torsdag, december 14, 2006

På andra sidan väggen

Sedan dopet i Allhelgonakyrkan har allt gått utför. Att mäta från en sådan händelse som ett dop är djupt orättvist, men vi människor gör gärna så, delar in livet i hanterbara block. Kanske gör vi det för att förstå. Men det finns inget att förstå. Just nu finns bara trötthet, en allt mer uppslukande och förtärande trötthet.

Det heter att man kan gå in i väggen. Hur ska jag säga? Det känns som om både hustrun och jag passerat väggen och kommit ut på andra sidan.
Här råder dov tystnad, en sorts tröghet i tanken parad med otrolig lättretlighet. En ständigt bultande huvudvärk och försöker man ta trappan lite fortare kommer yrsel och illamående.
Det är ingen sjukdom. Bara trötthet. Trötthet över alla gränser.
Anledningen är att vi just nu har ett barn för mycket, men det känns taskigt att säga så, för Odin, den sista, är ett under av gemyt och leenden.

Han är fem månader och han har aldrig skrikit mer än en minut i sträck. Skriker han längre beror det enbart på att vi inte är snabba nog att få fram mat. Får han bara mat i tid ler och gurglar han – och så somnar han sedan nöjd.

Tjejerna är det heller inget fel på. De är bara fulla av liv och vitalitet. Det är bara det att dessa två små figurer hinner på ingen tid alls ta fram mer saker än hustrun och jag hinner städa undan.

Fram till för en månad sedan var allt topp. Jag såg inga problem med att ha barn. Varken hustrun eller jag var någonsin griniga eller skällde omotiverat på våra barn. Men nu har vi som sagt passerat den berömda väggen. Vi är knäckta av för lite sömn. Senast inatt skällde jag ut Naya för att hon hade mage att väcka mig. Jag fräste att hon kunde sova ändå, fast hon hade mardrömmar.

Hustrun och jag har gjort upp scheman. Vi ska avlösa varandra, ge varandra utrymme för ”egentid”. Framför allt ska vi skapa sovtid åt varandra.

Samtidigt försöker jag jobba. Plötsligt sitter jag i min bil på väg till något föredrag – och jag är i ständig kontakt med nu två förlag, dels mitt vanliga förlag, dels med ”En bok för alla”, eftersom de ska ge ut min debutroman i nyutgåva. Man kräver av mig att rätta texter. Och skriva flikord. Och förord. Och jag vet inte vad. Allt ska vara klart nyss. Allt är så bråttom. Jag förstår inte varför. Själv har jag väntat och väntat i åratal på att dessa böcker ska ges ut – och så blir det plötsligt så bråttom.

Varför är vi så trötta? Kanske beror det på att vi ända sedan dopet har haft avlösande sjukdomar hos barnen. Det började med magsjuka under själva dopet. Sen hade vi en efter en magsjuka. Därpå förkylning med hög feber. Nu har Naya precis haft svinpest. Och på skrivbordet drivor med manus som ska rättas… Två böcker, sjuhundra sidor text, eller vad det är. Har inte vågat kolla. Klart helst innan jul… Det kommer inte att gå.

Hur det nu än är, vad det än beror på, måste vi ta oss tillbaka. Att vara på fel sida väggen är outhärdligt. Och jag trodde aldrig att jag skulle skälla på mina barn, fastän de inte gjort något fel. Men är man på fel sida väggen händer även det.

4 kommentarer:

Helena von Hofsten sa...

Jag önskar jag hade något bra att säga, jag menar jag borde ha det eftersom jag känner den där väggen. Jag målade om den för några år sedan. I en annan färg. Jag trodde i min enfald att det skulle räcka. Det gjorde inte det. Den här veckan har färgen börjat falna. Stora flagor slits loss. Jag försöker lappa, i hastigheten göra fint igen, men det hjälper inte. Jag försöker vila. Mitt på dagen. Det hjälper. Det hjäper en stund, och det är OK. Att vila mitt på dagen. Allt annat kan vänta, kanske inte små barn, men allt annat - om alternativet är väggen.

Var rädd om dig.

Renè sa...

Man lär sig blunda för jättedamråttorna i hörnen, tills de utan förvarning anfaller ;) Jo tack jag vet hur det är. Man lär sig prioritera, det mest akuta per dag hinner man med, resten får stå tillbaks.

Vår skola ska läggas ner nu, arg besiken och har fått politikerföraktet i mig att stå på givakt. Vi har kämpat med blod svett och tårar den senaste månaden.

Karin sa...

Det viktigaste är att ni får sova ut!
Ni får, som du säger, turas om.
Har man inte sovit så blir man elak och gör saker man ångrar.
Å andra sidan, om det är någon tröst, de flesta småbarnsfamiljer har nog varit där, på fel sida, och man kommer tillbaka, det gör man.

Skit i de där jävla förlagen, jag blir också så vansinnigt irriterad när de helt plötsligt HAR MAGE att ha bråttom. Hur vågar de? De kunde väl, i såna fall, om det nu är så jävla bråttom, ha sagt till lite tidigare?
De har ju i regel haft något år på sig.
Det finns två sätt. Spela död (inte svara och bara strunta) eller skälla.

Det kommer gå över: God Jul på er i alla fall och Gott Nytt År etc.

Anders sa...

Helena: Jag börjar ta mig upp ur gropen nu. Jag har fått sömn...

Och lyckats lägga bort jobb...