Den arga kaffekoppen

Laddade hem app till barnen. 
Tre timmar senare konstaterar jag: 
Kvinnor förstår inte män som genast sjunker ned i varje nördträsk som kommer i vår väg. 

Hämtar ved i månsken

Vinternatt. Måne. Jag går för att hämta ved.

Barnen och Kojan

Vi fortsätter byggandet. Idag var Tula och Odin tålmodiga och drog spik och bar virke och höll bräder och hjälpte till på annat sätt i över 2 timmar. Vi tvingades ge upp för att det var kallt och vi frös om fingrarna. Svårt att hålla spik med handskar när man ska spika.

clic pic to enlarge

Tidigare bilder på kojan

To my kids (Hut I)

We pull together, my kids and I. 

Nollsken

Igår kväll var det Nollsken.
Jag hade aldrig hört talas om nollsken förut, men det är naturligtvis den naturligaste motsatsen till norrsken.
Det har varit mycket norrsken sista tiden, men igår var det inte det. Det var min son, fem år som gjorde mig uppmärksam på det:

- Pappa. Ikväll är det Nollsken.

Gamla drapor och prisbelönta

Må min son lyckas bättre - i allt

Då och då tar jag hand om mina gamla anteckningar. Det är inte så lätt som man kan tro då de är psykedeliskt men samtidigt fantasilöst katalogiserade undermappar med namn som: anteckning_pågående_projekt, bok, boken, boken_1997, de_smala_skriken, dikter, dikter1, dikter_2001, [Här hoppar jag över nio i samma icke förklarande anda för att inte tråka läsaren till döds] dikter_disgusting, dikter_strukna, ego_motsatser, kolaps (trolig felstavning av kollaps), Kybele, manöverutrymme, Med_handen_i_himlen, murbräckan, osv osv.

Varför jag binder ihop filnamn bestående av flera ord med understreck är ett mysterium även för mig själv.
En förklaring kan vara att det rör sig om 20 års verbal geggamoja. (Första datorn att skriva prosa på införskaffade jag 1986, men som tur är var den inte kompatibel med efterföljarna, varför dess innehåll lyckligen gått förlorat).

Vid datorn bredvid surfar Odin, 5, och trots att hans förkylning är så tjock att hans näsa väsnas som en ångloksvissla har han betydligt större framgång än jag och han ropar förtjust:
 - Pappa! Jag hittade den!! och så visar han mig "The Annoying Thing" på youtube.

Jag skulle tro att Tranströmer blir den sista svensk som får priset inom överskådlig tid. Annars är vi som bekant obestridligt världsbäst att skriva i detta land. Jag tror åtta pris på en försvinnande liten befolkning. Jämför till exempel med Kina.

För att uppleva någon form av framgång deletar jag nu friskt! Det känns som ett riktigt bra arbete!!
"Deleta" är för övrigt ett ord som borde in i SAOL mellan orden Delegering och Delfin.
Jag har inget emot bra och begripliga anglicismer.

Frisbee

Frisbee, originally uploaded by hiLarioUsGloOmHeAd.

Deep
in the forest
as a lonely fairy
I find my daughter
practicing
the important thing
to get things to fly

.

Upbringing

Dark Road. Oncoming car. I turn off the headlights and turn on again.
Son: Stop playing with the light!

_______

Uppmaningar går igen:
Möte. Jag bländar av helljuset o slår på igen. 
Sonen: Sluta lek med ljuset!

Othello stack mitt öga

Ur sporadisk dagbok 2010 09 25

Blind. Blind. Blind.

En del är blinda för att de har bögskräck. 

Den blindheten har ännu inte drabbat mig men det finns obesvarade frågor. Jag har alltid föreställt mig Othello som oerhört vacker och ofta glad. Det är inte logiskt eftersom figuren Othello utgår från en tragisk pjäs. Ändå ser jag framför mig en leende svart mor, en muslim, alltid trogen sina vänner genom strider och umbäranden.

