Landet som flyter av honung

I London 1982 träffade jag en ung kvinna. Hon var född i Beirut och feminist. Hon var mycket framgångsrik i det nya landet. Hon bar ingen slöja utan klädde sig kvinnligt raffigt. Hon hade flytt sitt hemland, inte för att Israel vällde in med stridsvagnar, utan för att hon inte stod ut med en del av de män av hennes eget folk som var styrande. Än mer sorgsen blev hon när vi kom in på de olika fraktionerna.

Kanske nämnde hon Hizbollah, jag minns inte. Kanske fanns inte Hizbollah på den tiden och det var andra grupperingar som fyllde Hizbollahs förfelade roll i samhället.
Ja, det var så hon uttryckte sig när hon för den naiva och oförstående svensken försökte förklara. Hon fortsatte, som tänd av en förtärande inre eld:
- De är vettlösa fascister som inte har något mål bortom att spränga sönder allt och alla.

Till en början kunde jag inte ta in hennes ord. Hon var så hätsk, nästan hatisk. Inte mot Israel, utan mot delar av sitt eget folk.
- Är du muslim? frågade jag.
- Ja. Och feminist.
- Och du kallar dina trosbröder för fascister?
- Jag försöker få dig att förstå att deras aktioner inte har någonting med vare sig min religion, mitt land eller mitt liv att göra.

Hon ville ha ett fritt och demokratiskt land. Och vad religion beträffar fanns det bra och dåliga shiamuslimer, bra och dåliga sunnimuslimer. Det fanns sufister som var bra, men också dåliga. Hon var muslim ungefär som jag är kristen. Hon fingerpekade till och med ut korstågen åt mig, som jag tog avstånd ifrån – och Nordirland.

- De här grupperna är fascistoida. De vill ha något ’rent’, en ren ras, en ren religion. Påstår de, men i själva verket finns det ingen utanför deras lilla grupp som vill samma sak. De är ensamma despoter och vill tvinga ett helt land in i något som känns avskyvärt för alla.

Något sådant sade hon mig. Orden var inte så svåra att förstå, intellektuellt förstod jag ganska väl. Men jag kunde inte förstå den unga och vackra kvinnans livsval. Att fly sitt hemland är en stor sak, särskilt som hon ofta föll i gråt över att behöva göra det. Det var i vart fall vad hon sade.

Hon längtade hem, till familj, till vänner, till dofterna och de många blommorna på gården. Hon sade att i Beirut älskar man blommor. Mest hela tiden var hon livlig och hennes ögon spelade och glittrade, men rätt som det var, särskilt när vi kom att tala om hennes hemland, kom en kolsvart sorg in i dem. Det var outhärdligt att se.

Häromdagen talade jag i telefon med Puttes Universum.
Han hade precis vinkat av en annan kvinna som skulle hem, till Beirut. Fast jag satt och småpratade med en vän, som i förbifarten råkade berättade om en för mig okänd kvinna, blev jag konsternerad. En kvinna i världen skulle hem. Hon skulle hem till ett Beirut där bomberna faller. Jag kunde inte låta bli att fråga vad hon ansåg om Israel:
- Hon tycker givetvis inte om det som händer, men hon förvånade mig genom att ära Israel.
- Hur då ära?
- Hon ansåg att Israelerna till skillnad från Hizbollah respekterar liv. Hon sa, vi får inte glömma att Hizbollah har dödat 8 och tagit till fånga 2 israeliska soldater. Israel står inte ut med det. Varje människoliv är så mycket värt för dem.

Den okända kvinnan respekterade sin fiende eftersom denne respekterade människoliv.

Jag kände att jag snuddade vid något stort. Kvinnan från Beirut förstod och aktade Israels gärning, även om hon inte tyckte om den. Till Putte hade hon resignerat sagt:
- Hizbollah säger sig strida för vår sak men respekterar inte liv, inte ens sina egnas liv, våra liv.

Sedan sade hon något som fick mig att minnas mitt samtal i London 1982. Två kvinnor från Beirut, som skiljs åt av 24 år och har flytt till två olika städer, London och Stockholm, sammanförde de mest fanatiska grupperna, de som sänder iväg självmordsbombare, i ett ord.
- De är som cancersvulster i samhällskroppen.

Jag har försökt, men kan inte förstå, hur någon kan ta till sig en ung människa som adept, i enda syfte att utbilda denne till självmordsbombare. Det är ett offer av liv som går över mitt förstånd. Jag kan inte ens greppa det i min idévärld. Det är så fasansfullt cyniskt och kontraproduktivt och vettlöst idiotiskt att jag förstummas. Jag har läst Koranen. Jag finner inte stöd för detta agerande någonstans.

