Yates och civilisationen

Läser igen efter många år. 

Skrevs/gavs ut mitt födelseår -61.  Jag blir lika misantropisk som vid första läsningen. Civilisationen vi byggt är åt helvete. Men det är ur min synvinkel - och ur Yates redan för 50 år sen. Min hustru tycker annorlunda. Kanske de flesta är som min hustru.
   Det är jag som är särlingen. 
   Det som gör Revolutionary Road speciell är att den ibland har tonfallet av satir, men lika ofta är naket realistisk.  Två stilar, två förhållningssätt som brukar leda till katastrof om man mixar. Yates gör det till synes utan besvär.
   Dag efter dag går Frank, huvudrollsinnehavaren till det han kallar "Världens tråkigaste jobb". Hans hustru sätter igång helt andra dramer. Båda vantrivs dom i den värld de själva och grannarna återskapar dag efter dag efter dag. Alla dricker för mycket. 


Ett tidshopp och och vi kan knyta samman Yates beskring av den förverkligade Amerikanska medelklassdrömmen tidigt 60-tal med vad Roland Paulsen, sociolog, idag skriver om arbete. 

___________

Vad som händer när arbetet blir ett självändamål har han analyserat i boken ”Arbetssamhället” som ges ut inom kort. Han frågar sig vad vitsen är med att jobba åtta timmar om dagen och tycker att politikerna är fel ute när de slåss om att generera flest arbetstillfällen.

”Jag finner viljan att skapa arbete underlig, för att inte säga absurd”, står det i bokens inledning.

Sedan 1930-talet har produktiviteten i Sverige mer än femdubblats, utan att arbetstiden minskat. Att ekvationen ändå går ihop beror på att mer och mer arbete är tomt på innehåll, anser han.

– Utöver arbetets inkomstbringande funktion kan det ofta vara svårt att se vad det tjänar till.

Roland Paulsen skiljer mellan yrkesgrupper som verkligen utför något, som till exempel gatsopare och sjuksköterskor – och den kader av tjänstemän och experter som blivit allt större med åren. Utvecklingen återspeglas i lönesättningen.

– Den som tjänar mest är i regel den som producerar minst.

_________

Jag kan fråga mig, är detta en av anledningarna att förskrivningen av antidepressiva preparat aldrig tycks kunna nå en peak, utan ständigt fortsätter att öka?

Hur lyckliga är vi - och vågar vi ens ställa oss frågan?

Litteratursmak och oförmåga

(Anteckning: ett försök att samla ihop mitt författande)


Efter min debut fick jag förslag av flera tidningar att recensera böcker. Minns jag rätt fick jag till och med betalt (inte bara en gratis bok) när jag försökte, men jag orkade bara två eller tre recensioner innan jag gav upp. Jag har läst i hela mitt liv och tycker det mesta är skräp. Såväl text från bästsäljarlistorna som erkända nobelpristagare kan tråka ut mig till ursinne. Samtidigt är det bland de senare någonstans jag oftast hittar det som är intressant, men bland mina favoriter finns flera obskyra författarskap, sådana som ingen akademi skulle närma sig. En del av dem uppmärksammas, om än inte av akademier, till exempel Bukowski.

En sak skrämmer mig; jag faller påfallande ofta för texter som är producerade ur trasighet. 

Jag ser en av mina favoritförfattare IB Singer (nobelpriset 1978) i det ljuset. Han skrev för att hålla ihop skärvorna och på sitt sätt för att återväcka de döda. Han föddes sensibel och känslig, fick med den psykiska dispositionen utstå och bevittna pogromer, fattigdom, vart efter Hitlers upptrappning, därpå förintelsen. Själv kom han mirakulöst undan och skrev frenetiskt samma sak livet igenom, hur just ett folk förintas. Ett perspektivbyte genomförs; men ändå är temat monotont det samma, han skriver på slutet om dem som klarade sig, som tog sig över till New York och hela tiden välver sig skuggorna från det förflutna över Hudsonfloden. Alla har förlorat orienteringen, meningen och befinner sig i galopperande chock. De irrar omkring i den här tillvaron och den vänligaste flykt de kan erbjuda varandra är att hänge sig åt sex. Alla, huvudpersoner som birollsinnehavare, reflekterar över att kasta guds gåva tillbaka rätt i ansiktet på detta fasansfulla monster till gud som kan tillåta detta måttlösa slaktande, detta lidande utan slut.

I sina fingerat eller delvis äkta självbiografiska berättelser är Singer som en rasande Job. Han försöker med hjälp av Spinoza och andra filosofer resonera, men förstår i grunden inte hur Gud kan vara så diabolisk.

* * *

Med detta sagt; jag kan, som ni ser, inte recensera. Jag stupar någonstans just här i upptecknandet och uppräkningen av vad en författare har genomfört i ett verk eller i sin livsgärning. 


Det är ett misstag att göra så. För mig. Det har sönder den sköra skönhet, förnimmelsen av den ande som tilläts träda in i mig när jag läste.

Det blir en bra dag

(Försök till självporträtt att skicka till arrangör)

Fler än jag som tycker illa om att ta självporträtt? Eller visa dem? Fast det är klart. Det finns mängder med bloggare som inte gör annat än fotar sig själva. Kenza är en av dem och jag läser att hon vunnit modebloggning just genom att ofta fota sig själv.

