De icke döda ideologierna

Vänner till mig sa innan valet: ”Det blir nog bra med ett maktbyte. Jag vill ha förändring.”

Jag blev alldeles matt i kroppen, för jag hade inget att säga, så övertygade var de att det inte fanns någon skillnad mellan partierna. Ändå visste jag så innerligt väl att det inte går att resonera så. För mig, fastän jag aldrig varit politiskt aktiv eller ens intresserad, framstod skillnaderna som enorma.

Främst handlar det om människosyn. Borgarna har sammantaget en i mina ögon hemsk människosyn.

Det har inte alltid varit så. Långa tider stod exempelvis Bondeförbundet, det gamla Centern, för tämligen varma socialliberala åsikter. Så är det inte längre. Centerns nuvarande ledare, Maud, är ultrablå, ultrakonservativ. Många gräsrötter inom hennes eget parti känner heller inte igen sig. De är närmast mållösa av fasa.

En annan kraft som ryckt fram inom borgerligheten är en övertro på nyliberalism. Själva termen, nyliberalism, är djupt felaktig. Det finns inget nytt i dessa tankegångar, snarare en tillbakagång till något en del faktiskt kallar för ”nattväktarstaten”. Alltså att staten ska ha så liten makt som möjligt, helst inte uppta några skatter alls att fördela till behövande grupper i samhället. Var och en ska bli sin lyckas smed – och de som går under skiter man i. Så kan nyliberalismen faktiskt sammanfattas, om än något godtyckligt.

Jag tror nu inte att moderaternas Fredrik är för en nattväktarstat rakt av, men att säga så, att så dra de nyliberala tankegångarna till sin spets har en fördel, det tydliggör vad det handlar om, att vi är på väg in i ett systemskifte.

Socialdemokratin, å sin sida, står för något helt annat. Socialdemokratin tror på solidaritet. Socialdemokratin tror på principen: Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov.

Det är sådana värden socialdemokratin kämpar för, som de vill ska få genomslag i sin politik.

Men väljarna såg det inte så. De såg, eller trodde sig se, ett tungt betonggrått parti vars högsta pampar mer eller mindre var fastcementerade vid makten.

Den här bilden av socialdemokratin är djupt felaktig.
Det finns ingen större demokratisk och folklig rörelse i Sverige. Om partiet ibland är trögt, rör sig trögt, beror det just på detta, att det innehåller så många som vill lite olika, ser på medborgarnas behov lite olika, men alla genomsyras de av en tro på människors lika värde; och de vill omtanke och solidaritet.

Partiet är också lite trögt för att man i djup demokratisk anda bereder sin politik på sådant sätt att alla ska få chansen att göra sig hörd.

I Sverige har vi alltså en stor bred folkrörelse (s) som står mot den ekonomiska makten. Denna folkrörelse är tyvärr vår enda garant mot att sådana med nyliberala idéer kommer till makten.

Inför det val som nyligen avgjordes trodde inte väljarna att det var ett systemskifte som skulle genomföras om det skulle bli så att man bytte regering. Väljarna trodde att kursen för svensk politik var lagd, att borgarna skulle göra lite små justeringar och förbättringar. Framför allt lät det som om de skulle bedriva rent socialdemokratisk politik eftersom de rakt av stal gamla honnörsord från (s) och använde i valkampanjen.

Men inget kan vara mer felaktigt. Nu ser vi hur de nyliberala tankarna driver rena excesser i regeringskansliet.

Själv åser jag detta med fasa. Den mest aktuella frågan har varit striden om a-kassan. Borgarna påstår sig vilja sänka a-kassan så att folk inte sitter och är lata utan tar sig ett arbete. Som om sänkt a-kassa i sig själv kan skapa jobb ur tomma intet.

I praktiken handlar det inte enbart om en sänkning av ersättningen av a-kassan vid arbetslöshet, utan borgarna höjer också avgiften för den enskilde, samtidigt som de inte sänker arbetsgivaravgiften, som de sagt.

Vad har borgarna alltså gjort? Jo, de har höjt skatten. Arbetarna får betala en dyrare a-kassa två gånger, först genom kvarblivna arbetsgivaravgifter, sedan via en högre egen avgift. Som tack för detta får arbetarna sedan en lägre ersättning om de råkar blir arbetslösa.

Staten tjänar miljarder på detta. Borgarna fördyrar och försämrar en försäkring för oss alla och vi frågar oss vart pengarna ska gå. Jo, borgarna sänker förstås förmögenhetsskatten.

Borgarna gör som de alltid har gjort, de tar från de vanliga folklagren och ger till de rikaste.

Jag tyckte om Robin Hood när jag var liten. Man kan förenklat säga att Robin Hood även är socialdemokraternas ideal, att via skattesystemet omfördela från de rika till de fattiga, allt medan borgarna är som den elaka kungen i Robin Hood, han som tar allt från de fattiga för att få allt själv.

Men vad har dessa små skattetekniska finesser kring a-kassan med ett helt systemskifte att göra?

I grunden handlar det om människosyn. Systemskiftet och borgarnas ideologi handlar om människosyn.

De vill inte bara sänka a-kassan. Det är en liten sak i sammanhanget. Borgarna vill sänka a-kassan eftersom det i sin tur, efter ett tag, kommer att sänka lönerna i Sverige.

Borgarna vill ha låglönejobb. De vill kunna anställa fattighjon som kan diska efter dem, klippa gräset, tvätta poolen. Det är vad man vill.

Borgarna säger att de genom detta vill skapa hushållsnära tjänster. Som om det någonsin kan skapa välfärd och exportintäkter.

Varje ekonom vet att Sverige är ett litet land som är extremt beroende av exportintäkter – och borgarna gör allt för att låsa in folk i låglönejobb i deras trädgårdar och kök, istället för att hjälpa till att utbilda folket till jobb i branscher som kan ge oss, hela Sverige, det vi behöver mest; exportintäkter.

Och staten – vi alla – ska ha så lite som möjligt att fördela.

Folkpartiet, som trots allt, också de har lite socialliberala ådror kvar i sig har redan börjat flagga att de i framtiden, bortom denna mandatperiod, ska bli lite ”snällare” igen.
Nu, så länge de är med i den borgerliga alliansen tänker de gå med på allt, åtminstone denna mandatperiod. Sen vill de ut och visa ”folket” att de är snälla igen.

Jag kan bara tyda det på ett sätt: Folkpartiet vet att de gick till val på en rad lögner. De lurade folket att det inte var ett systemskifte på gång. Efter mandatperioden vill de försöka rädda ansiktet.

Att så svänga kappan efter vinden, för att en kort stund få njuta maktens frukter, visar att man som parti inte är värd en enda röst.

Vi har fått en ny hotbild i Sverige. Den går under det vilseledande namnet ”nyliberalism”.

Tror vi på demokrati, mänskliga rättigheter, alla människors lika värde och även tycker att solidaritet kan vara bra som grundton i ett samhälle har vi en enda sak att göra.

Vi måste gemensamt bekämpa borgerligheten med all kraft. För just nu, i denna epok, har borgarna valt nyliberalismen som sin ideologi. Inget kan vara sämre för vårt land.