Lika vettlöst är det att avlossa en katuscharaket i skydd av ett bostadsområde och sedan springa därifrån. Man vet ju att strax efter svarar Israels artilleri genom att utplåna hela kvarteret. På så sätt är katuscharaketerna inte ett vapen som riktas mot israel. Katuscharaketerna dödar det egna folket, som man säger sig kämpa för.

Varje krigare som har ett ärligt och ädelt uppsåt beter sig annorlunda. I ett krig där man vill vinna respekt och hela sitt folks hjärta väljer krigaren att utse en folktom krigsskådeplats där han drabbar fienden. Hizbollahs taktik är en annan. De tvingar sin motståndare att inte svara alls, eller motvilligt dra in oskyldiga i kampen.

Om målet är att utplåna den för dem så förhatliga staten Israel har man valt fel taktik. Istället för att försvaga motståndarens vilja och militära förmåga höjer Hizbollahs klumpiga agerande Israels stridsvärde på alla plan. Hizbollah ger hårda israeliska politiker på högerkanten mer luft under vingarna och skapar större politiskt spelrum för att ständigt höja redan höga försvarsanslag.

Hizbollah saknar inte bara en välgrundad strategi, utan äger även en genuin motvilja att se verkligheten som den är. Ville Hizbollah verkligen nå ett sådant stort mål som att utplåna staten Israel skulle de genast upphöra med sina små meningslösa terrordåd och istället försöka uppnå starka förbund med Syrien och Iran. Sen, efter tio års tankearbete och med ordentligt utarbetande planer skulle de attackera ett försvagat och sovande Israel.

Det finns andra val. Hizbollah kunde istället för att anstränga sig varje stund att sprida skräck och pina börja en kreativ kamp. De kunde säga: Låt oss bygga ett högre och bättre välstånd åt vårt folk än Israel lyckats med. Istället för att vara avundsjuka ska vi bräcka dem, bli bättre inom alla områden. Vi tar och börjar med vård, skola och omsorg, samtidigt bygger vi upp vår industri och skapar nya företag. Om tjugo år ska vi ha världens bästa skolor och vara det företagstätaste landet i regionen.

Jag måste erkänna. Eftersom jag håller Hizbollahs metoder för befängda och deras mål och syfte så dunkla och att jag inte ens anar dem, förmår jag inte känna någon som helst sympati för deras så kallade kamp. Än mindre kan jag leva mig in i hur de tänker. Ren dumhet är alltid svår att förstå.

Utan att ta allt för mycket ställning försöker jag istället förstå Israels agerande, denna stat som vilar på två så ofullständiga och osäkra fundament som legenden om flytande honung och verklighetens flytande blod. Landet har en kort men våldsam historia:

© David Rubinger

År 1948. Israeliska soldater i ett skyttevärn, de har precis fått ett land till skänks av världssamfundet. Strider uppstår eftersom det redan bor människor i landet. De lider nöd på alla sätt, särskilt är deras beväpning aldrig tillräcklig och till stora delar insmugglad. Israelerna slåss för sin självständighet, och vinner den rent militärt, med världssamfundets godkännande, men utan att grannländerna erkänner Israel som stat. Spänningarna mellan länderna i regionen tilltar med åren.



Under hela 60-talet lider Israel akut brist på vapen, de är omgivna av grannar som inte vill erkänna dem, samt är mycket starkare i materiel och numerär. I slutet av decenniet chockerar Israel en hel värld, som fylls med fasa men också beundran eftersom man fullkomligt krossar sina fiender i sexdagarskriget. Bilden: Stupad egyptisk soldat i Sinai 1967.


Under tidigt 70-tal genomför Egypten ett blixtanfall genom Sinai och tunga pansarstrider brakar samtidigt lös vid Golanhöjderna. Israel som inte mobiliserat då deras underrättelsetjänst gjort felaktiga bedömningar är under några skälvande dygn på väg att falla, anfallna från två håll, som de är. Stridsledningen är oense hur de ska disponera försvaret eftersom det är otillräckligt hur de än grupperar sig både i Sinai och vid Golanhöjderna. Generaler på plats i Sinai, bland andra Sharon, iscensätter en fullkomligt vanvettig motoffensiv. Pansarstriderna i Sinai bedöms av vissa som de största och värsta i mänsklighetens historia, värre än vid Kursk under andra världskriget. Israel segrar mot alla odds, trots ett svårt numerärt underläge. Och trots segern ger Israel tillbaka Sinai till Egypten. Med oljekällor och allt, oljekällor som gjort Israel självförsörjande. Hemmaopinionen har svårt att förstå sina politikers eftergifter mot de hotfulla grannarna. Turbulens i de politiska leden följer.


