Nu kopplas snart kablarna in

Den 23 november skrev jag ett inlägg som rätt många vägrade att förstå. Sist in kom signaturen Samface och skrev bland annat följande:

"Riksdagen är inte på något sätt det enda sättet att påverka och verkligen inte något självändamål för PP. PP är bara en del av piratrörelsen som funnits bra mycket längre än partiet. Piratbyrån, Svart måndag, StoppaFRALagen.nu, motståndsrörelsen till mjukvarupatent, WeRebuildEU och Juliagruppen är exempel på några andra organisationer och nätverk som jobbar för våra frågor men helt utomparlamentariskt.

Sen kan man fundera på vilken syn du har på våra medlemmar när du kommer med idéer som att försöka få alla 50 000 PP-medlemmar att gå med i SAP. Anledningen till att vi lyckats samla så många människor bakom våra ställningstaganden har ju med att göra att vi inte tar ställning i andra frågor. Min bedömning är att vi i runda slängar har drygt lika många vänstersympatisörer som högersympatisörer bland våra medlemmar. Men bland de frågor man ändå är helt överens är en väldigt misstänksam inställning till alla former av auktoriteter. Med det sagt vill jag bara tillägga ett lycka till med att tala om för dem att de ska gå med i bodströmspartiet! :)"

Först blev jag bara trött, eftersom jag verkligen uppfattade saken som att man inte ville förstå. Men så tänkte jag; har de verkligen inte förstått så är det väl bäst att jag försöker förklara en gång till:

Jag är väl medveten om de grupperingar Samface nämner som arbetar i något vi kan kalla Pirat anda, men vad jag försökte säga i mitt inägg är att det är synd att politikst drivna gått ur sina vanliga partier i förmån för PP.

De borde stannat. Eller hellre, fler borde gå in. PP inte bara tolererar, utan uppmuntrar ju dubbel partitillhörighet.

Om Samface läst min blogg, min hemsida, så hade han sett att jag har mina rötter i anarkismen. Jag är antiauktoritär. Efter att ha insinuerat att jag verkar lite auktoritär skriver Samface:

"lycka till med att tala om för dem att de ska gå med i bodströmspartiet!"

Jag själv utgör ett exempel på en sådan som har gjort det. Jag gick med i Bodströmspartiet.

För att jag vill bekämpa honom. Jag gör det bättre inne i partiet än utanför.

Karln måste bort från poster där han kan påverka integritetsfrågor och sådan lagstifting. Men jag har svårt att få bort honom ensam. Det skulle vara mycket enklare om några hundra 'sossepirater' gick med i den arbetarekommun som Bodström tillhör och sade: "Vi har inte förtroende för Bodström i integritetsfrågorna. Vi vill inte ha honom som justitieminister. Däremot ser vi honom gärna som arbetsskapande minister, eftersom Thomas är så energisk skulle han säkert få fart på Sveriges ekonomi i ett nafs."

Min tes är att några hundra 'sossevridna pirater' i rätt arbetarekommun skulle kunna göra stor skillnad, för att inte säga underverk.

En sådan som Bodström bygger sin politiska grund i sin 'hemma-arbetarekommun'. Om tillräckligt många röstar emot honom där har han snart ingen grund att stå på.

På liknande sätt ser det ut i andra partier. Jag känner till en ytterst obehaglig minister vid namn Beatrice Ask. Jag kan själv inte med någon som helst trovärdighet gå in i moderaterna. Däremot skulle måhända 'moderatpirater' kunna göra det.

När dessa pirater väl äntrat det moderata skeppet gäller samma sak; man säger ifrån, man säger att man inte har förtroende för Beatrice i integritetsfrågorna.

Artigt och belevat föreslår man att hon med fördel kan bli ambasadör i Borneo eller Nya Guinea.

Om fler pirater gick in i befintliga partier skulle kampen kunna föras så mycket mer effektivt - och räcker inte det, tja då röstar piraterna givetvis på Piratpartiet - också.

Vi har ett gigantiskt demokratisk underskott i Sverige. Få är med i politiska partiet. Det gör det lätt att med få personer ändra riktning inom de befintliga partierna.

