Den blåsta organismen folkrörelse -vs- Partiet som är en folkrörelse

Det kommer oroliga mejl till mig efter min arga postning i lördags. Jag väljer att strax kopiera in ett av dem här i bloggen som visar på det deltagande, den oro och den febrila men ändå redliga kamp som pågår under ytan.

Trots bloggar och twitter och facebook och allt vad de nu heter, de nya sociala medierna, så syns det inte utanför den egna kretsen hur vår folkrörelse fortfarande är ytterst vibrant och levande.

Folkrörelse kan vara ett ord som leder tankarna till något förlegat och kanske är det därför det riktas hat och misstankar och illvilja mot själva folkrörelsetanken från liberalt håll, vilket är svårt att förstå eftersom både liberaler och socialdemokrater vill befria människan.

Det är vårt gemensamma mål; att befria människan, men vi ser förstås lite olika vägar till det där målet. Liberaler har fått för sig att alla ska slåss mot alla, vi socialdemokrater tror att det är en bättre och trevligare väg för människan om vi samarbetar.

Det är, enkelt uttryckt, den stora grundskillnaden i synen på vad som kan vara bästa metod och väg fram till ett drägligare och trevligare liv för oss alla: Kriga om största möjliga ekonomisk egna vinning, eller samarbeta för att alla ska få det bra mycket bättre.

En folkrörelse är inget konstigare än att människor letar sig till olika arenor eller medier där de kan samtala och på så sätt driva fram nya idéer. Ändå väljer flera liberala skribenter att beskriva folkrörelsen som om den vore en fullständigt egen men mycket blåst organism som ideligen låter sig förnedras och föras bakom ljuset av sin dompterande och elaka ledning.

Tvärt om finner jag storhet i folkrörelsen. Jag har som yrkesutövande journalist och senare författare valt att ställa mig utanför alla former av politiska sammanslutningar. Detta för att inte hamna i en sorts jäv.

Jag har på ett närmast patetiskt sätt förfäktat att jag är och vill vara fri skribent och författare. Att jag inte har några som helst bindningar.

Så klampade jag in i rörelsen dagen efter det att Alliansen tagit makten. För jag uppfylldes av en enda tanke; Alliansen måste bort. Särskilt nu när de har en ledare som säger en sak, att han representerar det nya arbetarpartiet, men rent praktiskt för rakt motsatt politik och demonterar det han säger sig omhulda; det lilla som är kvar av folkhemmet.

När jag tog steget in i rörelsen berättade jag direkt att jag har en frihetlig grund, vill forsätta att vara fri skribent och om jag måste kalla mig något så blir det anarkist.

- Coolt, sa den nya bekantskapen strax bredvid mig på mötet. Så utbrast han: Det är fantastiskt att vi kan hålla ihop oss, alla oss invidualister och frihetssträvare. Vi är en sagolik och sannskyldig bukett med vildblommor - ändå kan vi till sist föra fram gemensamma tankar, gemensamma idéer om hur vi bäst ska bygga ett samhälle för alla.

Jag gapar fortfarande efter tre år i partiet. Av förvåning. Av beundran. Man hanterar otroligt svåra saker. Tillsammans. Omkring 100.000 medlemmar som i grunden är lika disparata som jag. Det finns de som stirrar sig blinda på och ideligen bråkar om att det existerar en arbetaradel inom partiet, att det finns proppar och politrucker och maktfullkomliga as som sitter ivägen.

Visst är det så. Det kommer alltid att vara så och då måste vi påminna oss: Vi har att ständigt begränsa makten hos dem som vi andra har givit makt.

Men det är också rent hisnande högt i tak. Jag som anarkist kan och får oblygt vara med och diskutera, skriva motioner, hålla utbildningar - och blir erbjuden politiska uppdrag jag nekar att ta. För där någonstans svindlar det till i min anarkistiska själ. Jag kan vara med och bidra med tankar och idéer, men kan inte förmå mig att åta mig politiska uppdrag.

Mina kamrater ser det som en naturlig del av tillvaron, att ta ansvar.

Jag ser att de har rätt, man måste ta ansvar, men som anarkist kan jag bara ta ansvar över mig själv. Det strider mot något grundläggande i min själ att inta en ledande position där jag oundvikligen blir tvingad att leda verksamheter och andra människor.

Jag tål inte själv att bli ledd och kan därför heller inte leda.

_____

I lördags spydde jag galla över partiledningen.

Det är inte något effektivt sätt att få sin vilja igenom. Det är bara dumt.

Samtidigt är jag glad att jag gjorde det, för den postningen har gett så mycket. Den gav frihetskämpande liberaler som Ingerö bevis för att folkrörelsen inte fungerar.

Inom folkrörelsen gav mitt vredesutbrott det rakt motsatta. Det visar att det är helt okey att vara människa med fel och brister. Medlemmar i alla skikt, med eller utan politiska uppdrag hör av sig till mig, med oro. Inte över att jag är förbannad och svär över ledningen, utan för att jag kanske ska lämna dem.

När vi sopat bort alliansen och fixat integriteten. Då kliver jag av. Inte förr.

Och här ett av mejlen som jag hoppas kan spegla en del av det arbete som pågår inom partiet, som är en folkrörelse.

Hej Anders

Jag läste precis ditt väldigt känslomässiga blogginlägg om tankarna att lämna socialdemokraterna. I fråga om privatlivets skydd kommer det bli omöjligt att åstadkomma verklig förändring utan socialdemokratin, och för att få partiet att svänga krävs det att folk inom partiet driver linjen. Det är många som gör det, det är många som lägger ner otroliga mängder tid och energi för att få partiet att svänga. Vi behöver dig och dina insatser även framöver, och då måste vi ha dig kvar.

Vi kör över ledningen på kongressen. Kommer du?

PS.

bla riksdagsmän, men även "vanliga" medlemmar har sänt mejl med tips och råd hur vi ska fortsätta kampen för att fixa biffen på kongressen." DS