Vad ska jag som prålar på bloggen med att jag är författare komma ut med?
Alla vet att jag är en så pass allvarlig typ att jag hellre engagerar mig politiskt än hänger på modebloggar och skriver i kommentarerna där.
Ibland får jag för mig att jag i min snart absoluta misantropi borde starta just en modeblogg; ta ett kort på mig själv varje mosig morgon framför spegeln, på vintern iförd långkalsong med hängande knän utanför mina egna dito.
Men jag drabbas genast av leda. Tänk om jag med tricket skulle få 75.000 läsare om dagen. Jag skulle inte stå ut.
Lika modfälld skulle jag bli om samtliga trogna läsare därmed gav sig av och lämnade mig ensam här i mitt hemliga inferno av disparata idéer och löjeväckande infall.
Det är inte lätt och driva en blogg vidare när man ibland smygläser i den själv bara för upptäcka att man inte alls sticker ut, som den fascinerande författare man låtsas vara genom att skriva helt ärligt, snabbt och slarvigt. Förment folkligt.
Det kan jag komma ut med. Bloggen ger mig avsmak. Det är som att bita i en rutten citron att ta sig an den å yrkets vägnar och försöka vaska fram något användbart ur den.
När jag skriver vill jag höja texten. Jag vill skapa litteratur. Det är en förbannelse att leva med en sådan önskan inom sig. En önskan som snart välter ut och släcker alla andra drifter i min kropp och övertar herraväldet.
Det gör det oerhört svårt att slappna av och slöskriva. Egentligen omöjligt. Ändå är bloggen ett sådant frivolt försök, kanske dömt att misslyckas.
Det är därför jag måste komma ut med att jag gråter varje gång jag ser i en TV-tablå att Anja ska starta. Förra året åkte hon ur, och ur och ur.
Häromdagen i störtlopp i OS trodde jag att nu dör hon. Vurpan var fruktansvärd.
Blåslagen, skrämd, men med obruten drift och vilja att vinna ställer hon sig nästa dag i startfållan igen.
Då gråter jag ännu mer eftersom jag inser att Anja har rätt.
Att sitta och rota i gamla sura texter suger. Det är ingen skillnad på ett kraschat störtlopp och en kraschad text.
Vill man något går man vidare.
___________
3 kommentarer:
Vill höja texten... tja, ibland känner jag det kravet också. Men inte så ofta numera. Om än det finns en gnagande känsla att ngt åt det hållet borde jag kämpa med betr en text som ska tryckas på papper.
Men annars, nej, det känns viktigare att skriva effektivt och någorlunda läsbart. Om smått och stort som känns viktigt för dagen, eller lite längre.
Samtidigt så är det ju så att tanken med att skriva mera "litterärt" är att det ska bli mera effektivt... förmedla det eventuella budskapet bättre. Bli mera tidlöst, kanske.
Usch, det är svårt det här.
En sak till, innan jag bläddrar vidare till andra bloggar och länkar.
Skulle aldrig våga jämföra mig med Anja, och hennes kamp. För det är så olika. Den krasch hon var med om var fruktansvärd. Hennes vilja och revanch var också fruktansvärd. Snudd på dumdristisk. En sådan vilja, tjurighet för ngt som visserligen kan ses som stort, men ändå. Vansinnesåk i en kamp om hundradels sekunder. För att underhålla oss.
Men OK, det är ju en lektion i att inte ge upp också, att ha den starka viljan. Det är ju mer än underhållning - om man nu tar det då.
Är det månne därför som jag, och familjen, sitter ovanligt mycket framför teven detta OS jämfört med tidigare?
Eller är det "bara" det att upplevelsen förhöjs av att övriga familjen fascineras lika mycket - i vart fall när enstaka svenska deltagare visar stark vilja. Och vinner, på ett eller annat sätt.
Inklusive 4-åringen, som vill "flyga" som Anja.
Så sant, sura citroner slänger vi i komposten.
Uppåt framåt broder!
btw, jag la upp en truddelutt på bloggen som du kan lyssna på vid tillfälle!
/bro
Skicka en kommentar