   Troligen mixade jag som ung Othello med en annan hjälte och sedan dess är helt enkelt min inre spontant uppoppande bild av honom omöjlig att ändra.

   Idag på Storsjöbadet såg jag Othello. Muskulös på ett skulpturalt sätt, utan tungt allvar, lättsinnigt, glatt. 

Jag vet inte vad som var vackrast, hans ansikte som hade sådan snarhet att le, hans kropp, hans rörelser, nästan oförskämt kraftfullt och samtidigt graciöst alltsammans.

Det är sällan det slår mig att män kan vara så vackra och medan jag försökte se ut som jag inte tittade försvann Odin. Fyra år och snabb som en iller har han börjat täcka skrämmande stora territorier bara man vänder bort blicken någon bråkdel av en sekund. Med förälderns panikbultande hjärta fann jag honom uppklättrad i ett arrangemang av palmlika blommor som visade sig vara fejk.

Sen åkte vi vattenrutschkana tills lemmarna blev slaka och vi var tvungna att köpa glass och när vi satt i fikavdelningen kom Othello och satte sig ganska nära, charmerande skrattande och leende och pratandes med sina vänner och familj. Hans hud glänste så vackert att jag tappade andan. Jag hörde att Tula levde om i någon sorts stigande irritation som riktades mot mig, hennes far, men jag hade svårt att höra vad hon sade för jag var som uppslukad av Othellos allt, även hans dreadlocks. 

Mitt i stojet, solreflexerna i taket från allt vatten omkring och klorlukten blev jag sorgsen. Genom anblicken av Othello föll jag helt utan förvarning ned genom minneslager efter minneslager. 

1994 dog min bästa vän. Han låg i sängen och dog. Obduktionen visade ingenting. Trettiotre år gammal låg han och sov i sängen och vaknade aldrig mer.

    Han var alls inte lika skön att se som Othello, men han var min vän. Och jag förstod nu som ett slag i ansiktet att jag saknade honom våldsamt ännu. Det har gått 16 år och jag har naturligtvis inte hittat någon ersättare. Det fungerar inte så. 

   När jag tittade på Othello förstod jag en sak till och det var ännu mer smärtsamt, på ett egoistiskt och inte lika vackert sätt, men mänskligt. Jag har varit totalt oförmögen att skaffa nya vänner under alla dessa år.

   Jag har levt ett flackt ensamt liv sen han dog. Inte släppt in någon. Heller inte sökt kontakt. 

Jag har varit blind.

Blind. Blind. Blind. 

 (I vänekvationer ingår inte fru och barn, men de har naturligtvis varit en del av förklaringen till att jag överlevt utan vänner).     

Barnkamera

Jag tömde just barnens kamera. Redan det låga perspektivet får en att inse att ett par stövlar i hallen kan utgöra ett stort hinder. Dessutom, man ser sällan ovanför bröstkorgen på vuxna. Det är mest byxor och ben och soppåsar...

Allt är i rörelse. Mitt liv är tyvärr mer statiskt än mina barns...

I barnens kamera ligger foton av helt andra tillfällen än jag skulle ha valt. På något sätt, mina bilder blir ofta lite mer krystade, för jag vill så mycket med dem. Likväl är bilden nedan lite arrangerad. Dottern bad mig dammsuga ett tag till för att hon skulle hinna klättra upp på köksbänken för att ta liksom hela vyn...

Tjogvis med bilder är så experimentella att de mest blev sudd, men mitt i allt kan man se proffsiga arrangemang och spännande bildvinklar. Odin när han sitter och softar med hunden Molly på köksgolvet är en i den klassen. 

Från Barnkamera2010

Att tjära en båt

Från Jamtli

Jag har slitit hårt för att få vikingabåten Arnjot färdig i tid. Nu börjar det närma sig. Till veckan ska hon blötläggas och det sista, förhoppningsvis, ska tätas. 

(Bilden ovan är den sista i albumet så man får bläddra bakåt om man vill se tidigare bilder).

