Att ge upp hoppet

Bild från påbörjat manus. Arbetsnamn: Kapselhopparen. Den kommer aldrig att bli av.

Jag är inne i en process och jag vet inte vart den kommer att leda. Jag vet inte ens vad jag vill den ska leda till.
Det handlar om att ge upp hoppet.
Det kanske låter konstigt.
Men jag håller just på att upptäcka att man kan må bra av att ge upp hoppet.

Min hårda och absoluta strävan den senaste 20 åren har varit att bli författare. Så sent som förra veckan ville jag fortfarande bli författare.

När jag håller föredrag eller skrivkurser får jag ofta frågor kring mitt skrivande. Folk kan se häpna ut när jag erkänner:

- Jag är nybörjare inför varje bok. Jag vet inte hur man gör. För varje bok måste jag hitta formen, språket, för just den berättelsen. Jag är ute på tunn is varje gång jag startar, ja hela färden går över väldigt tunn is och jag vet aldrig om det kommer att bära.

* * *
Vad få vet är att jag skrivit lika många böcker till.
Alltså; Fem utgivna.
Fem i papperskorgen, sen uppeldade i lågor.

* * *
Förfärligast ur alla aspekter var boken, mitt storartade stilistiska experiment, som gick fram och tillbaka mellan mig och förläggaren på Bonniers fyra vändor.
Varje gång sa förläggaren:
- Intressant. Det här är bra... Men inte kommersiellt gångbart.

I all rättvisas namn måste det även sägas att förläggaren gjorde allt som stod i hans makt att hjälpa mig igenom.
Men det gick inte.
Projektet kapsejsade. Jag gav upp efter fyra vändor.
Den gången var det inte skönt att ge upp.

Jag vågar, orkar inte räkna alla arbetstimmarna. Snabbt överslag ändå. Mer än 3000 timmar. Vid datorn för att bara korrigera i det där stilistiska intressanta men inte kommersiellt gångbara experimentet.
Lägg därtill svettiga sömnlösa nätter i vånda för att hitta en ny form för boken - som Bonniers sen ratar. Igen. Och igen.

* * *
Och nej. Jag vill inte lägga ut det litterära experimentet på nätet.
Vare sig jag eller förlaget ansåg det färdigt.
Hur andra gör bryr jag mig inte om, men jag vill inte släppa ifrån mig texter som inte är klara.

* * *

Av ekonomiska skäl har jag nu gett upp hoppet.
Jag vill inte bli författare mer.

Det är den största befrielse jag känt.

Jag har tidigare inte förstått vad pjäsförfattaren John Osborne
menade när han skrev:

"Sen jag gav upp
hoppet, mår jag
mycket bättre."

Jag har alltid flinat lite åt strofen, tagit den som en tokrolig liten grej, sådär.
Jag tycker fortfarande frasen är rolig, men nu är den dessutom sann.

* * *
Jag ger upp. Jag är inte författare mer.
Jag ska söka vanliga hederliga kneg och därmed kopplar jag helt bort författandet.

* * *

Samtidigt, i det parallella universum som ligger jämte mig i mina drömmar vet jag:

Ja, jag är fullt på det klara med att jag lurar mig själv.
Egentligen.
Jag kommer i verkligheten aldrig att kunna sluta skriva.
Grejen är bara att min hjärna funkar på så sätt att jag bara kan göra en sak ordentligt i taget.

Nu söker jag andra jobb för första gången sedan 1989.

Först ställde jag in mig på att söka städjobb, för att kunna komma hem med en lika utvilad som skrivtörstig hjärna.
Plötsligt flyttade jag fokus helt.
Fråga mig inte hur det kommer sig eller varför, men jag började söka svåra säljjobb som är helt baserade på provision och som kommer kräva att jag vrider musten ur mig helt för att lyckas.

Att jag fattat beslutet just precis nu i en lågkonjunktur kan tyckas absurt.
Det finns förskräckande få jobb att söka.

Det spelar ingen roll.
Jag klarar inte av att hålla min frilansande lilla skrivfirma flytande längre.
Eller orkar inte.

Båda utsagorna är lika sanna.

* * *
Jag trodde aldrig att jag skulle ge upp hoppet.
Nu när jag gjort det undrar jag:
Varför gjorde jag det inte tidigare?

Lättnaden är enorm.

I vart fall just nu.

* * *