De elva adjektiven

Idag: Tio timmar vid korrekturet av det som ska bli en bok. Just nu är den fullständigt sönderplockad i sina minsta beståndsdelar, orden. Det finns mindre komponenter i språket, element som är betydelsebärande; fonemen, men dem har vi ännu inte plockat isär och jag hoppas vid Gud att vi inte får för oss att göra det.

Tio timmar och jag kom inte många sidor framåt. Jag fastnade på en sida där min korrekturläsare pekat ut elva adjektiv. Hon tyckte jag plötsligt gödslade överdrivet mycket med dem. Först höll jag mekaniskt med, tog bort dem, ett efter ett. Varför i hela friden hade jag skrivit så många adjektiv? Det är inte min stil, och avviker helt från mitt ideal. Ord ska vara betydelsebärande – och helst föra handlingen framåt. Det gör inte adjektiv.

Det tog bara tio minuter att få bort de där adjektiven. Så plötsligt slog det mig. Jag hade haft en avsikt med dem. När jag för två år sedan skrev boken ville jag förstärka gestaltningen av en speciell person. I filmer gör man ofta så, man smetar ned linsen med rosa vaselin för att visa att nu är det kärlek och ljuvhet på gång.
I vissa TV-serier gör man så varje gång en viss person är på väg in i rummet. Då vet man som tittare att snart kommer den där ljuva.
I andra fall använder man blått hårt ljus för att visa kyla, skräck, oro.

När man skriver kan man inte leka med ljus eller vaselin på linsen. Man har inga stråkar eller annan musik att lägga i bakgrunden heller. Man har bara en viss sorts ord att ta till. Ibland är det adjektiv.

När jag plötsligt, som genom en ingivelse äntligen kom ihåg min ursprungliga avsikt blev jag tvungen att gå tillbaka till sidan, och det var då jag räknade de nu överstrukna orden och upptäckte att det var adjektiv och elva stycken till antalet.

Summering av dagen. Jag har ägnat tio timmar åt elva adjektiv och vet fortfarande inte hur jag ska göra. Om de ska stå där eller strykas.

Kanske hälften ska stå kvar som en kompromiss?

Jag tänker: Min fantastiska korrekturläsare kände instinktivt att dessa elva adjektiv är överflödiga, bör tas bort.
Men plötsligt strider den uppfattningen helt mot mina ursprungliga avsikter och hur jag byggde upp denna gestalt i boken.

Vad göra?
Jag vet inte.
Det är bara städa köket, som ser ut som ett katastrofområde efter dagens lekar där, natta barnen och sedan bara försöka somna utan att tänka en enda tanke mer på de elva adjektiven.