Ett bevis för det är att jag kan sitta i mitt lilla hus i ett norrländskt skogsbryn 64 mil från Stockholm och skriva saker i IPRED-frågan som tvingade Pagrotsky att backa en liten bit.

Men det blev för lite. Vi som värnar om dess frågor inom partiet är inte i majoriet, men vi börjar sakta men säkert vinna mark.

Några hundra pirater till, hade gjort markant skillnad.

Några hundra driftiga pirater till i varje parti skulle gjort än mer skillnad. Kanske hela skillnaden.

Om Piratpartiet redan gjort så, även fört denna kamp inifrån, hade man redan haft större inflytande i riksdagen.

Med detta vill jag ha sagt: Vi hade kommit längre. Nu kopplas snart kablarna in.

Allt man inte hinner

Det kom in en del kommentarer till mitt förra inlägg, men jag har tvingats lämna dem mer eller mindre obesvarade. Jag har haft en hektisk turné med besök på flera skolor.

När jag kommer ikapp mig tidsmässigt ska jag försöka att utveckla mina tankar, nu bara några minnesbilder för att jag bättre ska komma ihåg turnén.

Nu lägga barn.

Birka FHS

Från Föredrag

Hola FHS

Från Föredrag

Strömsund högstadium

Från Föredrag

Och Grevåkerskolan i Hammerdal (som jag tyvärr inte har bild på).

Jag trött och sliten, men jag älskar det här jobbet, alla jag träffar.

Allianspartierna, ett efter ett, blottar sin totala detaljkontrollsvilja

Jan Björklunds politiska vilja stavas total kontroll.

Han förstår inte hur det kan vara provocerande.

Bild från upploppen i Paris.

Jag blev hjärtans glad häromdagen när jag fick tips om de motioner (pdf) om integritet som några folkpartister skrivit inför sitt landsmöte.

En del har framfört synpunkter att en av motionerna skulle vara vag. Jag tycker inte det utan det är en stark motion i en tid då total kontroll från den yttersta makten har blivit det mest eftersträvansvärda av allt.

Nu får jag nya tips i kommentarer, men ser även hos Alliansfritt Sverige att den till namnet liberala partiledningen fått sin vilja igenom. Motionen som gladde mig så har avslagits.

Partiledningen med Jan Björklund i spetsen visar därmed sitt rätta ansikte. Det finns inte en gnutta liberalism kvar i den kroppen. Folkpartiet som bärare av liberala världen är stendött.

Det manar till eftertanke. Särskilt när jag sätter det i sammanhang med andra politiska idéer och viljeyttringar som partiledningen ger luft åt - och som ombuden har valt att behålla.

Folkpartiledaren sade följande om oroligheterna i Rosengård etc:

”Samhällets ordningsmakt måste vara beredd att ingripa och ytterst vara beredd att agera kompromisslöst”.

Jag ser för mig tre stora faror och jag vet inte vilken som är värst:

1) Liberala partier skapar lagar som i hög hastighet för oss mot ett totalt kontrollsamhälle.

2) Liberala partier som tidigare tagit socialt ansvar har mer än moderaterna blivit anhängare av Milton Friedmans skola att kapitalet ska släppas helt fritt. På något mystiskt vis ska det sen därur med automatik växa fram demokratiska mekanismer som får oss alla att bli så lyckliga. (Så man kan undra varför man till varje pris vill kontrollera medborgarna enligt den politiska viljan i punkt 1).

3) Liberala partier börjar uttrycka vilja att gå fram i bostadsområden på samma sätt som polisen har gjort i Paris förorter, med enda resultat att polisen lockar fram än värre kravaller. Det är alltså de liberala partiernas politiska vilja när man misslyckats med sin övriga politik, att tillse att medborgarna har det så pass bra att de inte ser kravaller som en lösning på sin svåra situation i landet.

Som läget är finns det bara en motvikt - och den är ännu i mina ögon för svag och oformulerad - de rödgröna.

Piratpartiet säger att de vill bli vågmästare. Jag anser att Piratpartiet har bråda dagar att bredda sin politik något.

