I den stora världen kan ett företag gå med förlust år efter år utan att gå i konkurs. Utan att VD:n behöver dra ner på sin lön eller bonus.
Ett av dessa företag heter SAAB. Det har gått i förlust i över 11 år. Det rör sig om obegripliga miljarder. Jag tror inte att ledningen eller de som sitter i styrelsen för företaget har lidit ett enda dugg under alla dessa år.
Egentligen har väl även de som är på det sk golvet också fått sin lön i alla dessa år.
När företag går dåligt hjälper skattemyndigheten till. Man kan bygga upp underskott i sin rörelse. Staten tar alltså inte pengar från ett företag när det inte finns några pengar att hämta. Istället är det helt okej att bygga underskott som man senare kan nyttja för att göra avdrag när vinsterna väl börjar trilla in.
Jag har också ett företag. I min lilla rörelse har jag för tillfället ett underskott som i sammanhanget är fullkomligt försumbart. Ändå. För mig som egen företagare är det direkt kännbart. Jag kan inte lyfta lön, inte ta ut bonus. Jag kan inte ens betala in sociala avgifter så att jag i framtiden får pension. Inte kan jag betala in till någon a-kassa heller så jag kan klara mig en period som arbetslös.
Just nu kan mitt företag endast skapa mer kostnader, inga inkomster. Det kostar som bekant att dra igång saker.
I stunden känns det tungt och ser jag tillbaka på mina 15 år som författare ser jag en snubbe som slitit hårt och varit orolig precis varje dag för hur det ska gå.
Under perioden har jag gett världen 5 böcker och själv har jag fått ut en lön som är lägre än en städares.
Det är inte synd om mig. Det är inte det jag säger. Jag har valt och gjort exakt det jag velat. Jag har varit lycklig i mitt skrivande. Jag har haft fantastiska 15 år.
Det är bara det att just nu orkar jag inte längre. Just nu drömmer jag om lyxen av att gå till ett arbete vilket som helst. Tanken föresvävar mig att ett av de sämst betalda jobben i vårt land skull få min personliga ekonomi att lyfta till oanade höjder.
Jag skulle vilja städa. Jag skulle vilja sätta på en industridammsugare och ha 2000 kvadratmeter heltäckningsmatta framför mig och bara gå där och tänka på ingenting. (Under gymnasietiden hade jag ett sådant dammsugarstädpass - då hatade jag det. Nu skulle jag njuta).
Och när jag går där och rytmiskt för sugstycket fram och tillbaka; om jag då mot förmodan får några tankar i skallen skulle jag tänka: Så härligt enkelt det är att vara löntagare. Man har allt: högre lön, a-kassa, pension, semester, sjukdagar och cashen som flyter in i plånboken varje avlöning gör det med förutsägbar periodicitet.
Andra gör allt skitgöra åt en, momsredovisar, betalar in sociala avgifter, för in vinster här och gör avdrag och sätter upp förlusterna där de hör hemma och får allt detta surrealistiska att fungera långt ovanför mitt huvud som är lika lyckligt tomt som ett urblåst ägg.
Fast ännu härligare måste det vara att vara VD för ett företag som går med miljardförlust i elva år utan att någon säger till en att man gör dåligt ifrån sig.
10 kommentarer:
Det är klart att man måste kunna betala sina räkningar. Själv fantiserar jag ibland om att sitta i kassan på ICA, men i längden är det mycket värt att känna att tillvaron är lite rikare än så. Sen ska man inte glömma att ett VD-jobb nog vara förödande för själen.
Antar mot bakgrund av det du beskriver att du har enskild firma?
Den situation du beskriver är för innehavare av enskilda firmor rent ut sagt för jävlig. Har nyligen handlagt ett sådant ärende och för den killen så innebar det du beskriver också följande.
Han hade haft underskott i tre år. Det startade med en förlust på nästan en miljon i en konkurs så hans fordran på det bolaget blev värdelös. Sedan betade han av underskottet så att efter tre år var det i praktiken borta. Firman har alltså gått bra som du förstår.
Oturen dök dock upp med ett flin och såg till att han föll ner från ett tak och ådrog sig då en del skador som han blev sjukskriven för under en längre tid. Här börjar problemen då Försäkringskassan beslutar att han inte haft någon SGI de senaste åren. (sjukpenninggrundande inkomst)
Han har ju betat av underskott...... Däremot så gör en annan avdelning inom FK en samtidig bedömning för att fastställa storleken på det underhållsbidrag han ska betala för sina barn.
Den avdelningen kommer fram till att han haft en årsinkomst på ca. 350.000 och fastställer underhållet utifrån det.
Så nu har han haft lön hos en del av kassan men varit utan hos en annan. Det värsta är dessutom att båda har rätt utifrån hur regelverket och lagen är skriven. Vilken människa som helst inser att detta ju är vansinne men det är i just den kafkaliknande situation han nu befinner sig. Det krävs lagändring men även om det fanns intresse för en sådan (vilket det inte heller verkar göra) så tar det i normalfallet ett par år att förändra och under den tiden så lär han hinna svälta ihjäl.
