Dossiern

Vi satt och pratade marknadsföring av min bok och att jag även konstruerat en ny pilbåge när Lars, min förläggare, plötsligt frågade mig om jag var deprimerad.
Jag hade svårt att förstå vad han menade. Jag? Deprimerad?

Det var för sex dagar sedan. Jag har under hela denna tid inte begripit hans fråga men nu rullar det in i mig: Förståelse och en ruelse.
Man kan ha starka samvetskval fast man inte gjort något fel.

Jag lånade och läste i en av hustruns böcker; Camilla Läckbergs ”Predikanten”.
Det är den boken som långsamt knäcker mig. Jag vill inte skriva som hon. Jag tycker det hon presterat i form av text i den boken är förfärligt.
Jag kommer att tänka att bokbål i vissa fall vore bra.

Ändå. Det sägs att hon ska vara underhållande. Hustrun finner Camilla underhållande. Själv blir jag mållös. Att läsa och försöka begripa att Camilla Läckberg säljer bra är som att frivilligt förflytta en svår tandvärk in i själen.

Samtidigt. Det finns bra underhållning. Visserligen i en helt annan genre, men Selma Lagerlöf var en sådan författare.
Vad är det som gör kvalitet?
Hur bedömer jag den?

När jag kör bil har jag ofta på radion. Lika ofta måste jag stänga av eftersom mitt sinne plötsligt invaderas av någon låt som får det att gnissla och skära i mig. Oftast handlar det om någon av de låtar som ligger etta på alla listor. Jag står bara inte ut.
Min smak är en annan.

Överhuvudtaget har jag svårt att stå ut. Jag är alltså inte deprimerad. Jag har bara en helt annan smak än det stora flertalet människor.

Det händer att min smak sammanfaller med ett större flertal. Filmen Gladiator är en sådan företeelse. Faktum är att den filmen är så bra att jag sett den flera gånger. Varje gång jag ser den får jag lust att skriva till filmbolaget och fråga efter manuset. Allt som sägs i filmen är avskalat, utmejslat, alltså bör även manuset vara fantastiskt.
Och jag vet att just jag skulle ha ännu större behållning av Gladiator som text, än som film.

Att jag gör alla dessa tankehopp från min förläggare till Läckberg till populärmusik till Gladiator beror givetvis på att jag sitter med en dossier framför mig. Vad det rör sig om är en tjock faktasamling som min bror har hjälpt mig med. Den kan komma att ligga till grund för min nästa bok. Tanken är att göra denna bok så kommersiellt gångbar som möjligt, dels för att tjäna mer pengar, dels för att ämnet är viktigt och bör spridas och bli allmän kännedom.

Det är här någonstans ruelsen kommer över mig. Det som förläggaren förväxlade med depression.
Jag kan endast lyckönska Camilla Läckberg som skrivit en i mina ögon förfärligt tråkig bok, men som bland andra Expressen bedömer helt annorlunda: ”Predikanten är en vass, mogen kriminalroman som skänker stort läsnöje”.

Dossiern jag har framför mig bör förpackas just som en kriminalroman. Jag är tyvärr inte rätt man att göra det jobbet.

För att få stöd och hjälp har jag givetvis sneglat även på andra, Grisham till exempel.

Det är bara det att genren kriminalroman tråkar ut mig fullständigt.
Jag vill inte.
Jag måste uppfinna en annan väg att berätta det viktiga på.