Jans marsch dödar i denna stund socialliberalismen. Vad kommer sen?

Igår hyllade jag av hela mitt hjärta ett gäng folkpartister som skrivit en bra motion.

Efter ljusglimten igår ser jag nu mörkt på folkpartiet och den mörkaste figuren i partiet är dess ledare. Min vän Johan Westerholm uttrycker så väl det jag själv känner att jag idag vill sprida hans text vidare.

Det är en viktig text. Det är mörka och farliga krafter som på landsmötet fick röst genom Jan Björklund och fick Johan att skriva följande:

Det här inlägget är lite av självterapeutisk karaktär, det är lite att skriva av mig en sorg jag burit nu i elva år men som idag med Jan Björklunds (FP) tal på landsmötet kom till ett slut. Varför sorg? Jag ska försöka förklara, men det är inte helt lätt.

Jag kommer från en republikansk mittenväljarfamilj, präglad i en akademisk tjänstemanna kultur som av tradition bekänt sig till socialliberalismen och det är därför jag kallar mig för en socialliberal socialdemokrat. Men varför sökte jag mig till socialdemokratin? Detta parti är det enda numera som kan försvara dessa värderingar anser jag, värderingar som har sin grund i John Rawls ursprungsposition vilken är väl värd att reflektera över.

Första principen: Alla ska ha samma rätt till det mest omfattande system av grundläggande friheter som är förenligt med att andra har ett liknande system av för alla lika stora friheter.

Andra principen: Sociala och ekonomiska ojämlikheter ska ordnas så att de är både

a) till största förväntade fördel för de minst gynnade och
b) knutna till ämbeten och befattningar som står öppna för alla under förhållanden som ger alla skäligt jämngoda möjligheter

Lyssna sedan eller läs vad Jan Björklund säger i sitt tal från Folkpartiets landsmöte rapporterat bland annat SvD. En del av talet var bra, men stora delar var mindre bra tycker jag men det senare är väl inte så konstigt det heller, jag känner väldigt få beröringspunkter med så som (FP) utvecklas idag.

Att självaste skolministern inte kan hålla känd idrottares födelseort var väl kanske lite mycket begärt, men vore jag denne idrottare skulle jag känt mig förolämpad, skall hr Björklund nu hålla på med ”name-dropping” skall det vara korrekt. Annars får det vara, det tillhör om inte annat god ton och uppfostran.

Men det var två saker som jag reagerade vid, de taktfasta applåderna och när folkpartiledaren sade följande om oroligheterna i Rosengård etc:

”Samhällets ordningsmakt måste vara beredd att ingripa och ytterst vara beredd att agera kompromisslöst”

Smaka på dessa i kombination, låt det sjunka in en stund. Det är inte så att jag bejakar anarki eller det vi sett i Rosengård och Husby, tvärtom är det något jag själv arbetar för att förhindra som del av min verksamhet. Men den här typen av formuleringar har historien hört förr. På andra platser och i en annan tid. Att (FP) gick socialliberalerna till mötes med beslut om äldreboende och en äldrepolitik var bra men det räcker inte hela vägen.

Det jag ser är en socialliberalism i dödskramper och det är med en stor sorg. För en gång i tiden, för länge sedan, trodde jag i min enfald att (FP) var ett parti som hyllade John Rawls, socialliberalismens fader, gärning och idétradition. Så är det inte sedan en lång tid vilket gjorde att jag i valet 1998 första gången röstade (S) och att jag till slut gick med i (S) den tredje måndagen i september 2006.

Efter en lång process begrep jag till slut hur de socialliberala och akademiska värderingar i ett parti jag hade känslomässiga band med utvecklades till ett alltmer populistiskt neoliberalt språkrör i Milton Friedmans anda. Folkpartiet är ingenting annat än liberalism utan socialt patos, långt ifrån socialliberalismen.

Socialliberalismen är därmed nu död i (FP) skepnad, länge leve socialliberalismen.

SvD, Aftonbladet, Expressen, DN1, DN2, DN3, DN4,