Söndag - vilodag

Från Kamera2010

Gräset är grönt.

Barnen springer runt bärbuskarna. 

Jag ser dem från nybyggda altanen.

Det finns inget ja, det finns inget nej. 

För en stund lever vi som om det inte fanns

några motsatser. 

Vi accepterar det som är och ingår i helheten. 

Redan att slå upp tidningen och följa en börskurs

fragmenterar det som är frid och meningen. 

Acriter et fideliter

Förra veckan gjorde jag ett träsvärd till Naya eftersom hon ville ha ett till teateruppsättningen hon skulle vara med i. Efter föreställningen kom hennes kompis, en sjuårig kille, springande mot mig över parkeringen i regnet och sa andäktigt:
- Anders, kan du göra precis ett sånt svärd som Naya har till mig?

Han hade aldrig sett ett finare svärd. Jag svarade undvikande, sa att jag hade ont om tid, att jag bygger hus och lagar mat och sätter på tvättmaskiner och måste reparera gräsklipparen och pendlar till arbetet och allt det där vi vuxna stackare gör.

Han stod framför mig medan regndropparna studsade mot asfalten. Liksom förkrossad nickade han att han förstod.

En första förnimmelse kom över mig. Jag sa:
- Jag lovar inte något, men man vet aldrig. Kanske får jag en lucka tid.

När jag kom hem och sett att hustrun fått fatt i alla barn för läggning lösgjorde jag mig från mina uppgjorda planer, de som så kan hålla oss alla fången för att få oss att göra alla måsten.  Jag gav mig ut och letade ämne till ett svärd.

Efter någon timme lade jag sista handen vid svärdet, jag ristade på handtaget in pojkens namn och därunder fick jag för mig att jag borde skriva ett lämpligt latinskt citat.

Någonstans i denna process kom det till mig som en andlig förnimmelse som fick den vanliga värdens tyngd och absoluta betydelse att för en stund ge vika. Jag kunde inte längre ta den på  allvar eftersom jag anade ett större och väldigare och varmare och sannare sammanhang.

Jag skrattade inom mig åt farsen som pågår "därute", inte melodifestivalen, om någon nu trodde det, utan valåret, fajten mellan de fyra nyanserna av gråblått som sker i riksdagen. Och jag skrattade åt ekonomernas eviga springande  efter sina fiktiva värden och BNP. Hela  grejen.

Så bedrövligt tokigt de betedde sig allihop!

Jag satt där med träsvärdet som jag ska ge till min dotters kompis och skrev in det latinska citat som kom för mig när jag drog in denna sjuåring i mitt sinne. Jag ristade in "Acriter et fideliter", vilket på svenska närmast torde forma de förbluffande och bortglömda orden "Tapper och trogen".

Debattartiklar och den tveksamma nyttan av hörselkåpor

Jag skrev under morgonen 9000 tecken medan kidsen kollade bolibompa i samma rum, därav hörselkåporna. Trots hörselkåpor hör man när de skriker efter att ha slagit varandra eller kastat saker på varandra eller retat varandra och vad allt de nu hittar på för att få nya anledningar att spruta ur sig tårar under högljudda vrål. Då är det något i oss föräldrar som reagerar och tvunget vill gå in och avstyra vidare utbrott. I sådana stunder är det ärligt talat stört omöjligt att skriva.

Nu återstår det svåra, att koka ned texten till 3000 någorlunda bra och begripliga tecken. Under rådande förhållanden kan det ta hela helgen, för att inte säga hela veckan, men jag är i vart fall igång.

Tack till de Pirater som lade upp paddan här. Det gav ledning, uppslag, men jag såg också vad jag kanske bör undvika. Paddan sparade tid i min lite trängda situation. (att rapa ur sig denna text tar ingen tid, men att skriva text med vettigt innehåll tar osannolikt mycket tid i anspråk).

