Att läsa - kärlek- och Djingis

Andra gången jag kommer till Bobergsgymnasiet. Första gången förvånades jag över att entrén var belamrad med soptunnor. Det såg lite snyggare ut den här gången. Man hade radat upp de flesta sopbehållarna mot väggen. I övrigt ser de flesta skolor ut som industrilokaler. Trista. Avskräckande. Åtminstone är det så jag känner, men kanske spelar minnet av min egen skolgång mig ett spratt. Jag hatade skolan över allt annat och trodde lärarna kom från en annan sorts planet där alla var elaka, dumma, vrickade och att de därmed bara kunde häva ur sig idiotiska saker. Den sista sortens person jag kunde lita på eller tro på – var lärare.

Nå. Uppdraget för mig när jag nu är ute på skolor är att försöka få fler killar att läsa. Man har sett statistik. Tjejer läser jättemycket – och blir verbala och duktiga och får finfina betyg. Det är också fler tjejer som kommer in och utbildar sig på universitet.
Killar läser nästan inte alls. I en snar framtid kommer killarna att få sämre jobb än tjejerna.
Det är en konsekvens.

En annan är att könen, man och kvinna, i en snar framtid kan få ännu svårare att kommunicera med varandra. Alltså prata med och förstå den andre.

På något sätt skiter jag i allt annat, löneskillnader och jobb, men det här med kommunikation man och kvinna emellan anser jag är viktigt. Det är det viktigaste i mitt liv. Att jag numer lever med en kvinna som jag älskar och kan prata med och att vi förstår varandra – och att även hon älskar och respekterar mig...

Vägen dit har varit lång, på gränsen outhärdlig och sårig. Så många krascher. Så många ensamma tårar. Så många misstag.

Många killar skryter att de haft massor av tjejer. Jag skäms. Att alla mina tidigare relationer sprack berodde nästan aldrig på att tjejen var ett pucko och att hon bara var cool att bli av med. Att det sprack berodde på mig. Jag var helt enkelt klantig, egentligen rädd, och vågade inte visa känslor…

Språk och känslor hör ihop.
En hel del känslor kan vi utbyta med smekningar, kramar och kyssar, men inte allt.
Jag var den tigande och hårde mannen. Efter femioelva krascher vet jag att det inte funkade värst bra. Både hon och jag blev olycklig.

Tjejer i Norrlands inland flyttar i svärmar, varför? Jo, de tycker att killarna här är trista, inte går att prata med…

Så. Det är det här jag tycker är viktigt; kärleken mellan man och kvinna. Att vi kan mötas.

Men naturligtvis pratar jag om helt andra saker när jag träffar de hundra grabbarna i aulan. Då pratar jag om Djingis Khan och pilbågar och krig och om att erövra hela världen! (Lite symptomatiskt manligt sådär!)
Jag hoppas med det kunna väcka intresse hos åtminstone någon att ta upp en bok, vilken som helst, och läsa.

I förlängningen hoppas jag att varje kille får tag i just sin kärlek. Hur den än ser ut eller råkar gestalta sig.

För i min värld slår språket broar, inte bara mellan man och kvinna, utan mellan oss alla.

(Aulan var så bred att jag tvungen att klippa ihop bilden, därav det något skeva perspektivet)