Under 80-talet börjar en del experter och bedömare benämna Israel som ”Den lokala supermakten”. Gradvis uppfattas Israel allt mer som en aggressiv part, särskilt när israelisk pansar, som på bilden, rullar in i Beirut 1982. Samma år i september förvärras läget närmast till katastrof, då Israels kristna milis löper amok och ställer till blodbad i Sabra och Shatial, medan israeliska trupper passivt ser på. Omkring 1700 palestinier mördas i massakern. Detta vittnar den israeliska truppen senare om inför Israels egen undersökningsdomstol.

Massakern i Sabra är ett tungt vittnesmål för att Israel börjar få interna problem med extrema grupper, inte bara kristna, utan även bland de militanta bosättare som läser sina heliga skrifter precis lika illa som Hizbollah läser sina. Under religionens täckmantel är man beredd att förgöra allt och alla.

Hatande människor som inte kan få hatet ut ur hjärtat blir blinda.

Problemen hopar sig, man kämpar för att ha en demokrati och i en demokrati ska alla grupper värnas och skyddas, alla ska få säga vad de vill, fritt. Några problem: Hur ska en demokrati och rättstat tackla sina egna fanatiker, som var och en kan starta en ny gränstvist? Och hur hantera bosättare som först fått löfte att bosätta sig, men plötsligt blir av med sin bosättning eftersom regeringen i ett nytt förhandlingsläge kan skapa ett första steg mot en mer sammanhängande fred?
Mitt i detta kaos vill Israel något vackert. Man sätter upp undersökningsdomstolar. Man vill gå till rätta med dem som begår fel, internt, men även mot fienden. Samtidigt polariseras politiken allt mer. Hårda bosättare står mot mjuka fredsivrare som gärna offrar några hus vid gränsen. För vad är några hus mot en varaktig fred? En del tror på eftergifter, andra tror på hårdare tag.
Och under tiden spränger självmordsbombare sig själva i luften, drabbar slumpvis vem som helst.


Under 90-talet fortsätter självmordsbombare att spränga sig på offentliga platser inne i själva Israel medan mäktiga grannar som Egypten inte bara har skrivit på fredsfördrag utan även på riktigt har upphört att invadera Israel med stridsvagnar. Åtminstone tills vidare. (Jag leker här en stund med att själv vara ytterst ansvarig för krigsmakten) För vem ska man tro och lita på om man råkar ha det yttersta ansvaret för försvaret av landet Israel? Egypten stöder inte alls Hizbollah, verkligen inte, men vem vet – och min uppgift är att försvara landet. Alltså har jag spioner utsända även i Egypten. Nåväl, medan Egypten och Syrien och Jordanien för stunden sitter still försöker jag att anstränga mig allt jag kan för att avväpna grupper som Hizbollah inom de ockuperade områdena. Detta har jag försökt med länge nu – och jag måste tyvärr erkänna mitt misslyckande.

Istället tvingas politikerna bygga en mur för att rent geografiskt genomföra en sorts apartheid och därmed få lättare att freda våra medborgare. Ingen vill ha muren och den blir en nagel i ögat på världssamfundet. Vad har jag för alternativ att erbjuda till muren? Inga. Jag har fängslat några tusen terrorister, men ändå gått bet. En del av dem kan rent av vara fängslade på felaktiga grunder. Men vad ska jag göra? De fortsätter att skicka självmordsbombare. Och de går inte att förhandla med. Och sluter jag ett avtal med en grupp, blommar givetvis en ny fraktion upp som jag inte slutit något avtal med. Felet är att jag inte har någon motpart som tar ansvar för sina handlingar.



