söndag, april 29, 2007

Noll komma sex



Den senaste stormen har tagit takpannor med sig och träd har vält eller knäckts rakt av, de ligger utströdda i hästhagen och i skogsbrynet och vägen har blivit en enda ofarbar sörja av lervallar och jordkockor som snöröjarn lämnat där efter sitt idoga plogande under vintern då han försökte få bort de tjocka snödrivor som vindarna föst ihop över vägen så att vi inte tog oss fram. Jag ser på allt detta och hämtar stegen för att börja någonstans, för att åtminstone lappa taket så att det inte börjar regna in, det räcker med att vi den sista tiden legat skräckslagna om nätterna av vindstötar som fått hela kåken att kränga och skallra. Under dessa stunder har vi försökt trösta oss med att huset har stått på samma plats i minst åttio år, men just denna vinter har saker börjat blåsa sönder, kupan på skorstenen for med ett brak och sen styrdes vinden ned i pipan och köket och barnens rum blev så nedsotade att vi hade att göra med städningen en hel dag, utan att det blev helt rent. Taket på vedboden lyfte och skramlade iväg som en horisontell livsfarlig giljotin och brakade in redskapsboden där vi förvarar gräsklippare och spadar och sådana verktyg men också barnens cyklar, trehjulingar och tvåhjulingar, skidor och pulkor och plötsligt blåste låset på dörren sönder och saker inne i boden började också få ta emot stryk av blåsten.

Vi har bara bott i vårt hus i sju år och så här har det aldrig stormat, men det sägs att jordens medeltemperatur har stigit med nollkommasex grader och tänker jag på alla kubikkilometer vatten som finns i världshaven så förstår jag att dessa vattenmassor har lagrat enorma mängder energi. Kraften hos flera hundra, kanske tusentals vätebomber ligger och ruvar i haven, de små brisarna som alltid bildas vid vändkretsarna runt ekvatorn av sol och jordens rotation far över havens ytor, samlar och suger upp denna energi, först i små osynliga doser av varm ånga, sen som dimbankar och till slut i jättelika städformade moln som tornar upp sig allt högre i atmosfären – och så kastar sig stormarna över oss och sliter sönder allt i sin väg. Mest ledsen blev Naya, äldsta dottern, att pulkan spruckit. Hon hade ändå ställt den längst inne i redskapsboden, men den senaste stormen nådde ända dit.

Jag står i den kvardröjande blåsten och stegen svajar under mig medan jag lägger tillbaka tegelpannor och återigen fäster dem med bleckplåtsklammer så att de inte ska kunna blåsa bort. Förra ägaren säger när jag ringer att något tegel inte blåst av för dem under femtio år. Jag blickar ut över skogarna och bort mot fjällen därifrån vindilarna tycks komma och träden hukar fortfarande i vinden fastän det är flera dagar sedan det blåste så hårt att saker gick sönder eller flög omkring och jag ryser på ett nytt sätt, inte av kyla, utan för att en ny och helt oförnuftig skräck börjar gripa omkring sig inuti mig. Jag kan inte hjälpa det och fastän att jag med förnuftet vet att en enda storm och några spridda takpannor och sönderblåsta detaljer hemma hos mig inte betyder en hel klimatförändring är jag rädd. Mig skrämmer redan de uppmätta och vid första påseende futtiga nollkommasex graderna och när jag ser upp mot de låga molnen som vältrar sig i blygrått över taknocken och ändrar form snabbare än jag kan lägga på minnet känner jag mig precis så maktlös som jag kanske i själva verket är.








lördag, april 28, 2007

Världen de blå vill skapa och folkets reaktioner

(eller öppet brev till statsminister Fredrik)

Innan valet ville en majoritet av folket ha en förändring. De var trötta på det parti (s) som varit statsbärande så länge. I folks ögon fanns det så mycket att klaga på. Man upplevde att saker inte fungerade som de skulle och att skatterna verkade höga.

Folket gick till val – och vi fick en ny regering, din allians, Fredrik, som har rivstartat och gjort så att några 100 av de rikaste människorna i landet får sina skatter sänkta med miljontals kronor. (Så här säger din kompis Anders Borg om saken) Samtidigt höjer ni avgifterna för A-kassan och vill tvångsansluta människor till den, så att alla måste betala mer. Sen, om man råkar bli arbetslös ska man få sämre ersättning.

