måndag, juli 03, 2006

Vem äger bilden?


I lördags invigdes vattenrutschbanan i byns camping. Det sista jag ville var att gå dit. Jag tycker inte om folksamlingar, särskilt inte när jag surnat till och sparkar kott hemma på gården i ilska för att jag inte får skriva.

Men det är i kanan någonstans det händer. Det iskalla vattnet och Nayas glädje får mig att undra vad jag är för en knäppgök, egentligen. Också vattenrutschbanans tillblivelse. Det är inte kommunen eller en privat camping som byggt den. Det är byföreningen som finansierat det genom kaffe och lottförsäljning. För att våra barn ska få något kul. Det är gubbarna i byn som på fritiden stått och byggt kanan medan jag gått och surat.

Naya och jag blir mesta åkarna. Under dagen gör jag en fullständig 180-gradersvändning. Anspänningen jag byggt upp för att börja skriva roman nr 4 om Djingis Khan börjar släppa och jag blir gradvis närvarande i min familj igen.

Båda tidningarna var på plats för att bevaka invigningen. Det var Östersundspostens fotograf Olof Sjödin som tog bilden på mig och Naya.

Av hävd är det fotografen och tidningen som äger bilder som dessa. Men gränserna suddas allt mer ut. Vår lagstiftande församling får allt svårare att hävda lagarna kring upphovsrätten. Det är en debatt jag följer med iver eftersom jag själv är upphovsman.
Det diskuteras att mina böcker ska bli inlästa i MP3-format. Å ena sidan vill jag inget hellre. Å andra sidan är det ett format som är väldigt lätt att missbruka.

Jag äger ingen önskan att bli miljonär på mina böcker. Men de kostar mig i snitt en årslön att producera. Redan nu fuskas det kring mina böcker. Främst är det högskolor och skolbibliotek som kopierar friskt utan att ge mig lagstadgad ersättning. Även skolor kopierar urskillningslöst. Det är alltså inte ungdomar som stjäl av mig, utan deras lärare, vuxna som väl ska föregå med gott exempel och beivra stöld, men de tycker att just mina böcker är bra att använda i undervisningen – och skolorna har ju så lite pengar…

Det finns en institution som ska reglera det här, fotokopieringsfonden. Bevisligen fungerar den inte. Trots att jag själv har gjort beräkningar att fotokopieringsfonden för de två senaste åren är skyldig mig mellan 150.000 och 200.000 kronor, enligt deras egna tariffer, har jag inte fått en enda krona.

Det är pengar som enligt nu gällande lag är stulna av mig. Och det är statliga och kommunala inrättningar som stulit.

Och nu, i detta digitala medium, har jag just stulit min första upphovsrättsskyddade bild. Det är en sorts smygstöld och jag tror halvt om halvt att den är okej eftersom jag också bjuder på länken till originalet. Det blir närmast att betrakta som reklam för ÖP, inte stöld; väl?

Bilden föreställer mig och min dotter. Vem äger en sådan bild om några år? Vi som är på bilden? (Det vill ibland författarförbundet hävda, som författare ska jag inte låta mig intervjuas och fotograferas gratis hur som helst, å andra sidan är det också att betrakta som PR. Som författare är man ju så illa tvungen att bli lite officiell, sådär).

Eller är det fotografen som ska få fortsätta att äga sin bild? Tidningen? Eller ska all ”fildelning”, från e-post och uppåt beläggas med en sorts upphovsmannaskatt, vilket en del politiker vill?

I mina ögon är det den mest hårresande idén.

Som upphovsman håller jag andan. Jag bestjäls redan. Hur blir det om jag börjar släppa mina böcker som pdf eller MP3?

Om jag förstår saken rätt har de två parterna Förläggarföreningen och Författarförbundet i flera år inte kunnat enas på denna punkt. De nya digitala formaten ställer till det för oss alla, i alla led.
Vi kan ännu inte föreställa oss vad de för med sig av möjligheter och även missbruk.


Det händer att jag läser bla copyriot
Ärligt talat förstår jag inte vad de har för uppsåt eller vad de vill. Mer än att de är ystert glada att debattera – och driva företeelser som Pirate Bay. Samtidigt: Här i gränslandet mellan det nya och det gamla händer det mest spännande. Här bryts trots allt en del nya idéer, även om jag kan tycka att de har en tendens att ha en övertro att saker går att producera gratis, och därför borde delas gratis.

Jag tror på upphovsrätt. Jag njuter stort av dyra produktioner som exempelvis filmen Gladiator. Men istället för att sälja den i ett fysiskt format som DVD för 189:- kanske alla i hela världen i en framtid kan få tanka hem den för någon enstaka dollar. Vinsten för producenten skulle må hända bli större än idag, trots det mycket lägre priset.