Bild DN

Sommar 2006. Hizbollah dödar 8 och tar två soldater till fånga och vill ha fångar i utbyte. De avlossar även några katuscharaketer. Inte ens politikerna vill förhandla, eftersom även de lärt sig att det inte går.
Som svar har jag blivit ombedd att tränga in i Libanon med pansar. Jag jagar Hizbollah, som skjuter och flyr. Att bekämpa en gerilla i stadsbebyggelse hör till den svåraste militära uppgift någon kan ta sig an. Priset blir alltid högt. I oskyldigt dödade – och en världsopinion som stegrar sig i avsky, naturligtvis.
Samtidigt. Vår underrättelsetjänst har rapporterat att Hizbollah får in raketer från Iran, riktiga raketer som kan nå långt in i Israel. Parallellt med att jag jagar Hizbollah är mitt uppdrag att förstöra infrastruktur. Jag bombar flygfält, broar, motorvägar, radiomaster och jag spärrar deras hamnar med mina sjöstridskrafter. På papperet ser det ut som om jag har herraväldet, men det har jag inte. Mina linjer är helt uttunnade och jag är hela tiden aningslös vad fienden har för sig. Jag har framfört denna synpunkt till mina politiska överordnade och fick till svar: ”Förstör mer infrastruktur.”
Det bär mig emot, men det är vad jag nu huvudsakligen gör. Bombar infrastruktur.
Hur kommer jag att bli ihågkommen? Som den som utförde ytterligare onödig förstörelse? Som den som ödelade ett land? Eller som klanten som dödade ett antal FN-observatörer i södra Libanon? Men jag vill inte att en enda av mina mannar ska dö. Jag vill inte att civila oskyldiga heller ska dö.
Tyvärr är det en ekvation som inte går ihop.
Igår natt kunde jag inte somna. Frågan malde i huvudet på mig; hur spara liv på båda sidor? Jag kan inte exponera mina soldater. Då dör de. Jag måste använda flyg, artilleri och pansar.

Bild DN/ Scanpix

Idag Beirut. Jag jagar Hizbollah. Stridsflyg smular sönder bostadsområden helt slumpvis, enligt världspressen. Jag har orsakat stora flyktingströmmar. Jag fortsätter min uppgift att bomba sönder de senaste 16 årens fantastiska uppbyggnad av landet. Allt medan Hizbollah skjuter, flyr och gömmer sig.

Igår läste jag en internationell tidning och jag har träffat korrespondenten som skrivit, Robert Fisk. Han har intervjuat mig. Jag minns honom som intelligent och empatisk. I trettio år har han sett Beirut förstöras och resa sig för att förstöras igen.

Så här skriver han, Indipendents Mellanösternkorrespondent:
”…jag stöter på en välkänd frontfigur i Hizbollah, klädd i uppknäppt vit skjorta, mörk kostym och rena skor. "Om så krävs kommer vi att fortsätta i dagar, i veckor, i månader, i... "Tro mig, vi har större överraskningar på gång för israelerna - mycket större, du ska få se. Sedan kommer vi att få ut våra fångar mot bara några få, mindre eftergifter."Jag går ut med en känsla av att ha fått ett slag i huvudet.”

Mina ord: Hizbollahs frontfigur är helt blind för vad han i verkligheten åstadkommer. Genom mig, som är satt att styra Israels krigsmakt, bombar han sitt eget folk, sin egen just uppbyggda och vackra stad.

Eller. Är det jag som är blind? Är det jag som ser fel? Nästa salva jag ger order om, eller i vart fall är ytterst ansvarig för, kan mycket väl träffa Robert Fisk. Jag håller av honom. Jag vill inte bli orsak till hans död. Inte till någons död. Men jag är nu en gång satt att styra krigsmakten. Vad har jag för val?
Nog nu! Hur ska jag skydda egen trupp och samtidigt hålla Bei Jbeil utan att fler civila kvardröjande får sätta livet till? Vi har inte råd med mer dålig publicitet.

Samtidigt är det precis vad jag får, i israeliska tidningar, av alla. Man raljerar över hur vår lilla puttekrigsmakt kunde genomföra så stora och stolta segrar på 60- och 70-talen, men nu lyckas vi med ingenting.
Ack, de ser inte skillnaden. Då dog tusen och åter tusen israeliska soldater – och fienden var organiserad i riktiga pansarbrigader på en stridsskådeplats i öknen.
Nu skjuter vi i blindo, jagar ekot efter små flyende råttor i slumkvarter och nybyggda bostadsområden.

Återigen: Vad har jag för val annat än att skjuta med artilleri och sakta rulla in sparsammast möjligt med pansar, om inte ännu en gång tusen och åter tusen israeliska soldater ska dö? Vad får jag för opinion då?

I ett krig som har till mål att bekämpa terrorister finns det inget lagom våld att ta till. Man förlorar hur man än går till väga. Jag har kämpat ett helt liv för att uppnå en position av betydelse, där mina beslut kunde utgöra en skillnad. Och så tvingas jag möta det här, iscensätta det här.
Det är på alla sätt motbjudande.