Av någon anledning funkar inte bloggers backtracksystem, trots att jag valt att ha det påslaget, men hos Knuff får man en någorlunda bild av dem som skrivit om Dexter som jag tog upp för några dagar sedan här och som nu är föranledning att ÖP i Östersund vill ha en debattartikel.

/Anders

PS. Först hade jag tänkt att lägga ut mina 9000 tecken här eller i paddan, men känner i denna stund att det skulle förvirra mig om flera kockar gick in i de spröda tanketrådar som ändå uppstått i min arma skalle.
Räkna med att jag slänger ut varje bokstav om jag kör helt fast! DS.

Det blir en bra dag

(Försök till självporträtt att skicka till arrangör)

Fler än jag som tycker illa om att ta självporträtt? Eller visa dem? Fast det är klart. Det finns mängder med bloggare som inte gör annat än fotar sig själva. Kenza är en av dem och jag läser att hon vunnit modebloggning just genom att ofta fota sig själv.

Hur ska jag säga? Jag uppskattar mig själv, men inte så till den grad att jag gillar att lägga upp bilder på mig själv, eller skicka porträtt till arrangörer. Kanske beror det på att jag inte är lika snygg som Kenza?

Hade jag tyckt om det om jag varit snygg? Hade jag funnit mening i det? Vem vet.

Nu ägnar jag mig åt helt andra saker. Jag skriver på en bok. Bredvid det försöker jag fånga det där helt vardagliga. Helt anspråkslöst - lite som Kenza minus mode - som morgonens frukost.

Odin har lagt beslag på rollen som familjens "pajas" om man vill använda ett vagt förklenande ord. Bättre är att säga att han sprider glädje. Vilket föremål som helst förvandlas i hans hand till något man kan skoja med.

Vi andra är rätt trötta, men rycks med. Man känner att det kommer att bli en bra dag.

Från Kamera2010

Tillit och superhjältar

Vi behöver alla våra superhjältar. Skratta inte åt mig. Jag har kommit på det först nu, 48 år gammal.

Till nu har jag varit en tuff 'heman' och adrenalinjunkie och trott att jag i alla lägen måste klara mig själv.

Ordet tillit, verklig tillit, har jag inte förstått innebörden av.

För första gången i mitt liv har jag sänkt garden. Jag släpper andra lite närmare. Jag smakar på tanken att ta emot hjälp. Jag som under alla år hjälpt andra.

Har jag själv mått dåligt eller visat svaghetstecken har jag dragit mig undan och slickat såren en stund. Sen full fart, alltid snabbare, hårdare och mer än min omgivning.

Nu behöver jag superhjältar omkring mig. Som bär mig ett stycke.

Rätt mycket ligger i spillror omkring mig. Jag väljer att nämna endast en, mitt författarföretag med enormt underskott; en sak jag trodde var det viktigaste att jobba upp igen, struntar jag nu helt i.

Jag har äntligen begripit att det där företaget inte betyder någonting.

Jag vet inte vad det kommer att bli av bloggen. Om jag fortsätter att skriva, om jag kan bidra i kampen mot mammon och knasiga politiker i förening som stiftar den ena hårresande lagen efter den andra, som gör att vänster och högersympatisörer plötsligt kan förenas i en vilja att återskapa våra mänskliga rättigheter och friheter - mot de folkvalda som helt glömt sitt uppdrag.

Kanske kommer jag att blogga om min resa att erövra ett nytt liv, ett bättre liv. Ett liv där jag visserligen tvingas ta emot hjälp, men ändå kanske kan bli ett grand rikare.

Jag vet ingenting längre. Jag har tappat kontrollen - och bara det var från början läskigare än läskigt, men nu förstår jag att det är en del av befrielsen.

netlove

Anders

På bilden mina döttrar och superhjältar, Naya o Tula

Snökristaller

Vissa dagar är bra

Från Kamera2010

Döden strök förbi

Vi bor längs en skogsbilväg och utfarten är inte riktigt bra, ligger i en kurva och sikten skyms länge av träd. Det är ointressant att tala om vållande och jag var ovetande till tio minuter efter då jag blev uppringd. Inte ens då fick jag exakt veta, utan hustrun bad mig komma och hjälpa en granne att byta däck. Hon hade fått punktering.