Jag kan inte stödja ett piratparti som går in och stödjer en så kallad Liberal Allians att fortsätta sin människofientliga och ovärdiga politik enligt de tre ovan punkterna; Total kontroll, Total massaker på välfärdssamhället genom oansvariga skattesänkningar som inte går att finansiera och en smygrasism som knappt är smygande längre utan flagrant.

Om vi inte får bort alliansen vid valet kommer de efter ytterligare en mandatperiod att efter sig lämna ett ekonomiskt ruinlandskap fyllt av kameror och övervakning, ökat utanförskap och detaljregleringar in på minsta nivå.

Jag anser att Pirater som är vänster eller liberala med omedelbar verkan bör gå in i V, MP eller S och föra sin politik där, men även för att bredda och fördjupa sitt politiska kunnande.

Detta bör man göra parallellt med att man fortsätter sin strävan att komma in i riksdagen. Partitaktiskt vet jag inte alls om det vore det allra bästa för PP. Däremot kan det vara nödvändigt för att få ordning på lagstiftningen som rör allas vår frihet - och hur vi vinner detta spelar rent taktiskt mindre roll. Vi måste bara vinna striden.

Det finns inga alternativ.

Partiledningarna inom Alliansen är så jävla rökta. Och människofientliga. Att det finns några få goda krafter i varje alliansparti räcker tyvärr inte.

De rödgröna, med fel och brister, är betydligt öppnare för bearbetning i rätt riktning.

Jans marsch dödar i denna stund socialliberalismen. Vad kommer sen?

Igår hyllade jag av hela mitt hjärta ett gäng folkpartister som skrivit en bra motion.

Efter ljusglimten igår ser jag nu mörkt på folkpartiet och den mörkaste figuren i partiet är dess ledare. Min vän Johan Westerholm uttrycker så väl det jag själv känner att jag idag vill sprida hans text vidare.

Det är en viktig text. Det är mörka och farliga krafter som på landsmötet fick röst genom Jan Björklund och fick Johan att skriva följande:

Det här inlägget är lite av självterapeutisk karaktär, det är lite att skriva av mig en sorg jag burit nu i elva år men som idag med Jan Björklunds (FP) tal på landsmötet kom till ett slut. Varför sorg? Jag ska försöka förklara, men det är inte helt lätt.

Jag kommer från en republikansk mittenväljarfamilj, präglad i en akademisk tjänstemanna kultur som av tradition bekänt sig till socialliberalismen och det är därför jag kallar mig för en socialliberal socialdemokrat. Men varför sökte jag mig till socialdemokratin? Detta parti är det enda numera som kan försvara dessa värderingar anser jag, värderingar som har sin grund i John Rawls ursprungsposition vilken är väl värd att reflektera över.

Första principen: Alla ska ha samma rätt till det mest omfattande system av grundläggande friheter som är förenligt med att andra har ett liknande system av för alla lika stora friheter.

Andra principen: Sociala och ekonomiska ojämlikheter ska ordnas så att de är både

a) till största förväntade fördel för de minst gynnade och
b) knutna till ämbeten och befattningar som står öppna för alla under förhållanden som ger alla skäligt jämngoda möjligheter

Lyssna sedan eller läs vad Jan Björklund säger i sitt tal från Folkpartiets landsmöte rapporterat bland annat SvD. En del av talet var bra, men stora delar var mindre bra tycker jag men det senare är väl inte så konstigt det heller, jag känner väldigt få beröringspunkter med så som (FP) utvecklas idag.

Att självaste skolministern inte kan hålla känd idrottares födelseort var väl kanske lite mycket begärt, men vore jag denne idrottare skulle jag känt mig förolämpad, skall hr Björklund nu hålla på med ”name-dropping” skall det vara korrekt. Annars får det vara, det tillhör om inte annat god ton och uppfostran.

Men det var två saker som jag reagerade vid, de taktfasta applåderna och när folkpartiledaren sade följande om oroligheterna i Rosengård etc:

”Samhällets ordningsmakt måste vara beredd att ingripa och ytterst vara beredd att agera kompromisslöst”

Smaka på dessa i kombination, låt det sjunka in en stund. Det är inte så att jag bejakar anarki eller det vi sett i Rosengård och Husby, tvärtom är det något jag själv arbetar för att förhindra som del av min verksamhet. Men den här typen av formuleringar har historien hört förr. På andra platser och i en annan tid. Att (FP) gick socialliberalerna till mötes med beslut om äldreboende och en äldrepolitik var bra men det räcker inte hela vägen.

