Ramsele II

Ärligt talat. Jag var ganska spänd när jag ställde upp projektorn för att köra mitt bildspel om Djingis Khan för eleverna på Ramsele skola. Detta var en grundskola, klasserna sju, åtta och nio. Tidigare har jag bara kört den föreläsning jag tänkt hålla inför universitet och i föreläsningshallar i Stockholm dit historiskt intresserade och dyrt betalande vuxna har sökt sig.

I Stockholm berättade jag för folk att jag planerade att åka till en högstadieskola utan att ändra en bild, eller en enda rad i mitt framförande.
”Du är inte klok! Högstadieelever orkar inte med de tankesprång du gör i din föreläsning”, sade bland annat min förläggare.
”Jag tror du har fel”, sade jag: ”När man är 14 år är man fullt intelligent. Man blir aldrig intelligentare än så, däremot skaffar man sig på gott och ont en massa livserfarenhet med åren. En del människor växer med denna erfarenhet, andra blir bittra och krymper som personer istället för att växa, sade jag.
Min förläggare, Lars, ruskade på sig och skrattade och sa:
”Fan, Anders.Kör hårt. Du har kanske rätt!”

Föredraget jag håller är svårt och komplext men jag inbillar mig att det även till viss del är underhållande. Det är roligt och spännande att följa den lilla pojkens liv, han som ska bli Djingis Khan, världens största härskare, någonsin. Han lägger under sig allt land från Polen i väster till Korea i öster. Men däremellan spränger jag in så ofantligt mycket historiska fakta att jag själv närmast storknar.
Inte nog med det: Jag drar halsbrytande paralleller mellan Europas medeltid, vad vi tänkte då, och hur vi tänker idag. Jag berättar om USA:s krig i Irak för att genast kasta mig 800 år tillbaka i tiden till hur Djingis Khan krigade i samma land. Strax därpå gräver jag ned mig i över tvåtusen år gamla religiösa skrifter som Mahabarata.

Kort sagt. Under en timmes tid väver jag ihop mer än tvåtusen års mänsklig historia – och all denna historia ligger utanför vår egen kända kulturkrets, varför man som åhörare hela tiden är ute på fullständigt okända marker och måste lyssna väldigt aktivt.

Min upplevelse blir smått enorm och jag darrar en smula efteråt. Eleverna har verkligen hängt med. Jag förstår att det är så när jag lirar fotboll med dem på rasten och sedan bara driver omkring i korridorerna och snackar med dem. Jag smet även in i skolans slöjdsal för att träffa elever och prata med dem. Stämningen var lugn och avslappnad, man byggde pallar och bockade plåtar och jag bara myste: killarna visste inte om det men jag hade just gett dem deras livs första föreläsning på universitetsnivå. En av grabbarnasom jag träffade i korridorerna sammanfattade föreläsningen så här: ”Det var som intressant, men lite tungt på slutet.”

Tanken slår mig att om sju åtta år kanske han sammanfattar hela sin universitetstid exakt på samma sätt.

För ganska precis ett år sedan var jag på Ramsele skola och höll föredrag. Efteråt skrev jag i min blogg att jag upplevde att eleverna visade bristande respekt för varandra och att de som arbetade på skolan borde göra något åt det.

Jag förstod att flera på skolan skulle bli upprörda, både lärare och elever. Men jag gjorde det inte av elakhet, utan för att hjälpa, för att ge en signal till skolan att ta tag i det.

Mitt blogginlägg väckte mycket riktigt en rejäl känslostorm i Ramsele och det haglade in kommentarer på bloggen, men till min glädje tog lärarna och rektorn, det hela rätt. De förstod vad jag var ute efter.

Under det år som gått har det till min förtvivlan dykt upp personer utanför skolan i Ramsele som använt mitt blogginlägg för att hoppa på skolan och lärarna som jobbar där, inte med konstruktiv kritik, utan med osakliga attacker. Man har påstått än det ena, än det andra. Man har med stöd av mitt blogginlägg gjort ned Ramsele skola.

Det var aldrig mitt syfte. Att framföra osaklig och ogrundad kritik, liksom på hörsägen, har aldrig hjälpt någon, men det var vad en del började syssla med. De här människorna som jag inte ens träffat, men som nu använde min blogg som något slags slagträ slog inte enbart på skolan. De slog på mig. Jag mådde dåligt. Jag hade skrivit i konstruktivt syfte, nu höll för mig okända på att genomföra något helt destruktivt med min text som redskap.

I mina ögon förlorade saken alla proportioner och värst av allt, det började dra energi för dem som jobbade på skolan. Till sist snurrade det hela så långt att Sveriges Radio började mejla mig och ville att jag skulle uttala mig om ”de stora saker” som pågick i Ramsele Skola. I alla lägen är jag för en öppen dialog, och det sade jag till Sveriges Radio, men i detta fall hade jag inget mer att säga. Det hade spårat ur och vad skolan behövde var inte mer uppmärksamhet utan ro att arbeta vidare med sitt.

Men äntligen! Efter ett år blev jag inbjuden till Ramsele skola igen. Lärarna bjöd in mig, jag som startat en sådan massa skit och trubbel och extra arbete för dem. De bjöd i min i ett skede där skolan dessutom är hotad av nedläggning. Men de var entusiastiska. Förutom att de ville att jag skulle fortsätta mitt föredragande för eleverna ville de själva träffa mig. Vi planerade och ordnade ett seminarium där vi diskuterade högre pedagogik: Hur sätta rätt mål för varje elev? Hur skapa trygghet, samhörighet och få varje individ att växa?
Naturligtvis arbetar varje skola med dessa frågor ständigt, men lärarna och rektorn på Ramsele skola valde att i en stund där de hotas av nedläggning och därmed har andra kanske akutare bekymmer att brottas med, lägga ytterligare kraft och tid på att diskutera dessa för eleverna viktiga frågor.

Det är stort.

Hur hett önskar jag inte att de Ramselebor som under detta år gjort måhända missriktade och onödiga påhopp på skolan förstår denna storhet?
Ramsele har en bra rektor. Ramsele har bra lärare.

De är vuxna sitt jobb.

De är värda allt stöd för att skolan ska bli kvar.