torsdag, juni 01, 2006

"Det handlar om liv"

(clic to enlarge)

Malmö stad har bjudit in mig att hålla föredrag på en seminariedag om klimat och livsstil. Med våra koldioxidutsläpp håller vi på att förstöra vår egen planet. En del forskare hävdar att läget är alarmerande, andra påstår att växthuseffekten inte händer, att det snarare rör sig om naturliga fluktuationer, att klimatet alltid har varierat på jorden. Mitt uppdrag; att ge en historisk vision av hur mänskligheten parerat klimatproblem tidigare.

Sist jag åkte tåg fanns det eluttag med 220 volt vid varje sittplats. Nu visar det sig vara X2000. Inga eluttag, istället finns trådlöst nätverk och uppkoppling mot internet, vilket jag inte har någon nytta av. Datorn dör efter två timmar. Batteribrist. Synd eftersom tåget blir ordentligt försenat. Med eluttag hade jag kunnat jobba i åtta timmar. Jag sitter och dåsar och har det outsägligt trist.

Stockholm central. Jag letar eluttag. Till sist hittar jag ett och sitter på golvet och jobbar någon timme tills nattåget till Malmö dras fram. Eluttag är den nya bristvaran. Man får leta som en tok innan man hittar dem. I sovkupén finns eluttag. Det funkar fint till datorn, även om det står varningstext ”Endast rakapparat”.
Jag jobbar långt in på natten. Med två barn hemma är det svårt att förbereda föredrag, få till ett bildspel med över 90 bilder. Efter 19 timmars tågresa stapplar jag av på centralstationen i Malmö, tar sikte på Savoy Hotel för frukost som inkluderats i biljetten.

Tio minuters promenad och jag är på Filmstaden. Jag står först på programmet och kör in mitt USB-minne i arrangörens dator, på med en myggmikrofon och så är det bara att börja. Jag målar med ord och bild upp en 12000 år lång exposé. Jag berättar hur den ”mongolida” folkgruppen genomför sin folkvandring över Berings sund för att till sist hamna i Sydamerika. Jag avslutar med Djingis Khan.


Applåder och en publik som köper slut på de böcker jag släpat med mig. De som inte får böcker beställer. Jag ler och konverserar och det är roligt alltsammans, men samtidigt är jag så övertrött att jag inte kan räkna växelpengar. Jag kan inte hålla reda på bokbeställningar heller, utan börjar istället ge bort bokmärken där min webadress finns.

Paus. Jag häller i mig två snabba kaffe. Folk piggar upp mig med att säga att föredraget var spännande, bra. Jag känner att jag kanske kommer att orka dagen. Nästa talare är Krister Wiberg, professor i arkitektur. Han är lugn och jovialisk på scen. Ger ett trevligt intryck, men han framträder denna dag oprofessionellt. Han kan inte hålla tiden, i själva verket har han material för tre timmars föreläsning när han ska hålla en timme. Han lyckas inte sy ihop det och summera. Synd, för hans material är bra, intresseväckande. Jag hade gärna tagit del av de kunskaper han bevisligen besitter, men inte lyckades sovra fram. Det hela blir rätt flackt.

Bi Puranen, framtidsforskare, är som ett engagerat duracellbatteri på scen. Rapp, koncis, men arbetar även skickligt med känslor. Det gör inte så mycket att hon inte lyckas få projektorn att fungera tillsammans med sin appledator. Visst är det konstigt, vi kan ta oss till månen, men inte få datorer av olika märken att kommunicera med en och samma projektor.

Lunch: Jag äter i sällskap med en av åhörarna, en intelligent ung kvinna. Hon har otroligt vackra ögon. För en tio år sen hade jag fallit pladask och blivit trånsjuk. Det stora nu är att jag njuter av hennes livliga och engagerande sällskap – och det är bra med det.

Egentligen hinner jag stanna för att lyssna till Christer Ljungberg, VD för Trivector Traffic, Catarina Rolfsdotter-Jansson och Anna-Lisa Linden, professor i sociologi, men min hemlängtan och saknad är så stor att den drar mig iväg mot Kastrup. På tåget över Öresundsbron träffar jag två grabbar. De snackar invandrarsvenska, när de slår sig ned mitt emot mig. Den ene säger: ”De tjäna jävla bra pengar när de byggde bron”.
Den mörke svarar: ”Man, det handlar inte om pengar. Det handlar om liv”.
Hans ord drabbar mig. Jag frågar om jag får fotografera dem. Det får jag. Sen frågar jag om varför det handlar om liv. Han berättar att det hände dödsolyckor vid brobygget, något jag inte visste. Han har rätt, hans värdegrund är sund; vad är pengar mot risken att förlora livet?

Medan jag letar efter min Gate på Kastrup ekar grabbens ord i mig. De var utsagda med sådan självklar auktoritet: ”Man, det handlar inte om pengar. Det handlar om liv.”

Varför gör jag de här vansinnesresorna? Resan tar 32 timmar från hemmadörr till hemmadörr. Jag tillryggalägger 240 mil. Jag håller ett föredrag i 60 minuter på ett seminarium om klimatförändring. Seminarier är till för att människor ska mötas och utbyta erfarenheter. Och så blev det även denna gång. Seminariet var lyckat. Men de ord jag kommer att bära med mig är grabbens. De sammanfattar på ett elegant sätt det systemfel vi väljer att leva i. Vi fortsätter att jaga pengar och bekvämlighet och riskerar livet på hela vår planet.