Det är som om ett försäkringsbolag plötsligt skulle höja försäkringspremien på allas hemförsäkringar och sedan om någons hus brinner ned så ska den drabbade bara få ut 65% av värdet, allt medan försäkringsbolaget höjer lönerna till sina direktörer med mångmiljonbelopp.
Precis så beter sig din regering. Detta konstiga är vad du tycker är bra och vill. Och du påstår att det skapar jobb, men det gör det inte. Det ger endast dålig sömn till dem som känner att de sitter löst på arbetsmarknaden.

Vad är det som händer nu? Är folk så ilskna över detta och andra av din regerings beslut att de enligt opinionsmätningar åter vill rösta rött? Är det för att din regering hittills har flyttat över 65 miljarder kronor från arbetare, pensionärer och småföretagare till de allra rikaste i landet som folk blivit ilskna?

Eller är det så att folket sakta men säkert börjar få en sammanlagd bild av det som händer? Det rör inte bara våra skatter, att din blå regering flyttar pengar från oss alla till de allra rikaste. Det rör också synen på människor och det som är rätt.

Vår tidigare regering (s) deklarerade tydligt att USA:s angrepp på Irak var ett brott mot folkrätten. Nu har du utsett en ny utrikesminister i Carl Bildt, som snarare menar att det fanns en rättslig grund för ockupationen.
I detta har jag svårt att följa utrikesministerns tankar och logik. Fredrik, när blev det folkrättsligt legitimt för ett stort och mäktigt land (USA) att på falska grunder angripa ett annat land, i detta fall Irak?

Frågan jag och kanske även andra börjar ställa sig är: Vad vill du skapa för en värld? På några få månader har du i det egna landet ökat klyftorna mellan fattig och rik med fantastiska 65 miljarder kronor. Därutöver har du alltså tillsatt en utrikesminister som tycker det är okej att starta krig på falska och fabricerade grunder, en utrikesminister som inte tror på folkrätten.

Jag frågar mig också om utrikesministerns ståndpunkt är förankrad i riksdag och utrikesnämnd, eller om det är Carl Bildt ensam som driver denna ur folkrättssynpunkt helt olagliga linje. Är det så borde du, Fredrik, i egenskap av vår statsminister, snarast entlediga utrikesministern. Om du inte gör det visar det att även du struntar i folkrätten och vad lever vi i för land då? Får ett annat land komma hit och bomba oss då?
Enligt din utrikesministers logik borde det i vart fall vara i sin ordning.

Jag vet inte vad folket känner och vad som får folk att fly din regering, men jag ryser och har mer än onda aningar. Kanske delar jag dessa onda aningar med fler än jag förstår.

Det är ingen vacker värld din regering med utrikesministern i spetsen pläderar för.


För även om Irak hade en ledare som Saddam får man enligt folkrätten inte bomba dess befolkning och barn med fosforbomber.
Carl Bildt, din utrikesminister, anser dock att det är helt in sin ordning.
Fredrik. Det brådskar att avsätta honom. Annars faller samma onda aska över ditt huvud.


fredag, april 27, 2007

Till grabbarna i Ramsele

Jag berättade ju att mongolerna kunde skjuta bättre med sina pilbågar, bland annat eftersom de använder en tumring när de spänner bågsträngen. Jag glömde att ta med min ring, men så här ser den ut.
Jag har tillverkat den i björk. Det tog mig 14 år att lista ut hur den skulle se ut.


Jag tillverkade en hel mängd olika sorters tumringar, ovan en bild på några av dem, och försökte förstå hur de skulle fungera. Den äldsta beskrivningen av tumringen hittade jag i Mahabarata, en över 2000 år gammal helig skrift, men där beskrev de inte ringen särskilt bra, varken hur den såg ut eller hur man använde den. Som tur är finns numer Internet och det var på Internet jag till slut hittade bilder på tumringar. Söker man på google och använder ord som ”thumbring” bör man få upp ett gäng! Flest tumringar på nätet som jag har hittat kommer från Korea.