Hur ska jag säga? Jag uppskattar mig själv, men inte så till den grad att jag gillar att lägga upp bilder på mig själv, eller skicka porträtt till arrangörer. Kanske beror det på att jag inte är lika snygg som Kenza?

Hade jag tyckt om det om jag varit snygg? Hade jag funnit mening i det? Vem vet.

Nu ägnar jag mig åt helt andra saker. Jag skriver på en bok. Bredvid det försöker jag fånga det där helt vardagliga. Helt anspråkslöst - lite som Kenza minus mode - som morgonens frukost.

Odin har lagt beslag på rollen som familjens "pajas" om man vill använda ett vagt förklenande ord. Bättre är att säga att han sprider glädje. Vilket föremål som helst förvandlas i hans hand till något man kan skoja med.

Vi andra är rätt trötta, men rycks med. Man känner att det kommer att bli en bra dag.

Från Kamera2010

Hjälp mig fildela boken

Det är klart med förlaget. Jag får sprida min egen text. Till min häpnad såg Lars, förläggaren, det som en självklarhet. Han sa:

- Det är din text.

Så enkelt. Men sen tillstöter ändå krångel. Det finns ändå saker att reglera. Han har kastat in massor med pengar i boken för att få den korrekturläst, bruten, tryckt, med omslag och distribuerad. Jag har bidragit med 1700 arbetstimmar för att skriva den.

1700 arbetstimmar, vad är det värt?

Jag ser det så här. Har jag lagt ned allt detta jobb, vill jag att texten ska bli läst. Jag vill framför allt att de som är intresserade i ämnet ska få tillgång till den.

Därför vill jag att den sprids så billigt och effektivt som möjligt. Nätet är då perfekt. Som fil kostar boken ingenting att dela. 

Men varken jag eller förläggaren blir helt glada om någon börjar trycka boken och själv distribuera den. Då är det stöld. Så ser vi det. Det är först om någon börjar trycka boken och själv ta stålarna som en stöld begås. Att folk delar filen och läser kostar faktiskt inte min förläggare någonting. 

Alltså kan man även se detta som en inlaga i IPRED-debatten.

Återstår mig. Hur får jag betalt för mina 1700 arbetstimmar?

Jag, liksom förläggaren hoppas givetvis att de som är riktigt sugna på boken ska fortsätta att köpa den i sin kanske ännu behändigaste form. Då finns den bland annat hos adlibris.

Boken finns ännu endast som PDF. Och i denna stund har jag endast en snutt av boken, en test.

För jag vet inte om tekniken ännu funkar. 

Edit: kl 13.53 fredag den 12 dec: Länken funkar inte. Jag jobbar på det. 

Snälla, den som har lite tid. Testa om du får upp en PDF-fil här.

Edit: kl 15.41 fredag den 12. Nu har jag hämtat hem CofeeCup FREE FTP laddat upp bok på egen server.  

Edit: kl 21.04 PDF samt förklaringar om vilken bok som kan laddas hem finns och fungerar nu på min hemsida 

(Meddela mig både succé och krångel genom att skriva en kommentar i kommentarsfältet). 

Under den evigt blå himlen by Anders Widén is licensed under a Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Dela Lika 3.0 Unported License.
Based on a work at sites.google.com.

Tillägg: Upphovsrätt, Copyright och Creative Commons:

Boken är utgiven av Hjalmarson & Högberg förlag under (c) Copyright. Förlaget har kvar alla rättigheter under (c) för tryckt bok på papper, samt rättigheten för all kommersiell försäljning. 

Förlaget och Anders Widén träffade den 11 december 2008 en överenskommelse att författaren fritt förfogar och får använda sig av den ideella rätten till sin egen text. Detta innebär att Anders Widén får sprida texten i alla andra former utom tryckt på papper i bokform enligt CC-licensen ovan.

Strukturierte Kreativität

Sprechen Sie Deutsch?

Talar ni tyska?

Jag gör det inte, i normala fall, men i denna stund gör jag det. För det är mycket nu och när jag är stressad pratar jag låtsastyska.

Jag försöker ta tag i mitt kraschade företag. Någon gång måste jag ju börja latja författare igen och jag ligger 86.000 kronor back.

Jag har lyckats förtränga saken ganska duktigt en längre tid, men nu gör det sig påmint igen.

Min tillvaro kompliceras ytterligare av att jag just nu har fyra böcker utgivna under (c) copyright på två olika förlag och det har dykt upp ett tredje förlag som vill ge ut en barnbok jag skrivit. Återigen pratar vi under copyright.

Själv vill jag börja arbeta under Creative Commons. Troligen den här licensen.

Förlagen tänker i andra banor...

Jag förhandlar i detta nu med mitt huvudförlag, Hjalmarson & Högberg, om att under pågående (c)-utgivning börja låta folk åtminstone få del av PDF-filer. Den ena delägaren har sagt OK, vi kör. Där har det uppstått en spännande väntan. Min tanke är PDF-er ska finnas på min hemsida, riktiga pappersböcker får fortsätta att finnas hos bokhandlarna.

I min hjärna är allt så enkelt; först får man en idé - strax därpå genomför man den.

Ich kontinuierlich entdecken, dass die Welt sieht die Dinge anders.

Ideligen upptäcker jag att världen ser annorlunda på saken.

Men nu skiter vi i trista grejer som upphovsrätter man redan låst sig till och licenser och sådant.

Meine Kreativität, ich versuche trotzdem Strukturierung mir!

Också. Här är en del av det.