenbarligen har. SvD, inklusive ledarredaktion, skall ha all heder och respekt för den journalistiska tradition som SvD, i mina ögon, är den främste representanten för.

Väl så, men i mitt fall väntar jag fortfarande på bevisen som DN utlovat. Minnet är som sagt, både skoningslöst och långt – nästintill tjurigt, när jag upplever mig själv eller någon annan (i detta fall bloggosfären som kollektiv) blir illa behandlad.

Annat:  Dagens media, SvD, SvD2