Det jag ser är en socialliberalism i dödskramper och det är med en stor sorg. För en gång i tiden, för länge sedan, trodde jag i min enfald att (FP) var ett parti som hyllade John Rawls, socialliberalismens fader, gärning och idétradition. Så är det inte sedan en lång tid vilket gjorde att jag i valet 1998 första gången röstade (S) och att jag till slut gick med i (S) den tredje måndagen i september 2006.

Efter en lång process begrep jag till slut hur de socialliberala och akademiska värderingar i ett parti jag hade känslomässiga band med utvecklades till ett alltmer populistiskt neoliberalt språkrör i Milton Friedmans anda. Folkpartiet är ingenting annat än liberalism utan socialt patos, långt ifrån socialliberalismen.

Socialliberalismen är därmed nu död i (FP) skepnad, länge leve socialliberalismen.

SvD, Aftonbladet, Expressen, DN1, DN2, DN3, DN4,

Folkpartister när dom är som bäst!

När något är bra eller gläder en vill man kopiera för att spara men också för att sprida vidare. Man vill dela med sig.

Jag har en lång tid varit upprörd över Alliansens arrogans, inte enbart i frågor som FRA och IPRED. Jag har tyckt att FP och C har lagt sig platta för M. Man har inte stått upp för sina centrala och viktiga socialliberala värderingar.

Ett än värre svek är att man lagt sig i frågor som FRA och IPRED. Så glädjande då att nedan motion nu kommer på Folkpartiets landsmöte i Växjö.

Följande text har jag kopierat rakt av från Madeleine Sjöstedts blogg. Jag gör det som en hyllning, men också för att sprida en gnutta hopp.

Njut en stund av ett gäng folkpartister när de är som bäst!

"För en ny upphovsrätt på Internet

Motionärer: Madeleine Sjöstedt, Stockholm, David Ekstrand, Uppsala, Daniel Forslund, Johanneshov, Jonas Förare, Spånga, Erik Jennische, Stockholm, Seved Monke, Stockholm, Teodor Koistinen, Stockholm, Olle Nilsson, Umeå, Patrik Silverudd, Stockholm

Förslag till landsmötesbeslut:

1. att partistyrelsen ges i uppdrag att verka för en utredning om en ny upphovsrättslag

2. att partistyrelsen ges i uppdrag att utarbeta Folkpartiets ställningstagande kring den nya upphovsrätten med utgångspunkt i den positiva syn på Internets möjligheter till informationsspridning som ges uttryck för i motionen

3. att den nya upphovsrättslagstiftningen måste söka efter en bättre balans mellan upphovsrättsinnehavares intressen och allmänintresset genom att utöka de legala möjligheter fildelningen och andra tekniker ger

Under de senaste åren har användningen av Internet och de möjligheter till informationsutbyte, åsiktsbildning, faktainhämtning och kulturkonsumtion som detta ger lett till mångaviktiga diskussioner. Genom nya lagar och domslut ställs nu frågan på sin spets. Ska politikens uppgift vara att sätta gränser för Internets användning eller att söka efter metoder att bejaka den nya tekniken?

Enligt vår bedömning är behovet av en ny sammanhållen lagstiftning för upphovsrätten på Internet akut. Dagens lagstiftning tar uppenbarligen inte hänsyn till den positiva kraft för kunskaps-, kultur- och informationsutbyte i världen som finns i fildelningen och i andra tekniker, utan pressar in något helt nytt i en form som försökte lösa 1900-talets upphovsrättsproblem.

Målet för en ny lagstiftning ska alltså inte vara att förhindra fildelning, som Pirate Bay-domen och Ipred-lagen kommer att leda till. Målet ska i stället vara att skapa en lagstiftning som både gynnar den kunskaps- och kulturexplosion som fildelning och annan teknik innebär, samtidigt som man skyddar upphovsmännens intressen. Även med ett kort historiskt perspektiv är det svårt att förstå varför det skulle vara omöjligt.

