Liberalen Jan som får ståfräs av IPRED och FRA:n

Henrik Dorsin har gjort det!
Han är det första som har fått mig att skratta på över ett år åt den smått brunfläckiga liberalen Jan som fiskar allt ivrigare i grumliga vatten - och dessutom som sagt får ståfräs av IPRED och FRA:n.

Det viktigaste moderata bekännandet - Ever

Här kommer ulven under fårakläderna fram. Det är otroligt svårt för oppositionen att säga dessa saker, för då låter det bara som gnäll eller att de vill smutskasta sin motståndare. 

Men här berättar en Moderat som mitt i brinnande valrörelse väljer att kliva av sitt - i hans ögon fullkomligt förljugna och lögnaktiga parti. Läs hans story här (jag har klippt in hela texten som citat från Aftonbladet i det fall den av någon anledning skulle försvinna från deras server) eller läs texten hos Aftonbladet. 

(Moderaten Lars Sjöbloms ställningstagande har även viss bäring till det jag skrev i en postning häromdagen "Solidaritet eller Slaveri")

"

– Därför lämnar jag Moderaterna

Avhoppade politikern: Jag har haft svårt att se dem som röstat på mig i ögonen

För fyra år sedan kandiderade jag till kommunfullmäktige i Norrtälje för de Nya Moderaterna. Jag ville engagera mig politiskt i ett parti som brann för friheten och som gav människor en möjlighet att välja i Välfärdssverige. De Nya Moderaterna talade till mig, det lät som om de både värnade friheten och välfärden.

Jag är polis och har i dag en ryggmärgsskada efter flera olyckor i tjänsten. Det har gett mig en insyn i vardagen för dem som Välfärdssverige ska värna. Och det var den insynen som gjorde att jag begrep att de Nya Moderaterna i verkligheten inte är det parti för alla som de utger sig för att vara. Människor som drabbats av partiets politik bemöts med arrogans och kyla. Jag har haft svårt att se dem som röstat på mig i ögonen.

Jag har företrätt Moderaterna i Norrtälje både i kommunfullmäktige och i socialnämnden. Jag har varit övertygad om att min bakgrund som samhällsbärare i polisen och med min erfarenhet som handikappad skulle berika Moderaterna.

Men när jag visat på de sociala problemen partiets politik leder till så har jag bemötts av en arrogant tystnad. Det är skillnad på vad som sägs och vad som görs, och det ska vi inte prata om i partiet.

I grunden är detta ett ledarskapsproblem inom Moderaterna. Och det har visat sig, inte minst när ministrar fallit för att de betett sig på ett helt annat sätt än hur partiet vill verka utåt. Men denna dubbelhet är tyvärr en del av Nya Moderaternas natur.

Det är ingen slump att höga företrädare för partiet gång på gång blivit påkomna med byxorna nere. Det är en del av vad Moderaterna är i dag.

Jag brukar säga att Moderaterna är ett parti som har en bra känsla för näringsliv och pengar men som saknar social kompetens. Även om det låter annorlunda på valaffischer och annonser så finns det ingenting hos Moderaterna som gör att man ser människor och deras problem.

Tyvärr så blir politiken sådan att den bara passar för framgångsrika friska, och om andra hamnar i kläm så osynliggör man det och skyller på att man jagar fuskare.

För egen del har jag blivit bra behandlad av Försäkringskassan hittills, men jag ser med förskräckelse hur folk som är sjuka trycks ner av de nya hårdare reglerna som införts.

Jakten på ett fåtal fuskare används som rättfärdigande för att försämra för hederliga människor som drabbats svårt av sjukdom. Det är inte rätt.

När Moderaternas politik i riket leder till att allt fler tvingas till att söka socialbidrag, och när moderat politik på lokal nivå handlar om att till varje pris hålla nere kostnaderna så är det inte fuskarna man kommer åt utan handikappade, sjuka och arbetslösa som hela sitt liv velat göra rätt för sig.

Det är en stor skillnad på Moderaterna när de talar till folk och när de genomför sin politik. Lokalt som centralt så är det en mycket liten klick som styr och som bestämmer vad som får sägas. När jag påtalat skillnaden mellan partiets budskap och dess politik bemöts jag med att jag inte har ”de rätta karaktärsegenskaperna” för att vara moderat. Och om de rätta karaktärsegenskaperna för att vara moderat ska vara att ljuga skäppan full för väljarna så har de väl rätt.

