lördag, juni 03, 2006

Det ensamma åstadkommandets gemenskap


Jag har inte några åsikter utan är ambivalent. Att borra sig in i sin egen text, egentligen att skärskåda sig själv, att producera skönlitteratur är ett älskligt ställe att vara; där har jag full tillåtelse att uttrycka min ambivalens. Vad vi gärna glömmer är att tvärsäkerhet och fundamentalism är nära grannar till varandra.

Ett populärt uttryck är att en del av livet består i att söka sig själv, finna sig själv, alltså att hitta den identitet man i själva verket är. Det är en fullständigt meningslös sysselsättning. Man kan bara vara den man är. Det är och kommer aldrig att bli något man kan leta efter och finna.

Intressantare vore att ringa in och identifiera vad som är det goda i människan. I sig själv, i andra.

Det viktigaste är att vara sanningsenlig när det gäller de egna sinnesintrycken. Vi människor vet ingenting, vi validerar livet, vad som är rätt och fel, genom våra känslor, inte genom logik, än mindre utifrån regelverk. Bokstavstro är en så felaktig väg att gå att i profana sammanhang måste vi välja ord som gräslighet och ohygglighet för att täcka in det avstånd vi känner. Starkare än så kan vi inte uttala oss så länge vi tror att varat endast är världsligt, inte innefattar andlighet. I andliga sammanhang kan vi emellertid benämna bokstavstro som varande en grov synd.

Ibland får jag för mig att alla borde skriva, att skriva är känslornas ständiga vägning, hela tiden hamnar jag i osäkerhet och det är först genom idogt eget skrivande jag kommer fram till det jag åstundar, en sorts biprodukt fälls ut, och långsamt bildas min alldeles egen värdegrund mitt i detta kaos av ambivalens, utan att jag för den skull fortfarande vet något säkert. Detta vankelmod, som de flesta flyr, är det största och högsta i mitt liv. Egentligen vill jag ständigt befinna mig i dess mitt, mitt i sökandet. Men det finns en sorts avigsida, en tyngd som sänker sig över mig - och som driver mig vidare. Det är alldeles onyttigt och onödigt det jag gör, så vitt det inte faller ut något bra. På så sätt är skrivandet sammankopplat med ett åstadkommande. Jag måste få till stånd något som är värdefullt för andra, annars är min sökande gärning förgäves.

Mitt i det ensligaste jag kan företa mig, att koncentrerat reflektera känslor och skriva, återupptäcker jag ständigt: Vi finns för varandra.

5 kommentarer:

Helena von Hofsten sa...

Ja, så lika ter vi oss i all vår avkläddhet, precis som du säger i din rubrik.
Fint!

loppann sa...

Berörd... det kanske är så att det inte tjänar något till att leta efter "sig själv" utan det kanske handlar om att uppmärksamma sig själv - att våga se liksom!

Anders sa...

helena:
Hm, just nu börjar jag grott in mig. Med det menar jag att jag får allt svårare att puttra trevligheter att lägga upp på exv en blogg. Jag vill ta mig tid att tänka, reflektera.
För mig handlar det då om ett annat medium. Jag samlar nog tankar till en ny bok, fastän jag inte riktigt vet om det ännu.

Anders sa...

loppan:
Psykologer av den analytiska skolan blir alldeles säkert rosenrasande över det här inlägget där jag säger att det är meningslöst att "leta efter sig själv". Det är ju deras levebröd.

Vad de inte förstår är att jag inte har någon åsikt om deras jobb. Kanske kan det leda till något bra i vissa fall, i andra leder det inte till någonting.

Vad jag däremot "vet" ur filosofisk synpunkt är att vi hela tiden har ett VAL.
Att välja att uppmärksamma sig själv är i mina ögon ett gott val.

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.