Mysteriet Beatrice Ask

Jag debuterade 1994 med boken "Månskensligisten". Då vändes mitt liv upp och ned. Plötsligt ville folk anlita mig som föredragshållare i skolfrågor. Jag åkte land och rike runt. Naturligtvis läste jag mig också in på ämnet. Jag gjorde genom denna läsning mig bekant med en moderat kvinna som till min häpnad verkade vettig.

Hon hette Beatrice Ask.
Samma Beatrice som nu är  Justitieminister.

Ungefär samtidigt genomgick skolvärlden en stor reform, läroplan Lpo-94 skulle sjösättas. Många lärare jag träffade bävade. Förändringsarbetet verkade så gigantiskt och svårt; framför allt tvingades man ju tänka nytt.

Jag jublade. Jag ansåg - och anser - att Lpo-94 var och är ett stort kliv framåt. Det handlar om synen på människan, hur vi på ett individuellt plan inhämtar kunskap, att vi ska bli kritiskt tänkande och självständiga varelser. Lpo-94 värnar om elevens och den växande människans kunskap och integritet.

Lpo-94 pratar inte bara om detta i fina termer. Lpo-94 tvingade skolan att börja inplementera detta. (Ett arbete som delvis pågår ännu eftersom skolan är den trögaste organisation som finns).

Och som sagt; Beatrice Ask (M) förekom frekvent i dessa sammanhang. Min världsbild ruckades för på den tiden var jag så frihetlig och liberal att det slog över i ren anarkism: jag tänkte, herregud, kan en stockkonservativ moderat vara med och driva detta vackra?

Lpo-94 var och är ordentligt genomtänkt och för skolans del ett alldeles nödvändigt styrdokument.

Kontrasten blir därför så otrolig, för att inte säga häpnadsväckande om man i sitt sinne försöker ta in och förstå logiken i det som händer idag.
Jag tänker givetvis på den lista jag publicerade i mitt förra inlägg över de beslut som fattats och drivits under Beatrice idag som justitieminister. Beslut som går stick i stäv med tonläget och det mänskligt vackra man vill uppnå med Lpo-94.

Här listan igen:

1. Justitieministern har kommit med IPRED-lagen.

2. Justitieministern tycker det är bra att poliser får välbetalda jobb av bolag som figurerar i utredningar de själva leder.

3. Justitieministern vill tvinga barn att lämna urinprov utan deras föräldrars vetskap.

4. Justitieministern vill skicka gredelina brev till misstänkta sexköpare, så att deras familjer och grannar ser vilka typer de är.

5. Justitieministern vill låta Polis och åklagare leka judge Dredd och döma folk enligt löpandebandprincipen, eftersom man inte ska belasta rättsväsende och domstolar i onödan.

6. Justitieministern vill att det ska bli lättare att kameraövervaka folk.

7. Justitieministern vill att man ska börja genomföra rättegångar utan både den anklagade och vittnen.

Jag får inte ihop det. Alls.
Så vad har har hänt?
Jag finner det föga troligt att Beatrice utsätter oss alla för ett sorts gigantiskt practical joke, så jag tro inte det handlar om ett utslag av bisarr humor.

Kanske har hon plötsligt drabbats av afasi, bristande tankeförmåga eller djupa psykologiska problem. För uttalandena kring bara ett exempel i högen, de gredelina kuverten, visar att hon inte har allt förnuft helt till sitt förfogande. Det framstår rent av som om hon blivit korkad.

Eller är det något annat som styr detta märkliga beteende? Är det organisationer som Ipred som betalat delar av de 80 miljoner i partistöd som moderaterna vägrar att redovisa?

Är organisationen ECPAT så rik att även de slängt in, säg 10 miljoner till moderaterna med hälsningen: "Se nu till att alla kan dömas som pedofiler, annars blir det inga pengar nästa val".

Har även olika vaktbolag som äger och säljer övervakningskameror som kastat in pengar till moderaterna med orden: "Se nu fan till att det snart sitter en kamera i varje mans hem. De mesta brotten begås ju som bekant i hemmen".

Och med de orden och penningbidragen styrs landet. Är det så?
Är det därför det inte verkar finnas en enda konsekvensanalys med i processen innan man stiftar nya lagar idag?

Jag vet inte. Jag vet bara att bilden av Beatrice Ask av årgång 1994 inte går ihop med samma kvinna år 2010.

Förändringen är förödande.