Till er som jag lirade fotboll med; Tack för matchen! Det var kul!!

Till er alla; det var kul att komma till er skola igen!!!

Ha en bra dag!

/Anders

torsdag, april 26, 2007

Ramsele II






Ärligt talat. Jag var ganska spänd när jag ställde upp projektorn för att köra mitt bildspel om Djingis Khan för eleverna på Ramsele skola. Detta var en grundskola, klasserna sju, åtta och nio. Tidigare har jag bara kört den föreläsning jag tänkt hålla inför universitet och i föreläsningshallar i Stockholm dit historiskt intresserade och dyrt betalande vuxna har sökt sig.

I Stockholm berättade jag för folk att jag planerade att åka till en högstadieskola utan att ändra en bild, eller en enda rad i mitt framförande.
”Du är inte klok! Högstadieelever orkar inte med de tankesprång du gör i din föreläsning”, sade bland annat min förläggare.
”Jag tror du har fel”, sade jag: ”När man är 14 år är man fullt intelligent. Man blir aldrig intelligentare än så, däremot skaffar man sig på gott och ont en massa livserfarenhet med åren. En del människor växer med denna erfarenhet, andra blir bittra och krymper som personer istället för att växa, sade jag.
Min förläggare, Lars, ruskade på sig och skrattade och sa:
”Fan, Anders.Kör hårt. Du har kanske rätt!”

Föredraget jag håller är svårt och komplext men jag inbillar mig att det även till viss del är underhållande. Det är roligt och spännande att följa den lilla pojkens liv, han som ska bli Djingis Khan, världens största härskare, någonsin. Han lägger under sig allt land från Polen i väster till Korea i öster. Men däremellan spränger jag in så ofantligt mycket historiska fakta att jag själv närmast storknar.
Inte nog med det: Jag drar halsbrytande paralleller mellan Europas medeltid, vad vi tänkte då, och hur vi tänker idag. Jag berättar om USA:s krig i Irak för att genast kasta mig 800 år tillbaka i tiden till hur Djingis Khan krigade i samma land. Strax därpå gräver jag ned mig i över tvåtusen år gamla religiösa skrifter som Mahabarata.

Kort sagt. Under en timmes tid väver jag ihop mer än tvåtusen års mänsklig historia – och all denna historia ligger utanför vår egen kända kulturkrets, varför man som åhörare hela tiden är ute på fullständigt okända marker och måste lyssna väldigt aktivt.

Min upplevelse blir smått enorm och jag darrar en smula efteråt. Eleverna har verkligen hängt med. Jag förstår att det är så när jag lirar fotboll med dem på rasten och sedan bara driver omkring i korridorerna och snackar med dem. Jag smet även in i skolans slöjdsal för att träffa elever och prata med dem. Stämningen var lugn och avslappnad, man byggde pallar och bockade plåtar och jag bara myste: killarna visste inte om det men jag hade just gett dem deras livs första föreläsning på universitetsnivå. En av grabbarnasom jag träffade i korridorerna sammanfattade föreläsningen så här: ”Det var som intressant, men lite tungt på slutet.”

Tanken slår mig att om sju åtta år kanske han sammanfattar hela sin universitetstid exakt på samma sätt.





För ganska precis ett år sedan var jag på Ramsele skola och höll föredrag. Efteråt skrev jag i min blogg att jag upplevde att eleverna visade bristande respekt för varandra och att de som arbetade på skolan borde göra något åt det.

Jag förstod att flera på skolan skulle bli upprörda, både lärare och elever. Men jag gjorde det inte av elakhet, utan för att hjälpa, för att ge en signal till skolan att ta tag i det.

Mitt blogginlägg väckte mycket riktigt en rejäl känslostorm i Ramsele och det haglade in kommentarer på bloggen, men till min glädje tog lärarna och rektorn, det hela rätt. De förstod vad jag var ute efter.

Under det år som gått har det till min förtvivlan dykt upp personer utanför skolan i Ramsele som använt mitt blogginlägg för att hoppa på skolan och lärarna som jobbar där, inte med konstruktiv kritik, utan med osakliga attacker. Man har påstått än det ena, än det andra. Man har med stöd av mitt blogginlägg gjort ned Ramsele skola.

