Döden strök förbi

Vi bor längs en skogsbilväg och utfarten är inte riktigt bra, ligger i en kurva och sikten skyms länge av träd. Det är ointressant att tala om vållande och jag var ovetande till tio minuter efter då jag blev uppringd. Inte ens då fick jag exakt veta, utan hustrun bad mig komma och hjälpa en granne att byta däck. Hon hade fått punktering.

Jag klädde mig, lastade in lämpliga verktyg och åkte till anvisad plats strax nedanför utfarten. Grannen berättade att hon kört i diket, gjort en luftfärd, tagit sig upp på vägen igen. Framskärm och underrede hade tagit stryk. Punktering höger fram.

Jag hjälpte henne att byta däck utan att tänka. Vart efter kom förståelsen: Hon har räddat livet, inte bara på sig själv, utan på en eller flera i min familj. Det var gräs och jord långt upp i motorrummet. Dikesfärden hade varit våldsam. Mycket fart, mycket kraft.

Jag åkte hem till min ensamhet. Högg tag i det som kallas det viktiga i livet. Hela dan satt jag och skrev helt vettlösa affärsplaner, svarade på frågor om affärsidé, marknadspotential, konkurrens. Jag förstår att ALMI företagspartner måste ha sådan dokumentation för att göra en riskbedömning av mig, mina idéer, men jag hade svårt att ta frågorna på allvar. Jag har en exakt bild i huvudet hur jag ska bygga mitt företag. Den räcker för mig. Allt annat är dumheter.

Särskilt idag.

Livets hinna är tunn och i våras lånade vi ett hus där det fanns äppelträd. Barnen undrade när de skulle kunna plocka.

Jag lade undan mina fåniga papper. Jag hämtade barnen och tog dem med till ett hus där jag vet att det finns äppelträd. Vi frågade om lov och fick med glädje plocka, de hade så mycket.

Hemma gjorde vi äppelpaj och väntade tills mamma kom hem. Då dukade vi fram och åt helt stilla.

Tacksamheten är ibland så stor att det inte behövs några ord.