Och mindre produktioner, som exempelvis mina egna böcker, som i dagsläget kostar 279:- i bokhandeln kanske kunde säljas för någon dollar de med?

Med rätt lagstiftning, rätt skattesats, med enkla, billiga och väl fungerande betalsystem över internet skulle de nya digitala formaten kunna bli riktigt bra för alla parter.

Vore det så redan idag, skulle jag äga ett betydligt större bibliotek än jag gör. Jag skulle köpa böcker på chans. Till priset av 1 pocketbok skulle jag kunna tanka hem kanske 10 böcker. Och jag skulle njuta av att veta att upphovsmännen fick sin beskärda del.

Vet ni, av bokhandelns pris 279:- får jag 40 kronor. På det betalar jag skatt och sociala avgifter, ca 64%.
Av varje såld bok får jag alltså idag kvar 14 kronor och 40 öre. På den lilla pengen ska jag fixa fram mat på bordet till min familj.

4 kommentarer:

Bloggblad sa...

Intressant fråga. Kopiering är ett otyg. Har du inte fått några pengar från kopieringsfonden? Jag fick 10 000:- i julas därifrån. Och det är i stort sett lika mycket som jag hittills fått i royalty... (Läromedel är inte precis några kioskvältare...)

Men inte är det väl pengarna vi skriver - det räcker väl med äran och berömmelsen och nobelpris i sikte....? :)
(så svårt som ironi i skrift är, är det väl bäst att deklarera sista meningen som det)

Förresten, är man mindre ambitiös kan man fylla en pulka med vatten och åka i den utför en grässlänt...

karin sa...

Det här är onekligen intressant, en möjlig dellösning på dina problem skulle ju vara en pocketutgåva.

Din vision tycker jag är fantastisk, apple säljer ju redan musik billigt, så pass billigt vad jag fattar att folk faktiskt köper, och allas intressen blir tillgodosedda. Om jag fattat det hela rätt gör de mer kulor nu på iPodarna ihop med iTunes som är försäljningen.
Man skulle kunna tänka sig något liknande för böcker?

Upphovsrätt är en intressant sak i bemärkelsen att det är en sorts investering för framtiden; det ska löna sig att vara innovativ.
Samtidigt har det väl aldrig riktigt fungerat.
I slutet av 1800-talet kunde all litteratur översättas och säljas i andra länder utan att upphovsmannen fick ett öre.
Sen har det hela förändrats och gått framåt, får man väl säga.

I Frankrike skulle inte tidningen ha kunnat publicera bilden på dig och din dotter utan ditt skriftliga medgivande.
Frankrike har en av världens hårdaste lagstiftningar vad gäller upphovsrätt.
Fotograf och motiv har bägge skydd.
Människor har rätt till sitt privatliv, och kan stämma den tidning som publicerar bilder utan lov.
Även konstnärliga och arkitektoniska verk är skyddade, upphovsmänen ska ha ersättning om bilder publiceras kommersiellt.
Frankrike har ju också en stor lyx- och modeindustri där kopieringen är ett gissel.

Det som skrämmer mig nästan mest med allt det här, är att det på många sätt verkligen är köparnas marknad. Den författare, konstnär etc som inte går med på de villkor industrini det hela ställer hamnar i ett läge där det bara är att säga ja- eller nejtack.
Inte förrän ens verk börjar inbringa några rejäla pengar har man någon egentlig tyngd i förhandlingen.

Du får väl skriva till den där jäkla kopieringsfonden. Det är det minsta du kan göra, till att börja med.

Anders sa...

bloggblad:
Ja, kopiering är ett otyg.
Ska fråga dottern vad hon tycker om idén med vattenfylld pulka, troligen säger hon med sådant tonfall som inte går att skriva: "Men pappaaaa!"

Anders sa...

karin:
Jag hade för avsikt att svara dig, men texten rann iväg och blev ett helt inlägg "Var människa, en samling flyktiga idéer".
Familjen har kommit hem. Jag vill fortfarande svara dig, även skriva någon form av kommentar på ditt inlägg "Världens lön". Där finns en rad: "Romanen beter sig inte som de två andra jag skrivit, det är tiden inne i romanen som stör mig, som blir svårare och svårare att hantera."

Så mycket "stör" oss när vi skriver bok. Jag har lust att veckla in mig i mina egna tidsvåndor och vurpor, inte för att förklara något för dig. Det kan jag inte. Men mer för att visa att de här 14 tidslagren brottades jag med, fastän berättelsen i exv "Månskensligisten" på ytan ser fullständigt linjär ut.

Nå. Nu blev du min musa för ett nytt inlägg om en helt annan sak istället.