söndag, april 29, 2007

Noll komma sex



Den senaste stormen har tagit takpannor med sig och träd har vält eller knäckts rakt av, de ligger utströdda i hästhagen och i skogsbrynet och vägen har blivit en enda ofarbar sörja av lervallar och jordkockor som snöröjarn lämnat där efter sitt idoga plogande under vintern då han försökte få bort de tjocka snödrivor som vindarna föst ihop över vägen så att vi inte tog oss fram. Jag ser på allt detta och hämtar stegen för att börja någonstans, för att åtminstone lappa taket så att det inte börjar regna in, det räcker med att vi den sista tiden legat skräckslagna om nätterna av vindstötar som fått hela kåken att kränga och skallra. Under dessa stunder har vi försökt trösta oss med att huset har stått på samma plats i minst åttio år, men just denna vinter har saker börjat blåsa sönder, kupan på skorstenen for med ett brak och sen styrdes vinden ned i pipan och köket och barnens rum blev så nedsotade att vi hade att göra med städningen en hel dag, utan att det blev helt rent. Taket på vedboden lyfte och skramlade iväg som en horisontell livsfarlig giljotin och brakade in redskapsboden där vi förvarar gräsklippare och spadar och sådana verktyg men också barnens cyklar, trehjulingar och tvåhjulingar, skidor och pulkor och plötsligt blåste låset på dörren sönder och saker inne i boden började också få ta emot stryk av blåsten.

Vi har bara bott i vårt hus i sju år och så här har det aldrig stormat, men det sägs att jordens medeltemperatur har stigit med nollkommasex grader och tänker jag på alla kubikkilometer vatten som finns i världshaven så förstår jag att dessa vattenmassor har lagrat enorma mängder energi. Kraften hos flera hundra, kanske tusentals vätebomber ligger och ruvar i haven, de små brisarna som alltid bildas vid vändkretsarna runt ekvatorn av sol och jordens rotation far över havens ytor, samlar och suger upp denna energi, först i små osynliga doser av varm ånga, sen som dimbankar och till slut i jättelika städformade moln som tornar upp sig allt högre i atmosfären – och så kastar sig stormarna över oss och sliter sönder allt i sin väg. Mest ledsen blev Naya, äldsta dottern, att pulkan spruckit. Hon hade ändå ställt den längst inne i redskapsboden, men den senaste stormen nådde ända dit.

Jag står i den kvardröjande blåsten och stegen svajar under mig medan jag lägger tillbaka tegelpannor och återigen fäster dem med bleckplåtsklammer så att de inte ska kunna blåsa bort. Förra ägaren säger när jag ringer att något tegel inte blåst av för dem under femtio år. Jag blickar ut över skogarna och bort mot fjällen därifrån vindilarna tycks komma och träden hukar fortfarande i vinden fastän det är flera dagar sedan det blåste så hårt att saker gick sönder eller flög omkring och jag ryser på ett nytt sätt, inte av kyla, utan för att en ny och helt oförnuftig skräck börjar gripa omkring sig inuti mig. Jag kan inte hjälpa det och fastän att jag med förnuftet vet att en enda storm och några spridda takpannor och sönderblåsta detaljer hemma hos mig inte betyder en hel klimatförändring är jag rädd. Mig skrämmer redan de uppmätta och vid första påseende futtiga nollkommasex graderna och när jag ser upp mot de låga molnen som vältrar sig i blygrått över taknocken och ändrar form snabbare än jag kan lägga på minnet känner jag mig precis så maktlös som jag kanske i själva verket är.








6 kommentarer:

Åsa Mitt i Världen sa...

Den här Valborgsmorgonen dånar vindarna från havet och in över land. Det lär blir svårt att tända eldar ikväll om det inte lugnar sig.

Det finns en berättelse om en bonde som får makt att bestämma över vädret eftersom han ständigt gnäller på att det är för torrt, för kallt, för vått eller för varmt och så leder det förstås till att allt blir ännu mer knas än innan. Sensmoralen är att människan inte ska lägga sig i att försöka styra vädret.

Nu påverkar människan vädret fast det känns inte som att man som enskild människa kan påverka så mycket - trots att det hävdas så jämt för att vi inte ska tappa modet…

Anders sa...

JA, det är lite ruskigt. Vi har att lita på att våra politiska ledare världen över börjar fatta kloka beslut. Kina tex har satt upp som gigantiskt politiskt mål att skapa samma sorts ekonomi och rikedom som oss. Lyckas de kommer Kina ensamt att fördubbla mänsklighetens industriella utsläpp...
Samtidigt klarar Kina tack vare sin centralstyrdhet av att göra saker snabbare och bättre än oss här i väst. Medan vi dribblade och snackade i över 15 år om att blyet i bensin borde tas bort, så tog det bara ett år för Kina att genomföra samma sak, när deras politiska ledning väl satte ned foten... Men i andra änden kostar det ju - gör folket inte som politikerna vill rullar man ut stridsvagnarna, bara för att stoppa en rätt så fredlig demonstration...

Åsa Mitt i Världen sa...

Du ser, mer diktatur är modellen!

;-)

Anders sa...

Japp, en upplyst despot är alltid bättre än allt annat tänkbart styre vi hittills kommit på.
Kanske är det därför jag fastnat för min Djingis Khan och orkar skriva så många tjocka böcker om honom...

För den upplysta despoten i tiden, alltså :-)

Anonym sa...

Jag skulle önska att människor skiljer på miljö och klimat i större utsträckning. Som det är nu blir det väldigt "lurvigt" med alla klyschor man får höra. Klimat har vi haft sedan jorden skapades och ännu längre tillbaka.
Miljön har skapats ur klimatet och dess positiva eller negativa inverkan på vad människan kan få ut av den plats hon valt att bygga upp sin levnad.
Att människor kan styra klimatet är en högst olämplig tolkning som kan få ytterst otrevliga resultat. Visst är det bra om man i Kina kan förändra sin miljö och få en renare luft och bättre miljö men att det skulle förändra klimatet
-tror jag inte på. Nu är detta min uppfattning och jag vet att man inte får så mycket "credit" för den från "klimatideologer."
Jag hävdar min sak utifrån den klimatmodell som följer solaktiviteten. Det är inte första gången denna planet har ändrat sitt klimat och då har inte människan haft den minsta möjlighet att påverka förändringen.
Jag tycker att man ifrån miljöaktivisternas energirika inställning hellre skulle se till att urskogar och andra levande "lungor" på vår jord bevaras. Och utfrån det arbetet försöka ändra på andra miljöbovar.
Men till att påstå att miljön påverkar klimatet, så långt kan jag iallafall inte gå. Hälsar U i U.

Anders sa...

Urban: Jag stöder mig egentligen inte på någonting. Jag är en total lekman vad gäller miljö och klimat. Men jag har som lekman tillbringat många, många timmar tillsammans med min vän Martin Hedberg, meteorolog. Han visar kurvor på hur många PPM co2 det fanns i atmosfären i korta perspektivet, före industrialilsmen och fram till nu. Han visar kurvor på co2 de senaste 100.000 åren med stöd från iskärnor från polarisar. Han visar... Ja, du fårstår läget.
Martin är övertygad om att vi under de senaste hundra åren har deponerat så pass mycket CO2 och andra gaser, bland annat metan, i atmosfären, att det har signifikans.
Även han tar med solfläckar, solstormar i beräkningen. Han räknar även med hur mycket CO2 som världshaven upptar...

Kort sagt. Han är väldigt vederhäftig. Och övertygande, vilket även en stor del av forskarsamhället också är.