Det var aldrig mitt syfte. Att framföra osaklig och ogrundad kritik, liksom på hörsägen, har aldrig hjälpt någon, men det var vad en del började syssla med. De här människorna som jag inte ens träffat, men som nu använde min blogg som något slags slagträ slog inte enbart på skolan. De slog på mig. Jag mådde dåligt. Jag hade skrivit i konstruktivt syfte, nu höll för mig okända på att genomföra något helt destruktivt med min text som redskap.

I mina ögon förlorade saken alla proportioner och värst av allt, det började dra energi för dem som jobbade på skolan. Till sist snurrade det hela så långt att Sveriges Radio började mejla mig och ville att jag skulle uttala mig om ”de stora saker” som pågick i Ramsele Skola. I alla lägen är jag för en öppen dialog, och det sade jag till Sveriges Radio, men i detta fall hade jag inget mer att säga. Det hade spårat ur och vad skolan behövde var inte mer uppmärksamhet utan ro att arbeta vidare med sitt.

Men äntligen! Efter ett år blev jag inbjuden till Ramsele skola igen. Lärarna bjöd in mig, jag som startat en sådan massa skit och trubbel och extra arbete för dem. De bjöd i min i ett skede där skolan dessutom är hotad av nedläggning. Men de var entusiastiska. Förutom att de ville att jag skulle fortsätta mitt föredragande för eleverna ville de själva träffa mig. Vi planerade och ordnade ett seminarium där vi diskuterade högre pedagogik: Hur sätta rätt mål för varje elev? Hur skapa trygghet, samhörighet och få varje individ att växa?
Naturligtvis arbetar varje skola med dessa frågor ständigt, men lärarna och rektorn på Ramsele skola valde att i en stund där de hotas av nedläggning och därmed har andra kanske akutare bekymmer att brottas med, lägga ytterligare kraft och tid på att diskutera dessa för eleverna viktiga frågor.

Det är stort.

Hur hett önskar jag inte att de Ramselebor som under detta år gjort måhända missriktade och onödiga påhopp på skolan förstår denna storhet?
Ramsele har en bra rektor. Ramsele har bra lärare.

De är vuxna sitt jobb.

De är värda allt stöd för att skolan ska bli kvar.





måndag, april 23, 2007

Glada prospekt och dystra verkligheter

De flesta sliter väl med det just nu, precis som jag.
I min förtryckta deklaration står att jag fått inkomst ”av tjänst” från ett bokförlag och att jag ska betala egenavgifter själv på detta.
I runda slängar vill alltså skatteverket ha 64% av det jag tjänade.

MEN. I skatteverkets broschyr SKV562 står det ordagrant så här: ”Skattesatsen är 6% när du upplåter eller överlåter upphovsrätten till litterära eller konstnärliga verk… Skattesatsen 6% gäller rättigheter till sådana verk som skyddas av i lagen: Litterära och konstnärliga verk 1§…”

Säg att jag sålt en upphovsrätt för 100 kronor. Jag menar, jag har aldrig suttit på något enda av de förlag som nu ger ut mina böcker och jobbat. Jag har heller inte utfört några tjänster åt dem som att städa, rensa avlopp, byggt fläktsystem eller skruvat i glödlampor eller sprungit och köpt hamburgare. Jag har sålt rättigheten att ge ut mina böcker. Ingenting annat.

Enligt detta enkla exempel anser skatteverket ändå i den förtryckta deklarationen att jag ska betala 64 kronor, men enligt deras egen broschyr ska jag endast betala 6 kronor i skatt.