10 kommentarer:

Åsa Mitt i Världen sa...

För att ge en glimt av något som är större?

Kan det vara svar på din fråga. Om det just handlar om liv och viktiga frågor, om man har något viktigt att säga, så måste man ibland sprida glimtar av sig själv, för att fånga in rätt personers intresse.

Men jag håller med om att det ibland är mycket tid som går åt till förberedelser och resa för att sedan nå ett klimax på en pyttekort stund…

Fast det är ännu värre om man är inbjuden till morgontv - har du varit med där? Då får man knappt 5 minuter och så hinner de bara fråga de allra ytligaste och ointressantaste frågorna om det man har gjort. MEN man får synas.

Alla möten med människor är ett vågspel, men det är viktigt att exponera sig för människor för att bygga upp kontakter som kan leda vidare till något som man aldrig kan räkna ut på förhand.

Anders sa...

Åsa: "För att ge en glimt av något större?"
Jo, så är det. Och dessutom; för att få glimtar av andras kunskap, liv.
Det uppstår trots allt möten när man reser.
Och jo, jag har varit i TV. Särskilt kring min debutroman "Månskensligisten" var jag i TV väldigt mycket, satt i alla Go'morronsoffor, och som du säger man syns ett tag och de skrapar lite på ens fernissa.
I en radiointervju i P3 koncentrerade sig reportern på att jag hade så i hennes ögon "hårda" byxor. Jag bar M59, alltså försvarets gamla uniformsbyxa. Brallorna och mitt rakade huvud kunde inte släppa den här reportern. I hennes ögon såg jag ut som en skinnskalle. Intervjun pågick i 40 minuter. Halva tiden fick jag parera idiotfrågor om mina gröna brallor. Hon ville inte fatta att jag hade köpt dem för
1) De var billiga.
2) Det är de skönaste brallor jag känner till.
3) De är praktiska med sina fickor.
4) De håller längre än alla andra moderiktiga brallor som kostar fem gånger mer...
Tja.
Även när jag var med i Bokbussen, ett rätt så kulturellt program blev det mest struntprat...

Åsa Mitt i Världen sa...

Stackars dig! När jag har på mig gröna militärbrallor tycker folk att det typ är ”gulligt och tufft”.

:-)

Anders sa...

Ha! Där ser man! Jag kanske får skaffa mig en fläta, men det blir nog lite svårt eftersom jag rakat mig, inte för att vara tuff, utan för att jag är fåfäng. Så fort håret började bli tunt tog jag bort det helt. Det var det enda raka, ansåg jag. Såg för taskig ut i munkfrisyr! Och tupé är helt uteslutet! Men kanske går det att samla till en hårpiska, som mongolerna hade på 1200-talet, även kineser.

PatrikP sa...

Oj, vad jag skulle vilja se dig i en fläta! =)

Det låter ändå som att det mötet var värt de 32 timmarna och 240 milen...?

Jag skulle vilja hör dig föredra någon gång.
Bokningar i närheten av Stockholm på gång?

Åsa Mitt i Världen sa...

Jag röstar på mogolisk hårpiska!

Anders sa...

patrikp:
Just nu inget inplanerat i Stockholm. Tyvärr.
Och jo. Det var värt resan. Fina möten kom till stånd, särskilt det spontana mötet på tåget till Kastrup. Men en sak föll bort när jag skrev. Är det försvarbart att resa 240 mil för att prata om att vi bör minska koldioxidutsläppen...
Hur mycket CO2 bidrog inte denna resa med...

Åsa och Patrik: Jag ska höra med hustrun om jag inte kan få spara ut en hårpiska! Hon har varit lite anti förut, men vem vet?!

Åsa Mitt i Världen sa...

Nästa gång får du ta hästen ner och inte mata den med bruna bönor innan! Man kan bli tokig på sådana här resonemang. Minns en tjej som hade ångest över huruvida hon skulla ta bilen och köra 2x4 mil för att plocka blåbär och göra sin egen giftfria blåbärssylt, eller om hon helt enkelt skulle köpa sylten – vilket påverkade miljön minst?

Nu när oljepriset stiger hela tiden har jag svårt att se hur teknikerna ska kunna låta bli att utveckla andra energisystem. Bilar med miljötänk tycker jag har fått ett lite uppsving just i år.

Om tio år tror jag att vi lever med andra energivillkor.

Anders sa...

Åsa:
Det är en ritt jag skulle vilja göra!
Distansryttare tar sig ca 16 mil inom ett dygn med en häst.
Tänk att byta häst säg var 4:e mil och se hur fort man kan rida halva Sverige t.o.r.

Vad jag inte förstår är att man inte satsar mer på rapsolja. Det går att elda rapsolja i villapannor, samt köra dieseltraktorer på det. Nästan enda grejen man behöver göra är att förvärma rapsoljan till ca 70 grader för att den ska få liknande viskositet som diesel.

Var sitter haken för rapsolja???
Varför utnyttjar och utvecklar man inte den mer? Spillet som blir över när man pressar rapsolja blir fantastiskt fint kraftfoder till kor mm.
Med nuvarande teknik får man fram rapsolja till ca 7:-/litern.

Anonym sa...

Here are some links that I believe will be interested