Min ögonhåla är tom

[ur Sporadisk Dagbok 20100923 version 1.3]

i gryningen manar jag mig själv;
återuppta arbetet,

det bräckta vatten
som är du och det du skriver

av anledning jag inte kan förklara

alltid med blyertspenna - och om

på dator - i primitivast möjliga miljö.

varje rad, varje dikt som inte lyfter

som istället förstenas till saltstod

får mig att minnas Lots hustru, 

kvinnan som skall förbli namnlös

trots att hon erlade kärlekens full pris 

               _________

allt är inte lika illavarslande som de röda klot

   av illvilja 

        som utan pardon slungas ut genom

               de vidsträckta världarna

idag saknar jag den kraft

               som bereder frihet

och min ögonhåla är tom

  

______________________

*fotnot

Tidigare har jag valt att inte lägga ut de privata små skriverier jag sysslar med. jag har tänkt att det inte är av intresse och att jag inte bör belasta bloggen med spillror ur mitt oftast rätt förvirrade, ibland lite mer ordnade själsliv.

Att jag gör det nu beror förstås på att en läsare har frågat: Vad och hur skriver du när du inte skriver böcker eller bloggar?

Det här är mitt svar. Men jag måste erkänna att jag inte lägger ut allt. Jag är rädd att jag ska börja censurera mig, eller lika illa, börja med en mer insmickrande stil både i språk och ämnesval.

Ibland får jag för mig att jag kanske borde göra som Bodil Malmsten. Hon stängde av sitt kommentarsfält, kanske kopplade hon även ur alla möjligheter att mäta hur många som läser hennes blogg. 

Det vore kanske ett sätt att genom avgränsning befria sitt skrivande. 

men jag vill inte att min blogg ska bli en blind sändare. 

Jag vill dialog. Jag vill vara en del av nätet och delta. Samtidigt är det svårt, det måste erkännas, när man skriver små brottstycken som ännu inte limmats ihop till den fantastiska helhet man vagt anar att de skulle kunna bli. 

Det tar lång tid att blåsa upp en litterär ballong och jag är förstås livrädd för att kontakt/kommentarer/tyckande av och med mig själv tillsammans med läsare kan sticka hål på ballongen innan den ens blivit det minsta fylld med luft. 

Vissa tankar kräver långvarig avskildhet för att hinna mogna. En annan sak är att dagböcker av naturen är förfärligt egocentriska. Jag tänker, jag skriver, jag mår illa, jag är glad, jag går framåt, jag tycker om...

Fy fan vilken trist läsning!

Hur som: jag testar en stund att lägga ut delar av den textmassa jag kontinuerligt producerar. 90% är skräp. Någon procent kan måhända i slutänden vaskas fram och användas i det litterära bygge jag håller på med.