Man ska betala för musik och film som man laddar ned på Internet om någon äger upphovsrätten till den. Men i dagsläget är det t.ex. mycket svårt för den enskilde personen som laddar ned musik från t.ex. The Pirate Bay att veta om den är upplagd lagligt eller inte. Risken är alltså att många människor låter bli att ta del även av det lagliga utbudet som finns.

Det vore en katastrof. Att kriminalisera teknik som möjliggör för människor att ta del av kunskap och kultur de aldrig haft tillgång till tidigare är stötande. Internet är något av det största som hänt mänskligheten, fullt jämförbart med revolutionen kring boktryckarkonsten. Tillgängligheten till information via Internet är vårt århundrades viktigaste bildnings- och kulturfråga. Vi måste alltså förhålla oss till detta på ett öppet och konstruktivt sätt. Därför är också utmaningarna för politiken svåra. Lagstiftningen måste utformas så att den överlever ett par decennier.

Många komplicerade frågor ställs på sin spets. Hur ska en lagstiftning se ut som tillgodoser de motstridiga

intressen som kan finnas mellan upphovsmän och användare? Självklart måste vi ha ett system där artister kan få betalt för sina alster, men samtidigt måste kunskapstörst och kulturutövande uppmuntras. Var är det rimligt att gränserna för upphovsmännens äganderätt går, och hur lång tid ska upphovsrätten gälla?

Dessa frågor och många andra som finns i debatten kan inte besvaras genom förändringar i praxis eller anpassningar av EU-direktiv. Det behövs en djupgående analys av hur de viktiga värdena av yttrandefriheten, kunskapstörsten och upphovsrätten ska kunna garanteras på Internet i framtiden. För Folkpartiet med sin tradition till försvar för individens rätt till förkovran och kamp för människors rätt att uttrycka sig och skapa opinioner är en ny politik kring upphovsrätten nödvändig. Denna politik måste omsättas i handling. Därför måste Folkpartiet verka för att tillsätta en utredning för att modernisera lagstiftningen kring upphovsrätten på Internet."

(Tipstack Lars-Erick)

Är det så här trevlig makten ser ut? - Om vi vill?

Jag måste erkänna att jag blir förvånad när jag reflekterar över åren sedan maktskiftet. Jag har haft den trista synen att politik är hopplöst ur den aspekten att det är svårt att komma till tals.

Och ja, det är svårt att komma till tals om man inte är medlem i ett parti. Så känn på den här berättelsen. Det kan bli du:

1) Anders har varit anarkist i hela sitt liv (röstat blankt), men haft en sorts solidarisk värdegemenskap med Socialdemokratin. (knäppt tycker en del av Anders liberala vänner:)

2) För tre år sen gick Anders med i Socialdemokraterna. Sen dess har han endast bevistat tre möten i arbetarkommunen. Han har inte deltagit i något politiskt arbete. Han har fått förfrågan att sitta i kyrkofullmäktige men tackat nej.

3) Det enda han gör är att driva en blogg, mejla och facebooka och ringa lite nu och då till vissa av partiets politiker.

4) Till (S)-kongressen skrev han några motioner, varav en tillsammans med flera andra.

* * *

Vad har utfallet av detta minst sagt måttliga engagemang i partiet blivit?

Jag är fortfarande jag. Ingen partipiska viner över mig. Däremot och utan att jag ber om det försöker man hjälpa mig med mina hjärtefrågor. Man lyfter dem. Man bär dem ända in i kongressen och kämpar för att mina skrivningar ska få betydelse. Man strider rent av för det jag tror på.

Man strider eftersom man tror på samma sak som jag.

Man gör det till och med obekvämt för en del av partitopparna eftersom man vill förändra.

Man vill ha en annan riktning.

Jag har aldrig i någon församling blivit så väl bemött som i min arbetarkommun. En av anledningarna är förvisso att jag råkade sätta på pränt saker de själva kände var viktiga. Med glädje antog de så mina motioner.

