I dessa dagar vet man aldrig. För hustruns humör är som det brukar vara efter förlossning och i början av amning: fullkomligt oscillerande. Den typ av skämt som annars alltid leder till hjärtligt skratt kan utlösa störtfloder av ohejdbara tårar. Andra vändningar är mer brutala:
- Får jag ta en folköl till maten?
Jag får en kall blick, sen tårar, därpå isande ord:
- Du älskar inte mig längre.
- Men kära vän…
- Du bara super och tar inget ansvar. Du vill inte ens ge din son ett namn…
- Vi håller ju på att hitta ett namn. Det är en process. Vi gör den GEMENSAMT.
- Du struntar i oss…
Jag har lärt mig. Sådana här lägen går inte att argumentera sig ur. Att säga att en folköl inte gör en fylla är fullständigt meningslöst. Det finns bara en sak att göra: Vänta en stund och se om hormonerna svänger åt andra hållet, då kan jag dricka min folkis, i annat fall är det bäst att följa ett annat schema: Hälla ut folkölen, klappa, krama, smeka hustru medan man hittar på tretusen nya pojknamn.
Det finns en tredje lösning som jag tar till när hustrun prövat mig över alla rimliga gränser: Jag lämnar henne helt sonika mitt i hennes elände. Jag går och gör något annat, så får hon gråta ut några deciliter hormoner. Efter en femton minuter brukar det vara lagom att smyga in till henne igen. Oftast finner jag henne på ett strålande humör. Det här tricket fungerar eftersom hon är dimmig av bröstmjölk, hon minns inte ens att hon nyss grät över att jag var värsta suputen. Det kan mycket väl hända att hon rent av säger:
- Ta dig ett glas vin till maten du som får!
På detta vis fördriver vi våra dagar. Och jag är djupt tacksam att min svägerska är här. Hon är lyhörd som få och hjälper mig ut ur minfälten så gott det går. En av de värsta stridszonerna heter mat. Hustrun behöver mat rätt som det är och mest hela tiden och finns det inte mat tillgängligt inom bråkdelen av en sekund bryter hon ihop. Det är bara att leverera.
Tanken slår mig: Skulle jag orka ha en igel hängande på mig dygnet runt som suger och suger och suger… Och håller mig vaken?
Jag är klent byggd på det viset. Jag klarar inte att vaka.
Hustrun vakar och vakar.
När hon kommit ur sina hormonsvallningar ska hon få en medalj.
2 kommentarer:
Aj aj sådant hade jag nästan glömt, men jo det tar på en speciellt de första månaderna. Konstigt att man glömmer sådant igentligen, för man tror ju inte att det ska gå över då man är mitt inne i det...
Hustrun tar det faktiskt väldigt bra. Och idag har vi haft en helt "plan" dag, dvs hon har inte svängt!!!
Skicka en kommentar