måndag, maj 29, 2006

Att skriva


Jag tror inte jag har ett enda gram talang. Ändå skriver jag. Ständigt. Det här envetna tränandet har jag med mig från idrotten. Att bli fotbollsspelare på elitnivå kräver 10 000 timmars grundträning, det anser IFK Göteborgs tränare.

All idrott är krävande. För att genomföra ett perfekt konståkningsprogram behövs outsägligt mycket övning.

Vad tränar jag mest? Vad är värdefullt att lägga tid på?

Ljud är viktigt. Hur det låter.
Interpunktion är grundläggande. Rätt utförd leder den läsaren in i en viss andning och rytm. Inte som i skolan, där meningarna enligt den alltid lika nitiska läraren måste innehålla subjekt och predikat. Finns inte.
Upprepning; bra ibland, oftast inte.

Att kunna beskriva en scen är vitalt. I ivern att måla är det lätt att göra som när nybörjaren filmar med videokamera. Fokus åker hit och dit, zoomen in och ut, filmaren har svårt att välja motiv och blir vag i berättandet. Man blir förvirrad, rentav sjösjuk, att se. Samma verkan kan en text få på läsaren.

Jag tränar inte genom att skriva vanlig prosa. Träningen, eller snarare sökandet pågår någon annan stans. I rotvälskan. Min alldeles egen rotvälska.
Jag är rädd att ingen kan följa den. Därför bloggar jag aldrig det jag egentligen tänker, skriver:

Storslagenheten i beståndsdelens stillhet
vanmakten en plansch
med färger som kolliderar
sinnebilden våldsammare än okunnigheten

Sådant sysselsätter mig. En del kulturknoddar tror att man ska reda ut dylikt och låta trycka i små böcker med två tre ord per rad. Vem vill läsa?
Jag vill. När det är bra. Det finns bra sådant, men det är inte min genre och det som jag råkar producera är ett sorts slagg, ämnat att kastas.

Vad söker jag? Tomhet. Att tömma mig från vardagsbjäfset. Allt det här struntet vi säger varandra, som sprutar ur radion, ur teven, ur tidningarna.

Det sprutar strunt även ur prosan numera. Jag är så led vid det att jag inte kan säga. Varför skriva som de sämst övade pratar, typ? Bara fatta va trist det blir rätt så fort, liksom.

Att skriva handlar om att skaffa ett förhållningssätt. Ibland att inta en bestämd pose. Intensivast handlar det om känslolägen. Att härbärgera en känsla och fullödigt skriva den, som om man faktiskt var kär, på väg att dräpa, eller övergiven.

Att skriva bortom vardagsbjäfset, att söka efter kärnan, är ensamt och stort.

5 kommentarer:

Christina sa...

mjo, ett uns talang skulle jag säga. kanske två. jag längtar så efter den där träningen. tiotusen timmar, hit me, om jag bara vågade.

löve.

Peter Madison sa...

Käre storebror! Att skriva att man inte har ett uns talang fast du har skrivit och gett ut fyra böcker är väl att inte se att du de facto har talang. Skämmes!!!/Lillebror.

PatrikP sa...

"att söka efter kärnan, är ensamt och stort."

Stort och därför ensamt,

eller

ensamt och därför stort?

Helena von Hofsten sa...

Det är stort att vara ensam - när man skriver...

Anders sa...

christina: Att träna och lägga i skrivbordslådan för att sedan elda upp får en bara att skämmas inför sig själv. Ett tag. Sen vänjer man sig vid att 90% av den text man producerar är skräp...

Och de mest generande texterna behöver aldrig någon annan se.
Fast det är klart. Den egna skammen är den som är svårast att hantera.

madison: Talang och talang. Jag har större talang för att hålla föredrag och att vara ledare i exv i en idrottsförening. Jag skriver med större besvär än jag gör något annat. Ändå är det vad jag vill göra.
Jag skulle tjäna mer på att utnyttja mina ledarskapstalanger. Så snett har naturen disponerat mina förmågor...

patrikp: "Stort och därför ensamt" skulle jag kunna ha skrivit. Jag gillar dina semantiska vridningar, men av någon anledning, som jag inte kan förklara, valde jag att skriva som jag skrev. Och jag vill att det ska vara så. Men att du kommenterar med dessa semantiska vändningar är faktiskt underbart. Kompletterar utsagan. Vidgar den.

helena von hofsten: Ja, det är stort att vara ensam - och skriva.
Det är stunder jag längtar till. Det enda jag kan sakna nu när jag är med barnen hela dagarna. Varje kväll och natt jag orkar, snor jag åt mig några timmar ensamhet.