På så sätt tog man mitt engagemang på största allvar.

För mig går kampen vidare. Jens Nilsson (S) som strax kommer att åka till Bryssel kämpar vidare för att utveckla den landsända jag bor i. I förbifarten gör han sitt för att hjälpa mig i min kamp kring integritetsfrågorna. Han försöker hjälpa mig att få kontakt med bla Pagrodsky.

Hur ska jag säga? Jag sitter alltså här i mitt skogsbryn 64 mil från riksdagen, ännu längre från Bryssel och skriver lite på fritiden. Jag märker att ju mer jag gör det inåt socialdemokratin, ju bättre saker händer.

Allt gnäll i högan sky som förekommit här på bloggen har ur den aspekten varit totalt improduktivt.

Det mest märkliga är att jag känner mig helt i nivå med sådana som Jens. Jag känner mig inte som en försagd gräsrot bredvid pamp.

Vi är kompisar i det här. Jag råkar skriva böcker, han råkar ha blivit invald i EU:s parlament. Det är hela saken.

* * *

PS: Pirater som jobbar i EU-frågor; gagna saken, skapa vänskapsband med Jens Nilsson i de frågor ni kan ha nytta av varandra.

Tipsa gärna Christian Engström. Någon gång i Januari bör Jens bli installerad.

Och ja. Jag kryssade Jens i EU-valet.

Maud och de skövlande grävskoporna

Maud visste först inget, sen säger hon i TV att hon vetat länge

Någon som minns Tobleroneaffären?

Vilket ljus kastar Mauds vattenaffärer över Monas chokladkaka? Vilka åtgärder vidtar regeringen, eller för den delen Centerpartiet självt?

_____

Det jag nu ska säga kan låta konstigt. Jag har trots allt gått in i Socialdemokraterna, men jag lider.

Jag anser att vi behöver ett klokt och sansat socialliberalt parti, ett sådant parti som Centern en gång var. Man värnade frihet, integritet och demokrati, bland annat genom folkbildning. Nu slår man med övriga i alliansen sönder olika strukturer inom folkbildningen.

En gång värnade man miljön. Nu har Maud släppt vattenfall löst att gräva kol i Tyskland och släppa fram sådan lobby i EU. Stick i stäv med den politik alliansen påstår sig bedriva i Sverige och EU och världen.

När centern var i opposition grälade man på sossarna för att de var för slappa i sin styrning av Vattenfall, men när Maud väl fick ta över tyglarna släppte hon dem helt. Om det beror på inkompetens eller för att det är hennes innersta neoliberala ideologiska vilja, det vet jag inte; oavsett blir resultatet att Maud har förvandlat centern, inte till en skugga av sitt forna jag, utan till dess nidbild.

En gång behövdes centern som spänstig idébärare och som motstånd till de sämsta tendenserna inom mitt eget parti. På den tiden var centern ett rätt stort parti.

Med Maud har dessa inte bara vackra utan välbehövliga idéer fullständigt smulats sönder. Det finns ingen värdegrund kvar - och partiet krymper i rasande fart, vilket jag anser farligt.

Jag vet inte hur C ska kunna reparera sitt förtroende igen. Mauds skada i svensk politik är på så sätt monumental.

Skadan sträcker sig utanför det egna partiet.

Kanske behöver centern åka ut ur riksdagen för att till fullo inse sitt eget totala svek inte bara mot folk och väljare, utan främst sina egna ideal. Kanske är det enda vägen för centern att lyckas med en verklig rekonstruktion? Samtidigt vill jag det inte. Det kan ge än mer rysliga effekter på högerkanten än vi redan tvingats bevittna.

Hur centern med Maud som ledare ska kunna vinna trovärdighet inför det stundande valet övergår mitt förstånd.

* * *

Fler på ämnet: Scaber som jag lånade bilden ifrån.

AB DB Metro KK DN Alliansfritt Sverige K & Å HD Kjellberg svt jinge Mitt i Steget Mitt i Steget2 Peter Andersson

Peter Andersson, Peter Högberg, Eva-Lena Jansson , Roger Jönsson , Charles Berkow, Rasmus Lenefors, Peter Högberg igen