Därför väljer jag att lämna Moderaterna och jag vill göra det klart och tydligt att jag gör det för att de mjuka Nya Moderaterna inte finns. De är bara en ordkuliss."

Lars Sjöblom

Hurusom ett ödesdigert val kom att handla om uppblandade färger

Hmm. Hur var det nu igen?

Antingen väljer man det rödgröna... 

Eller så väljer man det blåbruna...

Hurusom alliansen av somliga i verkligheten upplevas som aningen apart

Från CC CopyCat byrån

Solidaritet eller fascism - Demokrati eller slaveri

Ironisk informationsaffisch i London, eller är den på riktigt?

Svar, den är på riktigt.

Senaste tiden har jag suttit fast lika illa i livet som myran som kämpar mot tuggummit. Jag har mått rent fysiskt illa av att vara utsatt för en arbetsmarknadspolitisk åtgärd där man hellre slår sönder mina möjligheter att starta upp min lilla författarröelse och på så sätt hjälpa mig upp på självförsörjande fötter.

Istället skickar man mig till ett museum där jag ska jobba med saker som aldrig kan leda till någon jobb för min del. Jag lär mig inget nytt och jag ökar således inte min konkurrenskraft på arbetsmarknaden, som min arbetsförmedlare ihärdigt påstår. Det finns inga tjänster där att få, kommer heller aldrig att finnas. På museet finns ungefär ytterligare 50 personer i samma situation. En del av dem högt utbildade akademiker, men som tvingas gå på praktikplatser eller andra av arbetsförmedlingen finansierade projekt.

På så sätt vänjer sig arbetsgivaren att få högt utbildad arbetskraft alldeles gratis.

Inte nog med det. Har en människa råkat vara i praktik ett år så flyttas man ytterligare ett steg ned på skalan.

Då är man i FAS 3 som den moderata alliansledningens reform kallas och som ger arbetsgivaren 225 kronor om dagen för att man arbetar gratis åt honom.

Arbetsgivaren tjänar alltså 4500 kronor i månaden på att du arbetar åt honom.

Fiffigt vad!
Eller inte, ur ett mänskligt solidariskt perspektiv.

Det värsta är att jag har talat med fackliga representanter, mest från kommunal. Inte ens de begriper vad det är fråga om. De uttrycker till och med att det kan vara bra att arbetsgivaren inte bara får välutbildat folk gratis utan även pengar. (be mig inte återberätta argumenten, för de var så röriga).

Inte ens  facket har alltså fattat vad det här handlar om. Att det rör sig om att införa total lönedumpning. De facto en ny form av slaveri.

Man håller på att skapa en klass av välutbildade som aldrig kan få ut mer än maxbelopp för a-kassa i lön.
Dessutom saknar denna grupp alla de rättigheter och förmåner verkligt anställda ännu så länge har.

_______________

Jag har alltså själv dragits in i detta mörka och varit förtvivlad. Särskilt förtvivlad blir jag ju när inte ens arbetarrörelsens representanter begriper vad som är å färde. Det i tider då en stark arbetarrörelse verkligen skulle vara på sin plats för att försvara det som tagit 120 år att bygga upp.

Tyvärr handlar det inte bara om att bli slav. För samtidigt börjar den horisontella solidariteten att vittra sönder. Och dess organiserade del utsätts för systematiska attacker från nuvarande alliansregering. Det blir dyrare att vara ansluten, man vill luckra upp lagar på arbetsmarknaden, allt i den fria marknadens namn.

Alla som ännu har ett fast jobb klamrar sig fast för allt vad tygen håller och förblir inte solidarisk med sina fränder på samma nivå. Nej, av rädsla omformas solidariteten och riktas uppåt, mot arbetsgivaren.

Jag ber dig tänka: Vad händer med ett samhälle där all horisontell solidaritet byts ut mot vertikalt lismande?

Jag säger inte att vi är där, det finns ännu rätt stora öar av horisontell solidaritet, men det rör sig om snabbt krympande ytor.

Vad brukar man kalla vertikala samhällen och varför känner vi aldrig igen dem när de är i antågande?