Skillnaden är enorm – och så har jag det varje år! Skillnaden mellan hur skatteverket uppfattar sig själv i sina fantasifulla broschyrer och sedan i verkligt utfall är milt sagt överdriven. Och som medborgare fattar jag aldrig riktigt vad som gäller – och när jag ringer dem vet de inte heller, förra året pratade jag med nio, jag upprepar 9, olika experter hos skatteverket, men ingen kunde reda ut begreppen åt mig. Istället, som om det inte redan var nog krångligt, började de prata om olika momssatser; som författare kunde jag ha noll procent i moms, eller kanske 6, eller 12, eller hela 25 procent om jag var dum nog att sälja ”kunskap” på mina föredrag och inte tog materialet ur mina böcker…

Som författare lyder jag alltså under en hel bukett med olika momsregler, säger jag en sak ur min bok på ett föredrag är det noll i moms, råkar jag säga ett ord taget liksom ur luften, ska jag betala 25 procent i moms för just det ordet. Eller vad är konsekvensen?
Sådant funderar jag över när jag deklarerar. Höll jag verkligen tungan rätt i mun där i Burträsk, eller sade jag något utanför boken? Ska jag kanske dra till med 12 procent i moms, som en gyllene medelväg?

Ändå fortsätter jag den stora striden. Jag hävdar med dårens envishet att jag aldrig utfört en enda tjänst åt något enda bokförlag. Jag har sålt en bokrättighet och ska då endast betala 6% i skatt, för så står det i skatteverkets egna underbara prospektliknande broschyr med nummer SKV562.

Naturligtvis får jag aldrig rätt. Skatteverket hävdar sedan lika envetet, utan att svara på mina frågor, att jag utfört en tjänst och eftersom förlaget inte betalat mina egenavgifter måste jag göra det själv.

I slutändan är det självfallet bara att betala, annars åker jag i fängelse, vilket skulle kännas rätt skönt ibland – och som en skatteförmån. En fängelsevistelse lär kosta staten mer per dygn än att låta mig bo på ett hotell.

Hade jag inte familj skulle jag gärna bo på fängelse ett tag – och kanske hinna skriva klart en bok – utan att hela tiden behöva snegla på vilka omkostnader jag har och vilket orimlig skatt som sedan ska drabba mig.

onsdag, april 18, 2007

Att läsa - kärlek- och Djingis

Andra gången jag kommer till Bobergsgymnasiet. Första gången förvånades jag över att entrén var belamrad med soptunnor. Det såg lite snyggare ut den här gången. Man hade radat upp de flesta sopbehållarna mot väggen. I övrigt ser de flesta skolor ut som industrilokaler. Trista. Avskräckande. Åtminstone är det så jag känner, men kanske spelar minnet av min egen skolgång mig ett spratt. Jag hatade skolan över allt annat och trodde lärarna kom från en annan sorts planet där alla var elaka, dumma, vrickade och att de därmed bara kunde häva ur sig idiotiska saker. Den sista sortens person jag kunde lita på eller tro på – var lärare.

Nå. Uppdraget för mig när jag nu är ute på skolor är att försöka få fler killar att läsa. Man har sett statistik. Tjejer läser jättemycket – och blir verbala och duktiga och får finfina betyg. Det är också fler tjejer som kommer in och utbildar sig på universitet.
Killar läser nästan inte alls. I en snar framtid kommer killarna att få sämre jobb än tjejerna.
Det är en konsekvens.

En annan är att könen, man och kvinna, i en snar framtid kan få ännu svårare att kommunicera med varandra. Alltså prata med och förstå den andre.

På något sätt skiter jag i allt annat, löneskillnader och jobb, men det här med kommunikation man och kvinna emellan anser jag är viktigt. Det är det viktigaste i mitt liv. Att jag numer lever med en kvinna som jag älskar och kan prata med och att vi förstår varandra – och att även hon älskar och respekterar mig...

Vägen dit har varit lång, på gränsen outhärdlig och sårig. Så många krascher. Så många ensamma tårar. Så många misstag.

Många killar skryter att de haft massor av tjejer. Jag skäms. Att alla mina tidigare relationer sprack berodde nästan aldrig på att tjejen var ett pucko och att hon bara var cool att bli av med. Att det sprack berodde på mig. Jag var helt enkelt klantig, egentligen rädd, och vågade inte visa känslor…

Språk och känslor hör ihop.
En hel del känslor kan vi utbyta med smekningar, kramar och kyssar, men inte allt.
Jag var den tigande och hårde mannen. Efter femioelva krascher vet jag att det inte funkade värst bra. Både hon och jag blev olycklig.

