Att skriva böcker är hänryckande, roligt och rätt som det är så satans svårt att jag bara vill ge upp, aldrig skriva mer.
Att rätta korrektur, som jag nu gör, är enbart enerverande och tråkigt. Jag får för mig att jag borde skriva om hela rasket, i vart fall långa stycken, men då måste jag korrekturläsa boken igen, vilket är det sista jag vill.
Andras böcker läser jag gärna om och om igen, men mina egna böcker tråkar verkligen ut mig mer än något annat.
8 kommentarer:
Tjaba Anders! Jag ser fram mot att läsa de två första böckerna om Djingis, jag har bara två andra böcker som jag först ska läsa.
Hoppas du kommer till FH den 11/12 kl.18:30 på s-möte, då blir det risgrynsgröt och skinkstut.
Välkommen till min hemsid: www.s-info.se/hagred MVH Lars-Olof Hägred
När texten är bruten och ska korrläsas "på boksidor" känns det plötsligt inte längre som ens egen text. Det ser platt och fattigt ut, och ja - allt vill man göra om. Det är vanan att ha läst massor på skärmen, A4-sidorna, att ha lärt sig var olika stycken ligger, vad som kommer efter - och så i korret är allt på annan plats.
Jag tycker det är häftigt när allt hamnar på ny plats, orden blir nya. Plötsligt ser man nya sammanhang och därmed också oklarheter som gömde sig i ens första manus.
Jag tror att jag gillar att läsa korrektur. Få det sista på plats. Snyggt och fint. Men ja, man kan bli ohyggligt trött på det man själv har skrivit. Det är inte så lustfyllt att göra det sista petet, men ändå häftigt när man bestämt sig för att NU är jag klar.
Lars-Olof: Ska försöka komma loss den 11 till risgrynsgröten!
Helena: Intressant hur olika vi upplever text! Jag vet inte om jag är skadad från min tidningstid, men där började jag i vart fall betrakta text som enbart en "textmassa". I denna massa kan man klippa och klistra och ta bort och lägga till hur mycket man vill...
För mig finns på så sätt ingen "helig" text, bara mer eller mindre bra eller dålig text...
Att den är ombruten vid korret märker jag inte så mycket av. Däremot är det ju mitt jobb att fortsätta den mödosamma strykningen - och hitta de svåra stavfelen som smugit sig kvar...
ÅSA:
Önskar jag kunde se det som du! Den sista fixen för att få till texten stilig och fin!!!
Så ser jag väl det också, men inte tillräckligt mycket.
Grejen är nog den att jag tjusas mest när jag får lov att uppfinna texten. Just då, i skrivandet och uppfinnandet av text och handling i boken är det helhjärtat kul.
Det här petet i efterhand skulle jag gärna ge bort till någon annan, men tyvärr finns det ingen annan som kan göra den slutliga rättningen... Jag har bett förlaget att skaffa en sådan person, men mitt förlag är noga med att det är jag, författaren, och ingen annan som lägger sista handen vid texten.
Sympatiskt av dem. Jag kan inte säga annat, även om jag inte tycker det är helt kul...
Men va? Får man ingen korrekturhjälp av förlaget? Det trodde jag. Det är ju ursvårt att se allting själv. Man blir alldeles för van med sina ord. Man kan behöva någon som sticker in ett finger och säger: ”Men här då? Menar du så här?”
Ibland kan man förstås bli irriterad, men somliga saker är man ju ganska glad om de blir upptäckta innan texten blir offentlig.
Åsa: Jodå! Man får hjälp av förlagen!!
Det är så här:
1) Jag skriver manus.
2) Förläggaren godkänner manus, att det är ekonomiskt försvarbart att arbeta vidare och trycka skiten.
3) En redaktör rättar stavfel, ger förslag på ändringar/strykningar.
4) Texten bryts till korrektur, alltså ser ut som det ska bli i boken.
5) Författaren lägger sista handen vid texten, stryker, rättar det sista.
6) Korret går in för sista rättning innan tryck.
Så. Jag har redan fått hjälp, men mitt nuvarande förlag trycker verkligen på att det är jag som författare som har sista ordet.
Faktiskt väldigt vackert av dem!
förlåt mej, men jag använder din blogg för att testa en grej... jag har en ny blogg som är "låst", och jag vill bara kolla om min profil ändå syns när jag skriver nåt hos nån.
om du fattar...
Xsxara: Det går bra att testa - och visst sysn lövträden and everything!
Kram
Anders
Skicka en kommentar