Det beror på att de alltid kommer omärkligt och byter form men jag tvingas här att kalla det vid dess rätta namn. Vi är mitt i en smygande fascismifiering utan att vi inser det. Oftast sker allt detta med det allra bästa för ögonen. Ingen vill något ont. Ännu. (Tänk de nya lagarna FRA, Datalagringsdirektivet och justitieminsiterns förslag att det inte behövs rättegångar).

Vilken grad av fascism ett samhälle till sist uppnår är det tragiska måttet på hur medborgarna underlät att försvara de två viktigaste värden vi har: Solidariteten och demokratin. (Allt medan man i valrörelsen pratar om butlers och RUT och skattesänkningar, burkaförbud och personaltäthet på fritids.) 

_________

Edit, läs gärna en "liberal rebell" och hur han för resonemanget vidare, mest med spets riktad mot ett förfärligt stystem. Han påpekar mycket riktigt att även Socialdemokratin får ta åt sig delar av skulden för att vi begåvats med ett mycket märkligt regelverk kring de som råkar hamna i arbetslöshet. Men viktigare, han vågar ta upp det tredelade landet Sverige.

Edit 28/8. Scaber Nestor för resonemanget vidare på sin blogg.

Edit 30/8. Klara (PP) har satt ihop en debattartikel med andra i PP och väntar på vem som kan tänkas ta in den. Samtidigt rekommenderar och återpublicerar hon "Liberal rebells text om det tredelade samhället.

Kärlek i universums periferi

Jag vill inte vara med i någon valdebatt. Jag kan inte ens. Det är inte min bag. Jag är och förblir anarkist.
Även om jag anslutit mig till socialdemokraterna och är medlem.

Det konstiga är att de tagit emot mig. Att de till och med nominerat mig på någon lista som jag inte förstår vad det innebär. Jag har sagt precis som det är:

- Hör ni. Jag är anakist. Jag är pirat. Jag är till och med liberal när det kommer till frihetsfrågor, men inte när det kommer till neoliberalers syn på marknaden.

Jag kan aldrig sätta en abstraktion som marknaden före den konkreta varelsen i kött och blod; människan.

Ändå låter de mig vara kvar.  De där konstiga sossarna ser sig omkring, slår ut med armarna och säger: "Fan kolla! Vilken märklig bukett av blommor vi är!"

Och så är det ju. Det där partiet som alltid blir anklagat för att vara värsta pampnästet består av alla möjliga, från sådana misantroper som jag som lufsar omkring i  m59 köpta för 20 spänn på militärt överskott till kritstrecksnissar som byter från bruna till svarta skor kl 17.00 för annars känns det fel för dem i salongerna.  (eller om det är tvärt om, jag har aldrig fattat varför och vilken färg man byter på pjuck sådär vid olika klockslag).

Ska jag sammanfatta varför jag har valt att gå med i det för en anarkist så märkliga partiet socialdemokraterna så handlar det om en enda sak.

Socialdemokrater är snälla människor. Dom vill sin nästa väl.

Det vill inte det blå laget.
Det blå blockets ledare upprepar en enda sak och han sa det med extra eftertryck i Västerås förra året när han ville återvinna sina gamla kärntrupper som börjat tvivla starkt på vad deras ledare höll på med i sin retorik. Den lät så vänster, men där, i Västerås bedyrade Fredrik:

"Färdriktningen har inte förändrats, det är mer en fråga om tid."

Här talar han klartext. Moderaterna har alltid, i alla tider, i mina ögon varit motståndare till all utveckling och befrielse av människan. Framför allt vill man inte hjälpa sin nästa.

På många sätt är socialdemokratin en klen motvikt för att försvara de värden jag tror på. Men det finns ingen annan till hands.

Därför har jag valt att ansluta mig till den snälla sidan, men det skaver mig på något sätt att vara medlem.

I hjärtat är och förblir jag en misantrop, en anarkist, en ensam irrande röst som söker snällhet och vill hitta fler sätt att uttrycka kärlek på. Inte minst i stunder när jag påminns om att jag endast en kort liten tid benådats att vistas här, på en liten blå och grön och alldeles överväldigande vacker planet i periferin av ett galet stort och ofattbart universum.