Tjejer i Norrlands inland flyttar i svärmar, varför? Jo, de tycker att killarna här är trista, inte går att prata med…

Så. Det är det här jag tycker är viktigt; kärleken mellan man och kvinna. Att vi kan mötas.

Men naturligtvis pratar jag om helt andra saker när jag träffar de hundra grabbarna i aulan. Då pratar jag om Djingis Khan och pilbågar och krig och om att erövra hela världen! (Lite symptomatiskt manligt sådär!)
Jag hoppas med det kunna väcka intresse hos åtminstone någon att ta upp en bok, vilken som helst, och läsa.

I förlängningen hoppas jag att varje kille får tag i just sin kärlek. Hur den än ser ut eller råkar gestalta sig.

För i min värld slår språket broar, inte bara mellan man och kvinna, utan mellan oss alla.


(Aulan var så bred att jag tvungen att klippa ihop bilden, därav det något skeva perspektivet)

måndag, april 16, 2007

Det snurrar på

I en fantastisk miljö på "Vår gård", Saltsjöbaden, höll jag mitt senaste föredrag. I närtid har jag ytterligare nio föredrag inplanerade, så det blir inte mycket bloggande, mest att kuska runt och vänta på förbindelser som kan flytta min kropp hit och dit...
Glädjande nog har en rad läsare redan skrivit mejl om den nyss utkomna boken; "Den andra hustrun". Det värmer att ni skriver!
Några har även skrivit och tackar för de seminarier jag hållit.
Jag har tidigare försökt svara på alla mejl, men jag passar nu på att tacka här. Tack.
I morgon ska jag träffa någon tidning, sen bär det av på turné igen.


torsdag, april 12, 2007

Att städa upp efter sig och få betalt

Jag har ju åkt runt på en massa föredrag ett tag. Till slut blir man alldeles sliten, vet knappt var man befinner sig och tröttheten vet inga gränser. Av Gud vet vilka skäl envisas jag också att åka tåg fast SJ inte verkar funka längre. Tågen varken går eller kommer i tid och plötsligt sitter man ändå på en buss eftersom träd ramlat över strömledningen och igår kväll skulle jag kommit hem klockan 21, men jag var inte hemma förrän 01.17... Och så försöker man fakturera sina resor för att få in pengar så att man kan sätta mat på bordet och då kvaddar ytterligare ett system, det egna administrativa. Hur jag än försöker får jag det inte att funka och så får man sitta och skriva ursäkta-mig-jag-är-klantig-mejl till arrangörer som man trodde man var klar med för över en månad sedan, men vars pengar man inte fått. Så här sitter jag alltså nu och försöker få olika ekonomiavdelningar att ta hand om mina fakturor trots att de tydligen saknar kvitton och verifikat:

Urklipp ur mejl till en av mina tidigare arrangörer:

"...Och förlåt min rörighet vad gäller kvitton osv... Jag kom precis hem från en annan resa och inser att jag bör bygga upp ett system för det här med kvitton! Men det går inte. När man reser lägger man kvittona i någon ficka och sen vet man inte vilka kläder man ska leta i och man minns knappt om det var på "er" resa jag även tog tunnelbana eller om det var på resan efter det, eller om det var på den just gjorda och sista resan - hur som helst har man tappat bort kvittona och tunnelbanelapparna och ibland hittar man hårda pappersmasseknular i fickorna när en skjorta åkt ett varv i maskinen och då anar man att det förmodligen är just det, ett kvitto...
Så snälla, kan vi kappa ihop alla expenser och kalla dem för dygnstraktamente istället? Det borde både Eer ekonomiavdelning och skattemyndigheten acceptera - förutom att jag förlorar några hundra på det tycker jag det verkar toppen och jättebra!!!"
"

söndag, april 08, 2007

Dossiern

Vi satt och pratade marknadsföring av min bok och att jag även konstruerat en ny pilbåge när Lars, min förläggare, plötsligt frågade mig om jag var deprimerad.
Jag hade svårt att förstå vad han menade. Jag? Deprimerad?

