Yates och civilisationen

Läser igen efter många år. 

Skrevs/gavs ut mitt födelseår -61.  Jag blir lika misantropisk som vid första läsningen. Civilisationen vi byggt är åt helvete. Men det är ur min synvinkel - och ur Yates redan för 50 år sen. Min hustru tycker annorlunda. Kanske de flesta är som min hustru.
   Det är jag som är särlingen. 
   Det som gör Revolutionary Road speciell är att den ibland har tonfallet av satir, men lika ofta är naket realistisk.  Två stilar, två förhållningssätt som brukar leda till katastrof om man mixar. Yates gör det till synes utan besvär.
   Dag efter dag går Frank, huvudrollsinnehavaren till det han kallar "Världens tråkigaste jobb". Hans hustru sätter igång helt andra dramer. Båda vantrivs dom i den värld de själva och grannarna återskapar dag efter dag efter dag. Alla dricker för mycket. 


Ett tidshopp och och vi kan knyta samman Yates beskring av den förverkligade Amerikanska medelklassdrömmen tidigt 60-tal med vad Roland Paulsen, sociolog, idag skriver om arbete. 

___________

Vad som händer när arbetet blir ett självändamål har han analyserat i boken ”Arbetssamhället” som ges ut inom kort. Han frågar sig vad vitsen är med att jobba åtta timmar om dagen och tycker att politikerna är fel ute när de slåss om att generera flest arbetstillfällen.

”Jag finner viljan att skapa arbete underlig, för att inte säga absurd”, står det i bokens inledning.

Sedan 1930-talet har produktiviteten i Sverige mer än femdubblats, utan att arbetstiden minskat. Att ekvationen ändå går ihop beror på att mer och mer arbete är tomt på innehåll, anser han.

– Utöver arbetets inkomstbringande funktion kan det ofta vara svårt att se vad det tjänar till.

Roland Paulsen skiljer mellan yrkesgrupper som verkligen utför något, som till exempel gatsopare och sjuksköterskor – och den kader av tjänstemän och experter som blivit allt större med åren. Utvecklingen återspeglas i lönesättningen.

– Den som tjänar mest är i regel den som producerar minst.

_________

Jag kan fråga mig, är detta en av anledningarna att förskrivningen av antidepressiva preparat aldrig tycks kunna nå en peak, utan ständigt fortsätter att öka?

Hur lyckliga är vi - och vågar vi ens ställa oss frågan?