Mysteriet Beatrice Ask

Jag debuterade 1994 med boken "Månskensligisten". Då vändes mitt liv upp och ned. Plötsligt ville folk anlita mig som föredragshållare i skolfrågor. Jag åkte land och rike runt. Naturligtvis läste jag mig också in på ämnet. Jag gjorde genom denna läsning mig bekant med en moderat kvinna som till min häpnad verkade vettig.

Hon hette Beatrice Ask.
Samma Beatrice som nu är  Justitieminister.

Ungefär samtidigt genomgick skolvärlden en stor reform, läroplan Lpo-94 skulle sjösättas. Många lärare jag träffade bävade. Förändringsarbetet verkade så gigantiskt och svårt; framför allt tvingades man ju tänka nytt.

Jag jublade. Jag ansåg - och anser - att Lpo-94 var och är ett stort kliv framåt. Det handlar om synen på människan, hur vi på ett individuellt plan inhämtar kunskap, att vi ska bli kritiskt tänkande och självständiga varelser. Lpo-94 värnar om elevens och den växande människans kunskap och integritet.

Lpo-94 pratar inte bara om detta i fina termer. Lpo-94 tvingade skolan att börja inplementera detta. (Ett arbete som delvis pågår ännu eftersom skolan är den trögaste organisation som finns).

Och som sagt; Beatrice Ask (M) förekom frekvent i dessa sammanhang. Min världsbild ruckades för på den tiden var jag så frihetlig och liberal att det slog över i ren anarkism: jag tänkte, herregud, kan en stockkonservativ moderat vara med och driva detta vackra?

Lpo-94 var och är ordentligt genomtänkt och för skolans del ett alldeles nödvändigt styrdokument.

Kontrasten blir därför så otrolig, för att inte säga häpnadsväckande om man i sitt sinne försöker ta in och förstå logiken i det som händer idag.
Jag tänker givetvis på den lista jag publicerade i mitt förra inlägg över de beslut som fattats och drivits under Beatrice idag som justitieminister. Beslut som går stick i stäv med tonläget och det mänskligt vackra man vill uppnå med Lpo-94.

Här listan igen:

1. Justitieministern har kommit med IPRED-lagen.

2. Justitieministern tycker det är bra att poliser får välbetalda jobb av bolag som figurerar i utredningar de själva leder.

3. Justitieministern vill tvinga barn att lämna urinprov utan deras föräldrars vetskap.

4. Justitieministern vill skicka gredelina brev till misstänkta sexköpare, så att deras familjer och grannar ser vilka typer de är.

5. Justitieministern vill låta Polis och åklagare leka judge Dredd och döma folk enligt löpandebandprincipen, eftersom man inte ska belasta rättsväsende och domstolar i onödan.

6. Justitieministern vill att det ska bli lättare att kameraövervaka folk.

7. Justitieministern vill att man ska börja genomföra rättegångar utan både den anklagade och vittnen.

Jag får inte ihop det. Alls.
Så vad har har hänt?
Jag finner det föga troligt att Beatrice utsätter oss alla för ett sorts gigantiskt practical joke, så jag tro inte det handlar om ett utslag av bisarr humor.

Kanske har hon plötsligt drabbats av afasi, bristande tankeförmåga eller djupa psykologiska problem. För uttalandena kring bara ett exempel i högen, de gredelina kuverten, visar att hon inte har allt förnuft helt till sitt förfogande. Det framstår rent av som om hon blivit korkad.

Eller är det något annat som styr detta märkliga beteende? Är det organisationer som Ipred som betalat delar av de 80 miljoner i partistöd som moderaterna vägrar att redovisa?

Är organisationen ECPAT så rik att även de slängt in, säg 10 miljoner till moderaterna med hälsningen: "Se nu till att alla kan dömas som pedofiler, annars blir det inga pengar nästa val".

Har även olika vaktbolag som äger och säljer övervakningskameror som kastat in pengar till moderaterna med orden: "Se nu fan till att det snart sitter en kamera i varje mans hem. De mesta brotten begås ju som bekant i hemmen".

Och med de orden och penningbidragen styrs landet. Är det så?
Är det därför det inte verkar finnas en enda konsekvensanalys med i processen innan man stiftar nya lagar idag?

Jag vet inte. Jag vet bara att bilden av Beatrice Ask av årgång 1994 inte går ihop med samma kvinna år 2010.

Förändringen är förödande.