Det var för sex dagar sedan. Jag har under hela denna tid inte begripit hans fråga men nu rullar det in i mig: Förståelse och en ruelse.
Man kan ha starka samvetskval fast man inte gjort något fel.

Jag lånade och läste i en av hustruns böcker; Camilla Läckbergs ”Predikanten”.
Det är den boken som långsamt knäcker mig. Jag vill inte skriva som hon. Jag tycker det hon presterat i form av text i den boken är förfärligt.
Jag kommer att tänka att bokbål i vissa fall vore bra.

Ändå. Det sägs att hon ska vara underhållande. Hustrun finner Camilla underhållande. Själv blir jag mållös. Att läsa och försöka begripa att Camilla Läckberg säljer bra är som att frivilligt förflytta en svår tandvärk in i själen.

Samtidigt. Det finns bra underhållning. Visserligen i en helt annan genre, men Selma Lagerlöf var en sådan författare.
Vad är det som gör kvalitet?
Hur bedömer jag den?

När jag kör bil har jag ofta på radion. Lika ofta måste jag stänga av eftersom mitt sinne plötsligt invaderas av någon låt som får det att gnissla och skära i mig. Oftast handlar det om någon av de låtar som ligger etta på alla listor. Jag står bara inte ut.
Min smak är en annan.

Överhuvudtaget har jag svårt att stå ut. Jag är alltså inte deprimerad. Jag har bara en helt annan smak än det stora flertalet människor.

Det händer att min smak sammanfaller med ett större flertal. Filmen Gladiator är en sådan företeelse. Faktum är att den filmen är så bra att jag sett den flera gånger. Varje gång jag ser den får jag lust att skriva till filmbolaget och fråga efter manuset. Allt som sägs i filmen är avskalat, utmejslat, alltså bör även manuset vara fantastiskt.
Och jag vet att just jag skulle ha ännu större behållning av Gladiator som text, än som film.

Att jag gör alla dessa tankehopp från min förläggare till Läckberg till populärmusik till Gladiator beror givetvis på att jag sitter med en dossier framför mig. Vad det rör sig om är en tjock faktasamling som min bror har hjälpt mig med. Den kan komma att ligga till grund för min nästa bok. Tanken är att göra denna bok så kommersiellt gångbar som möjligt, dels för att tjäna mer pengar, dels för att ämnet är viktigt och bör spridas och bli allmän kännedom.

Det är här någonstans ruelsen kommer över mig. Det som förläggaren förväxlade med depression.
Jag kan endast lyckönska Camilla Läckberg som skrivit en i mina ögon förfärligt tråkig bok, men som bland andra Expressen bedömer helt annorlunda: ”Predikanten är en vass, mogen kriminalroman som skänker stort läsnöje”.

Dossiern jag har framför mig bör förpackas just som en kriminalroman. Jag är tyvärr inte rätt man att göra det jobbet.

För att få stöd och hjälp har jag givetvis sneglat även på andra, Grisham till exempel.

Det är bara det att genren kriminalroman tråkar ut mig fullständigt.
Jag vill inte.
Jag måste uppfinna en annan väg att berätta det viktiga på.

fredag, april 06, 2007

Prime Time Stockholm


För snart en vecka sedan höll jag föredrag i Stockholm, ABF-huset, Sveavägen. Jag trodde aldrig det skulle komma så många. Det var liksom Prime Time för allt annat. Och det var vad jag tänkte skriva om - i en vecka.
Men. Jag bor på landet. 60 mil från Stockholm. Här har det varit storm. Träd har rasat. Telefonen har inte fungerat. Strömmen har inte heller fungerat. Vi har barn som har öroninflammation. Vi har barn som har feber.
Vi borde vara vana efter den här vintern, men det är fortfarande snuskigt jobbigt att inte ha ström och barn som är sjuka. Telefon kan också vara trevligt. För ibland vill man ringa och höra hur länge en åttamånaders egentligen kan ha feber innan det är fara å färde...
Tja. Mitt i allt höll jag alltså ett föredrag i Stockholm och nu har det passerat så mycket annat viktigt liv att jag inte längre kan skriva om det, mer än att det var kul att fylla en stor lokal på Sveavägen med folk som ville lyssna på historien om Djingis.