Jag klädde mig, lastade in lämpliga verktyg och åkte till anvisad plats strax nedanför utfarten. Grannen berättade att hon kört i diket, gjort en luftfärd, tagit sig upp på vägen igen. Framskärm och underrede hade tagit stryk. Punktering höger fram.

Jag hjälpte henne att byta däck utan att tänka. Vart efter kom förståelsen: Hon har räddat livet, inte bara på sig själv, utan på en eller flera i min familj. Det var gräs och jord långt upp i motorrummet. Dikesfärden hade varit våldsam. Mycket fart, mycket kraft.

Jag åkte hem till min ensamhet. Högg tag i det som kallas det viktiga i livet. Hela dan satt jag och skrev helt vettlösa affärsplaner, svarade på frågor om affärsidé, marknadspotential, konkurrens. Jag förstår att ALMI företagspartner måste ha sådan dokumentation för att göra en riskbedömning av mig, mina idéer, men jag hade svårt att ta frågorna på allvar. Jag har en exakt bild i huvudet hur jag ska bygga mitt företag. Den räcker för mig. Allt annat är dumheter.

Särskilt idag.

Livets hinna är tunn och i våras lånade vi ett hus där det fanns äppelträd. Barnen undrade när de skulle kunna plocka.

Jag lade undan mina fåniga papper. Jag hämtade barnen och tog dem med till ett hus där jag vet att det finns äppelträd. Vi frågade om lov och fick med glädje plocka, de hade så mycket.

Hemma gjorde vi äppelpaj och väntade tills mamma kom hem. Då dukade vi fram och åt helt stilla.

Tacksamheten är ibland så stor att det inte behövs några ord.

Avkoppling mellan varven

Från Familj2009

Jag vill givetvis följa upp den tanketråd jag och Erik Laakso började spinna om upphovsrätt (se föregående inlägg).

Men jag hinner inte. Jag besöker företag och har även i den närmaste framtiden en rad inbokade möten.

Tid därutöver tillbringar jag på bästa sätt, med familjen. Vi bakar bröd och vi går på cirkus.

Upphovsrätten får vänta, hur än spännande den är. De som har följt min blogg vet att jag hela tiden har förfäktat en revision av upphovsrätten. I förra postningen tog jag steget fullt ut och ställde mig i positionen att det troligen blir en bättre värld om vi skippar den helt.

Det kan också vara så att det bör finnas en upphovsrätt, inte för att som nu skydda fel part, utan för att verkligen skydda den som uppfinner eller arbetar fram något helt nytt.

Immaterialrätten skapades en gång med intentionen att stimulera kreativiteten i samhället – allmänhetens bästa var därmed fokuset – Idag har Immaterialrätten fått sitt eget liv och få verkar vilja se om Immaterialrätten verkligen uppfyller sitt ursprungliga syfte.

IPRED, ACTA osv är sprungna ur upphovsrätt och immateriell rätt. Jag hävdar att även den grasserande korporativismen är det.

Marknaden - eller om man så vill - kapitalismen, behöver regler för att hålla sig inom vissa anständiga ramar. Då kan marknaden bli vår goda tjänare.

Jag ser ingen annan lösning än att ha marknadsekonomi.

Men istället hittar nu politikerna på att spä på den råa girigheten genom att införa lager på lager med sjuka lagar som för oss mot en sort korporativistisk maffiaövervakarstat.

* * *

Tänk att ingen tagit patent på det bröd min son bakar. Så vi inte kunde baka brödet utan att betala en dyr avgift eller att hr Pontén själv dök upp i bakstugan!

Istället är det så att man frikostigt delar med sig av receptet för att fler ska få njuta av det goda tunnbrödet.

Som vanligt har Piratpartiet en poäng där: Att dela med sig är en sorts kärlek.