Det är som man säger....vi får så mycket för våra skattepengar....eller hur det nu var......
@ Handelsehorisont:
Ica-kassör är min rysarfantasi :)
Vilken stress! Vilken snabbhet och vilket tålamod och trevlighet man måste visa upp mot kunderna!
Jag beundrar alla som gör detta jobb så bra som de gör.
Jag möter många bra kassörskor.
Själv skulle jag inte bli bra...
Vad gäller VD (jag inkluderar egentligen styrelse och lednning här men skrev inte ut det ordentligt i mitt blogginlägg) så tror jag mig förstå att bra sådana är konstnärer på sitt sätt, de skapar företag, får dem att växa, samtidigt som personalen mår bra...
Men när det kommer till företag som säljs, delar flyttar till Tyskland - som inte visar sig bli billigare att producera i - och misstag staplas på misstag i 11 år utan att någon lyckas stoppa den akuta blödningen. Då kan man verkligen fråga sig om styrelsen tagit fram bästa möjliga VD, om styrelsen är kompetent, om huvudägaren är kompetent osv...
@ Michael:
Ja, jag har det som motsvarar enskild firma, rent skattetekniskt.
Jag startade den som hobbyverksamhet, eftersom både jag och min dåvarande A-kassa hos SIF förstod att det ju kunde bli lite si och så med inkomsterna...
Men alla år har jag varit vettskrämd för att förlora min SGI.
När jag skulle bli hemmapappa med barnen strulade det ordentligt. Det var för 2 år sen.
Till sist hade Försäkringskassan vänligheten att basera min föräldrapeng på vad jag tjänade som sytemerare på Ericsson år 1989..
Det var på det sätt man kunde räkna ut min SGI, man utgick från en lön jag hade haft 18 år tidigare.
Behöver jag berätta hur jag kände mig under det långa utredningsarbetet? Man betalar och betalar och betalar - och så tror man att man har rätt till pappaledighet.
Men det har man inte.
Tänk om jag varit så dum att jag aldrig hade haft ett vanligt jobb som försäkringskassans regler kunde luta sig mot och förstå hur de skulle beräkna SGI utifrån?!
Jag tackade min lyckliga stjärna att jag en gång i tiden jobbat. Inte bara varit eller försökt skapa företag.
Jag önskar inte min värsta fiende att bli företagare i Sverige.
Det är helt surrealistiskt vilka situationer man hamnar i hela tiden.
Tja, du får väl göra som Falkvinge och så att säga krypa till korset, och säga som det är!? :-)
Många av oss gräsrötter/medborgare uppskattar det Falkvinge och likaså du gör, för demokratins bevarande.
Du uttrycker vad många av oss tycker men inte har din talang och förmåga att göra det. Det är mycket värt..
Så varför inte be oss gräsrötter om donationer? Några hundratals personer som donerar vad de kan avvara, varje månad, borde vara tillräckligt för att du och din familj skall klara dig.
Det kan vara värt också att fundera på hur du skall organisera detta.
Andra som läser och kommenterar här har säkerligen utvecklande ideér kring detta!
Hej, raring!
Härligt att du finns, vill bara att du ska veta det. Och att du inte är ensam om en risig ekonomi. Blir lite absurt när upphovsmän pratar om att få betaaalt. Hur många procent av oss handlar det om?
Kräm på dig!
@ Dennis: Det var ju också en idé! :)
Men jag tror så här. När jag fått lite bättre ordning på mitt liv och mina inkomster så ska jag nog klara av att fortsätta att blogga, men då på fritiden, precis som jag gjort hittills.
Blir bara en intensiv period nu med 3 kids och att söka ett bra jobb som kan täcka upp. Samtidigt vill jag ju få tid över till mitt "riktiga" skrivande, så ekvationen är inte helt lätt!
@ Unni: Tack ska du ha, du är inte så dum du heller : )
Du var den enda jag kunde snacka med på en fest ca 1994, 1995, som Månadens bok höll!
Kram tillbaks!
Jag hade under en period funderingar på lastbilschaufförsyrket.
Tyckte att det verkade som en idealtillvaro att få sitta i den där hytten alldeles själv och tänka djupa tankar medan de 32 tonnen slukar mil efter mil.
Det enda som hörs är en aning vindbrus, däckens sång mot asfalten och radion som lågt spelar panflöjt med Dana Dragomir. Livet var plötsligt perfekt, lugnt, tyst, stilla och viktigast-jag fick vara helt själv med mig själv.
Fast sen blev det alt 2. Jag skiljde mig och fortsatte stångas med myndigheter......
Testa gå på socialbidrag. Då stångas man inte med myndigheter för att få ett överskott utan för att äta :) Samtidigt som man söker jobb och inte får några, samtidigt som man ska leva med skammen från andra att man lever på bidrag osv.
Nu har soc visserligen varit ganska snälla mot mig, och jag har aldrig hamnat i akut matbrist, men jag har hört andra historier där det inte har varit så bra.
Och nej. Soc tycker inte att jag ska få ha en internetanslutning så jag kan egentligen inte skriva det här.
Skicka en kommentar