[ur SPD (Sporadisk Dagbok 20100920)]
Ett ihållande sus i öronen. Dagen går utan att jag kan skriva, varje timme, varje sekund gör det svårare att hitta orden, bygga meningar, uppnå helhelt. Ilskan över min totala brist på uttrycksmedel. Författarens gissel. Suset i öronen, hör jag nu, är djungeltrummor och vi närmar oss i en cirkelrörelse glassplitterfyllda nätter.
Att skriva för andra, så att andra inte bara begriper utan fattar mod, så att vi får klarhet samtidigt som jag själv når klarhet och mod. Det händer ibland, jag gör den upptäckten ibland, men inte nu i den Nya tiden som frivilligt vecklar in sig i sig själv och suger upp en tid som borde ha lärt oss; detta hejdlösa användande av ord som "Historisk" fräter som syra och öppnar en rymd av svärta i mig, omkring mig.
Jag kan inte ens gråta, åt något av hållen, sorg eller glädje, fastän höstens sprakande och mångfaldiga färger dundrar in i mig under rastlösa promenader. Jag har ett behov av ord, att känna strävheten av en naturlig och ren ilska och slunga den ur mig som en välslipad yxa. Jag hatar detta hat och jag vill svepa bort allt det svarta i ett enda hugg, en enda dikt som skimrar, inte tillräckligt klart, utan så klart att vi äntligen anar den overkligt jublande slutpunkten. Glädjen, värmen från ett leende som lyckats passera över språkgränsen när två främlingar möts och blir vänner.
men en röst kommer över mig, in i mig, en hemsökelse som får mig att minnas åsnan som skriade på gatan nedanför mitt fönster i Kairos slum. Hur länge jag bodde där ensam i förtvivlade försök att lyfta min sporadiska dagboksanteckning till en högre form? Månader gick och förutom skrivandet finns kvardröjande bilder av apelsinskalen jag kastade till åsnan för att få dess anklagande skrin att tystna och när jag tittade upp mot den smala himlen i gränden, rymden och stjärnorna däruppe som rusade genom den tidiga morgontimmans flytande silver.
Jag vände in i rummet och gick över golvet av vita och svarta tärningar med bruna prickar som flöt och flyttade sig till knastrande ljud för att förskingra slumpen och på så sätt inte bara ställa hela skapelsen på ända, utan det fanns givetvis de som genast drog fördel av att oddsen i livets spel aldrig mer kunde återfå rätt proportioner. Andra sa att det var kackerlackor, men de hade naturligtvis fel. Det är först nu kackerlackorna, de av den art som har gömt sina blågula facklor bakom blommor, har återuppstått i en kammare och pratar med munnar som rör sig i blanka ansikten ovanför strikt knutna slipsar att de uppnått något "Historiskt".
Hela dagen har gått och jag söker ännu den tunna skälvande tråd från vilken fakta och drömmar frigör sig.
Jag säger till mig själv: Ge inte upp, ge inte upp, det går inte an att förlora.
Kielos om räddslans tyrrani
Ett ihållande sus i öronen. Dagen går utan att jag kan skriva, varje timme, varje sekund gör det svårare att hitta orden, bygga meningar, uppnå helhelt. Ilskan över min totala brist på uttrycksmedel. Författarens gissel. Suset i öronen, hör jag nu, är djungeltrummor och vi närmar oss i en cirkelrörelse glassplitterfyllda nätter.
Att skriva för andra, så att andra inte bara begriper utan fattar mod, så att vi får klarhet samtidigt som jag själv når klarhet och mod. Det händer ibland, jag gör den upptäckten ibland, men inte nu i den Nya tiden som frivilligt vecklar in sig i sig själv och suger upp en tid som borde ha lärt oss; detta hejdlösa användande av ord som "Historisk" fräter som syra och öppnar en rymd av svärta i mig, omkring mig.
Jag kan inte ens gråta, åt något av hållen, sorg eller glädje, fastän höstens sprakande och mångfaldiga färger dundrar in i mig under rastlösa promenader. Jag har ett behov av ord, att känna strävheten av en naturlig och ren ilska och slunga den ur mig som en välslipad yxa. Jag hatar detta hat och jag vill svepa bort allt det svarta i ett enda hugg, en enda dikt som skimrar, inte tillräckligt klart, utan så klart att vi äntligen anar den overkligt jublande slutpunkten. Glädjen, värmen från ett leende som lyckats passera över språkgränsen när två främlingar möts och blir vänner.
men en röst kommer över mig, in i mig, en hemsökelse som får mig att minnas åsnan som skriade på gatan nedanför mitt fönster i Kairos slum. Hur länge jag bodde där ensam i förtvivlade försök att lyfta min sporadiska dagboksanteckning till en högre form? Månader gick och förutom skrivandet finns kvardröjande bilder av apelsinskalen jag kastade till åsnan för att få dess anklagande skrin att tystna och när jag tittade upp mot den smala himlen i gränden, rymden och stjärnorna däruppe som rusade genom den tidiga morgontimmans flytande silver.
Jag vände in i rummet och gick över golvet av vita och svarta tärningar med bruna prickar som flöt och flyttade sig till knastrande ljud för att förskingra slumpen och på så sätt inte bara ställa hela skapelsen på ända, utan det fanns givetvis de som genast drog fördel av att oddsen i livets spel aldrig mer kunde återfå rätt proportioner. Andra sa att det var kackerlackor, men de hade naturligtvis fel. Det är först nu kackerlackorna, de av den art som har gömt sina blågula facklor bakom blommor, har återuppstått i en kammare och pratar med munnar som rör sig i blanka ansikten ovanför strikt knutna slipsar att de uppnått något "Historiskt".
Hela dagen har gått och jag söker ännu den tunna skälvande tråd från vilken fakta och drömmar frigör sig.
Jag säger till mig själv: Ge inte upp, ge inte upp, det går inte an att förlora.
Kielos om räddslans tyrrani
2 kommentarer:
Det går inte an att förlora.
Förstår och känner känslorna efter valet.
Tyvärr var en stor del av argumenten mot sd till stor del känsloargument, i den mån det alls argumenterades. Och det gav sd legitimitet som underdog.
Jag försöker därför hitta en mix av hjärta och hjärna i mina tankar. Vi måste förstå varför det blev som det blev, om vi ska kunna komma vidare - och hitta en framgångsväg till ett bättre samhälle, utan inflytande för sd-tankar, men med respekt för den enskilda människan - i alla avseenden.
mixen är viktig! Länge trodde jag att man kunde lösa det mesta med logik. Men det är ju så att vi validerar livet med hjälp av våra känslor.
Därför är det så synd att en del blir rädda. Rädsla är en känsla svår att bemästra. Den slår lätt över i hat.
En fråga jag alltså ställer mig; hur får vi sverigedemokrater och andar att bli mindre rädda?
Skicka en kommentar