Och arabvärldens tidningar: Aljazeera publicerade igår en undersökning som visar att 53% tror att konflikten kommer att spilla över till Syrien. Och i rubrikerna på förstasidan verkar de stolta över att Hizbollah lyckats avfyra nya raketer längre in i Israel än någonsin tidigare.
Den engelskspråkiga Dar Al-Hayat skriver: ”Kanske vill USA inte alls lyckas i mellanöstern, utan lämnar hellre över det i händerna på den kriminella staten Israel.”
Lite längre ned i tidningen anser en annan artikelförfattare: ”Jihad el-Khazen. USA kongress stöder Israels nazismlika extremism och de kommer att få betala priset genom den förlorade trovärdighet det ger. Det är så enkelt, att går du och lägger dig med en hund stiger du upp med löss.”

Och naturligtvis tar varje arab som hatar oss åter till brösttoner. I samma tidning basunerar Ayoon Wa Azan: ”Stridsrop till alla och envar som är arab. Jihad el-Khasen. Jag deklarerar härmed att jag drar undan mitt tidigare erkännande av Israel. Det är ingen stat. Det är inget annat än ett kriminellt företag, långt farligare än någon ännu känd maffia… Därför kallar jag nu varje arab, speciellt egyptier och jordanier, att återkalla deras erkännanden av att Israel överhuvudtaget existerar, precis som jag gör idag.”

Jag är uppvuxen bland araber, vänliga araber. Vi bodde i sådana kvarter när jag var barn. Varje natt drömmer jag att jag lämnar in min ansökan om avsked. Är det en bra sak? Visar det att jag bör stanna på min post eftersom jag ännu inte fullkomligt förstenats? Det är så hemskt alltsammans. I mina drömmar ser jag barn som brinner. De brinner för att jag gett en order. Vem orkar bära ett sådant ansvar? Men faktum kvarstår. Hizbollah måste bort. Jag är bara en usel bödel och jag tvingas ta en dag i taget. Det har blivit mitt sätt att stå ut, leva.

Ibland krymper mitt liv till minuter, precis som i detta ögonblick.

Om jag just nu ger en kort nick har vi inom sju minuter fyra F16 i luften. För vi kan just i denna stund slå mot ett stort hus i centrala Beirut. Uppgifterna är som vanligt ganska säkra. Men sju minuter är lång tid. De kan hinna flytta på sig. Kanske lämnar de kvar Robert Fisk, så vi istället skjuter ihjäl den kända Mellanösternkorrespondent, som jag råkat träffa tre gånger i mitt liv. Hur kommer man inte i all världens tidningar att ironisera mig? ”Med osviklig precision… och så vidare.”
Jag ser på min underlydande. Han är helt blank i ansiktet av ytlig spänning, inga andra känsloyttringar alls, utom möjligen i botten av hans hjärta. Ja, där är han rädd. Lika rädd som jag. Att vi gör fel eller har fel. Jag får lust att krama hans hand och säga att allt är bra. Istället ger jag honom nicken. Genast vidarebefordrar han ordern över stridsnätet.

Om sju minuter är fyra F16 i luften. Det är näst intill oåterkalleligt.
Jag kan avbryta, men det ställer till sådan vantro och oreda i hela organisationen. Piloter som ska vända, turbinmotorer som blir överhettade, mekaniker som svär i värmen under vingarna och tvingas desarmera robotarna, kartbilder och målangivelser som ska raderas ur alla datasystem och glömmas av människor… Förloppet är gjort för att fungera åt ett håll. Avbryter jag vid fel tillfälle blir alla nervösa, börjar göra misstag, till sist uppstår nonchalans.
Jag blundar, till en början utan att ens vara medveten om det.

Det knastrar till. Jag lyfter blicken mot högtalaren. De är i luften, avståndet till anflygningen är kort och jag hör hur stridsledningen på sin jargong leder in flygplanen och ger alla kvittenser att operationen ska fortskrida.
Jag drar in andan. Strax är ordern definitiv och totalt oåterkallelig. Det rör sig om sekunder.
Det är det som fyller mig med sådan bävan, oåterkalligheten i mina beslut. All destruktiv makt som anförtrotts mig, som ligger i mina händer. Jag är bara en vanlig liten människa, ändå, ytterst är det jag som är ansvarig och det måste vara så. Annars kan inte piloterna utföra sitt jobb. De får inte sitta och gruva sig som jag. De måste veta att varje mål är av vikt. De måste tro och känna sig förvissade att allt är rätt, även om vi för fem dagar sedan av misstag dödade flera FN-observatörer.

Så, förstepilotens sakliga röst:
- Tio sekunder till målet.
- Jag ser målet.

Jag sluter ögonen och ber att Jahve och Allah må ha förbarmande över oss.